I den lilla garnisonsstaden i norra Böhmen inrättades nämligen ett ghetto, i praktiken ett genomgångsläger, som tyskarna använde som ett skyltfönster mot omvärlden.

Grigorij Potemkin ställde upp kulisser av hus och byar inför Katarina den storas resa i Sydryssland 1787. Theresienstadt var Potemkinkulisser inte i kvadrat utan i kubik, med tysk grundlighet skapades en tredimensionell låtsasverklighet, med leksakspengar och konstgjorda frukter.

Här spelades ett par reklamfilmer in om hur väl judarna hade det bakom murarna. En av dem hade arbetsnamnet Der Führer schenkt den Juden einen Stadt, Ledaren skänker judarna en stad. Tillvaron i ghettot framställdes som så paradisisk att de krigsdrabbade tyskarna kände avund.

Theresienstadt var också det läger som Internationella röda korset och internationella mänskorättsorganisationer inbjöds att inspektera i det skedet när alarmrapporterna om nazisternas judepolitik inte längre kunde nonchaleras. Inspektionerna, och de var inte bara en eller två, gav önskat resultat: farhågorna var ogrundade.

Var delegaterna verkligen så godtrogna, eller vågade de inte ta en konfrontation?

Men om mycket bara var kulisser var mänskorna verkliga och här i dödsskuggans dal uppkom ett intensivt kulturliv. Hit sände nazisterna judiska intellektuella och konstnärer från alla delar av Europa. Därför finns det fortfarande en mängd kulturella avtryck av detta absurda liv. När konferensen omFörintelsen i Stockholm öppnades framfördes ett verk av Viktor Ullmann som han komponerat i Theresienstadt innan han fördes vidare till Auschwitz och gaskamrarna.

Pjäsen som stoppades

Frido Mann, sonson till Thomas Mann, studerade i tiden musik, teologi, psykologi och medicin och har verkat som professor i medicinsk psykologi i Münster och som kulturjournalist i Bryssel. Han gav 1994 ut boken Terezín, oder Der Führer schenkt den Juden eine Stadt, med genrebestämningen ”en parabel”. Den leder tankarna till Bertolt Brechts pedagodiska berättelser.

Också Terezín är en lärorik berättelse. Mann skriver att den baserar sig på verkliga händelser och de fiktiva inslagen enbart har till uppgift att göra verkligheten tydligare.

Boken handlar om inövningen av en pjäs som skulle visas för en internationell delegation, men av skäl som under bokens gång blir uppenbara nådde man inte längre än till generalrepetitionen.

Manuset till pjäsen, som skrivits i ghettot, dyker upp långt efter kriget, på fredsmuseet i Bryssel där Mann stöter på det. Efter sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989 börjar man där på nytt intressera sig för det som hände i Theresienstadts ghetto (under den kommunistiska tiden förknippades namnet Terezín främst med Lilla fästningen ett stycke utanför staden, som fungerat som fängelse redan på Gavrilo Princips tid och som med sin Arbeit macht frei-port nog också utgjorde ett beklämmande lägerminnesmärke).

Mannen på Kansallis

Mann lyckas spåra upp den enda överlevande ur ensemblen som övat in pjäsen. Han hittar honom i Helsingfors, i Kansallisteatteris foajé. Paavo Krohnen har efter kriget sökt sig till Helsingfors och fortsatt på sin skådespelarbana här och först nyligen gått i pension. (Här blir den finländska läsaren förstås nyfiken, vem var Paavo Krohnen?)

Det tar lång tid innan han får honom att öppna sig, det är så mycket som han i själsligt självförsvar med åren lyckats inkapsla och inte vill ta fram i dagen på nytt. Han antyder skuldkänslor över att han överlevt. Mann har dåligt samvete, men upplever i alla fall saken som så viktig att han fortsätter att pressa honom. Och så småningom öppnas minnets luckor. Men Paavo vägrar att nämna stadens namn, han vägrar att nämna förtryckarnas namn, han vägrar att nämna offrens namn, han talar bara om ”stammen”.

Staden Som om

Så småningom börjar han berätta om sin ankomst till staden, sin förvåning över att den inte såg ut som ett läger, husen var nymålade, här fanns blommor, i stället för vakter såg han någotslags poliser i operettuniformer. Han talade med en man, som kallade staden Als ob, Som om.

Herrefolket, som gick under namnet Goliath, syntes i allmänhet inte till. Staden hade en självförvaltning, det var som om den styrde sig själv. Det innebar att operettpoliserna, som själva var interner, uppträdde speciellt brutalt eftersom de måste visa sin lojalitet mot uppdragsgivarna för att inte själva bli likviderade.

I stadshuset verkade centralutskottet och alla de andra utskotten: ordnings-, brandkårs-, sanitets- avfalls-, invånar-, finans-, arbets-, rätts-, byggnadsförvaltnings-, ekonomi-, materialanskaffnings-, hälsovårds-, produktions- och fritidsutskotten o.s.v..

Man väntade ett speciellt viktigt delegationsbesök, och som värdar skulle denna gång landets och arméns högsta ledning uppträda. Därför putsades och fejades det extra mycket. I butikens skyltfönster hade man denna gång lagt ut inte varor av gips eller papier-maché som man brukade inför delegationsbesök utan livsmedel som såg helt äkta ut, fast de knappast var det (och i inget fall fanns till salu). I stadshuset fanns en banklokal som öppnades bara under delegationsbesök. Där användes fiktiva sedlar med vilka man inte kunde köpa annat än senap eller paprika eller någon gång lotteri i ett lotteri utan vinster.

