De nynazistiska överfallen har skakat Sverige de senaste åren. Anders Sundelin reste till Vellinge i Skåne för att skapa sig en bild av den miljö där ett av dessa överfall skedde.

Det var två månader efter morden på polismännen Olov Borén och Robert Karlström i Malexander, två och en halv månad före mordet på syndikalisten Björn Söderberg i Sätra, men det simpla överfallet på en värnlös judisk man i Vellinge rörde upp känslor av liknande slag. “Misshandeln av Ilya Stupel är ett av de värsta antisemitiska dåd som har utförts i Sverige”, skrev Expressen och jämförde med pogromerna i sextiotalets Polen.

Olov Borén och Robert Karlström hade mördats i sin tjänsteutövning, Björn Söderberg förmodligen därför att han sett till att en nynazist uteslutits ur Handelsanställdas förbund, men vad kunde Ilya Stupel, en femtioårig dirigent på promenad en vacker sommarkväll tillsammans med sin dotter, ha gjort för att misshaga två unga nynazister? Hur hade deras spår kommit att korsas? Kunde den grova misshandeln, som vittnade om “särskild hänsynslöshet och råhet” enligt Trelleborgs tingsrätt, vara orsakad av annat än Stupels judiska börd? Kan själva platsen, Vellinge, på något sätt ha bidragit till deras handlande? Vellinge är en av de två kommuner i landet som vägrat att ta emot flyktingar. Den andra är Sjöbo.

Alltid en favorit

En av de två förövarna heter Sven Svensson (namnet fingerat). Han svarar hövligt på de frågor som ställs till honom, till synes uppriktigt, och ser på den som ställer frågorna med ögon som uttrycker både vänlighet och intelligens. För drygt två år sedan gick han fram till en kvinnlig reporter på TV 4 i Skåne och vräkte ur sig följande harang:

– Dra åt helvete jävla judeas! Stick åt helvete! Stick åt helvete innan du får en smäll!

Då var han femton år.

Gert Hammarberg, som är fritidsledare i Vellinge, säger:

– Sven har alltid varit en favorit.

Många i Vellinge hänvisar just till Gert Hammarberg, eller “Lappen” som alla säger, när man frågar efter någon som känner samhällets unga: han har sett dem växa upp, har mött dem både nyktra och berusade, har ställt upp för dem och tagit strid mot dem, och som den norrlänning och bruksgrabb han är betraktar han den skånska söderslätten och dess invånare med en viss distans.

Yngre, friskare, rikare

Vellinge ligger vid sidan av, länge obemärkt och bortglömd av andra än dem som har förmånen att få bo här, med busshållplatsen förlagd till motorvägen och avfarten från motorvägen så anonym, så öde och dyster, att man först tror att man har kommit fel. Vellinge är kyrkbyn som blev stationssamhälle, men i början av sjuttiotalet plockade de ner skylten, rev stationshuset och bröt upp rälsen, och sedan dess är det svårt att finna samhället och när man väl har funnit det svårt att finna dess själ. En förort? En sovstad? Efter klockan åtta på kvällen är det i alla fall tomt och tyst på gatorna: bara en och annan hundägare som jagar förbi mellan Rapport och Aktuellt.

I Vellinge är man yngre, friskare, rikare och bättre utbildad än i de flesta kommuner i landet. Ingenstans går så många och röstar på valdagen. De flesta röstar på moderaterna, som är det största partiet, långt större än de andra partierna tillsammans, med 34 av de 49 mandaten i kommunfullmäktige. Kommunalskatten är låg. Daghemsköer existerar inte. Det nya Sundsgymnasiet är omsorgsfullt planerat, vackert och funktionellt med mycket ljus och rymd, i glas, trä och tegel. På Almgården, pensionärshemmet, hörs heller ingen klaga (annat än på rabatterna, som inte riktigt hålls efter som de ska). I Vellinge tar man väl hand om de sina.

Landskapet är slätt, jordbruksbygd. “Landet mellan Malmö och Trelleborg var det härligaste i världen och liknar mest Flandern”, skrev Linné under sin skånska resa. Han kom i juni och noterade lärkorna som hängde över sädesfälten. En senare resenär noterade de välfyllda ladorna och berättade att ullen såldes till fabrikerna i Norrköping, men påpekade också att han aldrig lyckades uppbringa en penna i Vellinge. Prästmannen Nils Lovén påstod i sin studie av den sydskånske bonden att denne var frodig och välmående, självbelåten, en beundrare av styrka, mindre av skönhet, dessutom föga mottaglig för intryck utifrån.

Landskapet är öppet åt alla håll, genomkorsat av vägar, tomt på människor en vinterdag mitt i veckan. Vitkalkade gårdslängor och stora rödmålade förrådsbyggnader med plåttak antyder ett visst välmående, välplöjda åkrar vittnar om hårt arbete. Knotiga pilar ser ut att gå framåtböjda i den fuktiga vinden från havet. Mot den grå himlen drar gässen upp raka streck. Det är ett landskap i grått och brunt, avmätt, melankoliskt.

Närmare samhället dyker en golfbana upp. Bakom välansade häckar syns villor med paraboltallrikar på taket och garage med plats för två bilar. Längs gatan som leder in i samhället österifrån, Gadan som man sade förr, innan den ens var stenbelagd, ligger villorna från sekelskiftet i rött maskinslaget tegel, med namn som Annyhill, Solhem, Sorrento, Lyckebo. Inne i samhället trängs butikerna runt torget, därtill post och systembolag, bank samt en sjuttiotalslada kallad ICA-Toppen. Bredvid torget ligger den vackra Gästgivarparken, där Vellinges unga nynazister brukade hålla till, fram till en kväll i slutet av juli 1999. Det var en fredag.