Paavo mötte också barn som lekte, de sköt framför sig föremål som föreställde dockvagnar eller lät drakar stiga i luften, utan att ha några drakar.

Inför delegationsbesöken putsades också den mänskliga bilden upp. Invånar- och hälsovårdsutskotten såg till att de sjukaste och eländigaste invånarna sändes iväg för att aldrig återkomma. Det kallades ”upp-snyggning”.

Om dem som på detta eller andra sätt försvunnit – hela tiden försvann mänskor – använde man flera uttryck, det brutalaste tillåtna var att de ”fallit bort”.

Men detta delegationsbesök var så viktigt att invånarna av stadskommendanten genom högtalare fick order att hämta speciella högtidskläder som det var obligatoriskt att bära under delegationsbesöken. T.o.m. smink utdelades och ett speciellt kosmetikutskott skulle kontrollera att det användes rätt.

Rollen som Döden

Paavo hänvisades av arbetsinsatsutskottet till krematoriet, men sökte i hopp om andra arbetsuppgifter kontakt med kulturutskottet. Han fick höra att man inför det kommande stora delegationsbesöket, där denna gång statens och arméns högsta representanter skulle fungera som värdar, höll på att öva in en festspelspjäs. Man hade ännu inte funnit någon som ville spela rollen som Döden (det var väl inte så underligt att den rollen inte var så eftertraktad i staden Som om). Han erbjöd sig genast, och fick rollen.

Pjäsen hade skrivits av en poet som kallades Pierrot.

Motpoler i pjäsen är Härskaren, med namnet Overall, och Döden. Härskaren utvidgar sitt rike och tar i den processen livet av allt fler. Till slut tröttnar döden, han har betraktat sin uppgift som ett viktigt hantverk, men när dödandet förs till det löpande bandet och farten där skruvas upp alltmer går han i strejk. Strejken gläder många, förargar andra, och mest förargar den Overall, som får se sin makt krympa ihop. För att vända bakslag till framgång proklamerar Overalls propagandaminister: Leve mänskans odödlighet!

De sista repetitionerna skedde inför publik, och ghettoinvånarna som för första gången hörde Dödens namn genomgick ett slags katharsis som framkallade nära nog en upprorsstämning

Det uppfattade goliatarna. De ordnade ett möte där stadskommendanten höll tal och lovade mediciner, bättre livsmedelsförsörjning och annat, förutsatt att ordningen återställdes. Effekten kom snabbt, en lynchstämning mot Pierrot spred sig.

Europas kulturhuvudstad

Som parabel om maktutövning fungerar Terezín bra, och det är förstås bokens centrala funktion. Men en nyfiken läsare funderar på vem huvudpersonen var. Fanns det någon koppling till Finland? Mann berättar om hur Paavo Krohnen besöker en utställning av Tyko Konstantin Sallinen på ’Konstmuseet i Ateneum’. Men han skriver också om hur ”ett ozonsmogalarm på högsta nivå vände uppochned på hela Helsingfors: körförbud, tidvis utegångsförbud, skrämmande många fysiska sammanbrott framför allt bland gamla och sjuka, överfulla sjukhus, en växande allmän panik”. Det låter inte särskilt autentiskt.

Så råkar jag hitta i årsvolymen för 1995 i serien Theresienstädter Studien und Dokumente en artikel av Karl Braun om Peter Kien (på tjeckiska Peter Kien, men det är möjligt att han som jude hade tyskan som sitt första språk).

Kien var bildkonstnär och vän till Peter Weiss, som också var bildkonstnär och böhmisk jude. Men båda levde också av litteratur och skrev själva. Kien introducerade Franz Kafkas verk för Weiss. Våren 1938 bär de tillsammans en målning av Weiss till konstakademins utställning när en självmördare träffar gatan framför dem. Tyska trupper har den dagen marscherat in i Österrike. Målningen ”Den stora världsteatern” föreställer världens undergång. Snart lämnar Weiss landet och hamnar så småningom i Sverige. Kien har planer på att emigrera till Israel, men det blir inte av.

1941 sändes han av tyskarna till Thersienstadt. Här samlades, ofrivilligt, med tiden så många konstnärer och intellektuella, och åtnjöt ett slags ”narrarnas frihet”, att ghettot enligt Braun samtidigt var ”ingång till helvetet” och ”Europas kulturhuvudstad”

Här skrev Kien dikter, och också operan Kejsaren av Atlantis. Det är den som Mann talar om, fast han kallar den pjäs. Han var alltså Pierrot, och dog i Auschwitz 1944. Vem var då Paavo Krohnen?

Jo, Braun nämner att det var Karel Berman som skulle sjunga rollen som Döden. Och i en annan artikel hittar jag närmare uppgifter: Berman var född 1919, kom till Thersienstadt 1942, sändes till Auschwitz 1944 och vidare till andra koncentrationsläger. Medverkade i Theresienstadt i kabaréer, operor och konserter. Slutförde efter kriget sina musikstudier och framträdde som bas på olika operor i Böhmen, hade dessutom utpräglad skådespelartalang.

Av avbildade reklamblad för olika föreställningar i Theresienstadt framgår det att han också var solist i framförandet av Giuseppe Verdis Requiem under dirigenten Rafael Schächters ledning. Också det framförandet av den gamla dödsmässan, med bl.a. Adolf Eichmann i publiken, har gått till eftervärlden genom en bok, Requiem i Theresienstadt av Josef Bor, som själv spelade med i orkestern.