Sexton folköl

Sven Svensson hade gått upp till Karl Karlsson (namnet fingerat) sedan han vaknat vid tretiden på eftermiddagen. Karlsson hade varit full redan när han kom. Sexton folköl och en halv liter sprit, sammanfattar Karl Karlsson senare i ett polisförhör. (De brukade dricka folköl, hembränt och polsk smuggelwhisky, de brukade dricka praktiskt taget varje dag och de höll helst till i Karl Karlssons rum med egen ingång från gatan, i ett ombyggt förråd, för där fick de vara i fred: hans mamma kom in någon gång, försökte väl styra och ställa ibland, på sitt sätt, men han brukade få ut henne ur rummet efter en ordväxling som hans kamrater fann en smula märklig, vad tonen och ordvalet beträffar. Karls pappa fanns någonstans i bakgrunden.) Sven Svensson hade inte druckit någonting eftersom han hade lovat sina föräldrar att vara hemma klockan sju för att äta middag tillsammans med dem och några grannar som bjudits över. Efter middagen återvände han till Karl, men inte heller nu drack han någonting. Karls försprång var lite för stort.

Vid tiotiden gick de ut. Det var ju en vacker kväll, ännu varm. De hade sina flickvänner med sig. De kom ner till torget, stod där en stund, sedan drog Karls och hans flickvän iväg genom parken, för att ta den vägen hem, medan Sven och hans flickvän stod kvar en stund och pratade med några han kände. Det ska väl sägas att Karl Karlsson gick på ganska ostadiga ben och ramlade vid något tillfälle, skrapade händerna.

De kom ut ur parken, fick syn på Ilya Stupel och hans dotter Michelle som rastade sin hund, en dobermann, och när de passerade dem, på ett par meters håll, sade Karl Karlsson med hög om än något ostadig röst: “Din jävla jude.” Ilya Stupel stannade och ropade efter den kortvuxne snaggade ynglingen i kamouflagejacka och svarta jeans: “Vad sa du?” Karl Karlsson stannade, vände sig om, svarade: “Du hörde vad jag sa.” Ilya Stupel upprepade sin fråga och Karl Karlsson upprepade vad han först sagt, möjligtvis med tillägget: “Jag ska döda dig och skicka en brevbomb.” I alla fall närmade de sig varandra.

”Judehora” – ”Nazistsvin”

Kände de varandra?

Ilya Stupel säger att han och hans familj förföljts sedan 1996 av Vellinges unga nynazister: “trakasserade” och “hotade” är ord han använder. 1996, en kväll i november, stötte han ihop med två av dem, hörde en av dem säga “jävla jude” och när han stannade upprepade den unge mannen vad han sagt medan den andre, enligt Stupel, sade: “Jag ska ta dig i morgon och då ska jag göra mos av dig, din jävla jude.” När en av de unga männen började leta efter något innanför jackan fann Ilya Stupel det för gott att springa därifrån, hem, och ringa polisen. De unga männen greps strax därefter, den ene med en stor trädgren i handen, båda ordentligt berusade. Det är oklart varför saken inte ledde till åtal och dom, men sedan dess ska familjen Stupel ha förföljts av Vellinges unga nynazister. Ilya Stupel säger att de har ropat efter både honom och hans hustru, hans hustru Maria säger att de har skrikit saker som “horjävel”, “judehora”, “förrädare” efter henne. (Hon är inte judinna.) De kände Sven Svensson och Karl Karlsson både till utseende och namn. De hade varit i kontakt med polisen, oklart hur många gånger, men inte gjort någon anmälan. Michelle Stupel, dottern, kände dem från skolan, men säger sig inte ha blivit trakasserad av dem.

Sven Svensson och Karl Karlsson säger att visst har de skrikit efter Maria Stupel, Svensson säger sig veta att hon var gift med en jude – “Hon är judeälskare och vi tycker inte så bra om judar och så” – men båda förnekar att de skrikit något om judar efter henne. De säger att det var hon som skrek efter dem när de stötte på varandra i Vellinge, saker som “nazistsvin”, “din feta gris” och liknande, och att de helt enkelt hade svarat med att skrika tillbaka, be henne “dra åt helvete”. Honom säger de sig knappt ha sett.

”Jag ska döda honom”

Men denna varma kväll i slutet av juli 1999 stod Karl Karlsson och Ilya Stupel ansikte mot ansikte och om vad som sedan hände finns två versioner: Karl Karlsson och hans flickvän, som stod en bit därifrån, säger att Ilya Stupel tog en nyckelknippa ur fickan, satte en nyckel mellan fingrarna och slog Karl Karlsson med knuten näve i ansiktet, på hakan. (Efteråt kunde han uppvisa ett jack på hakan och en fläskläpp.) Ilya Stupel säger att han kände sig hotad och att han därför satte händerna i bröstet på Karlsson och knuffade bort honom. Michelle Stupel säger att hennes pappa “puttade bort honom”. Överens är de alla om att Karl Karlsson vacklade till utan att falla och därefter sprang några meter bort, tog upp sin mobiltelefon och ringde till Sven Svensson, som just var på väg in i parken tillsammans med sin flickvän. Enligt Michelle Stupel skrek han: “Den där jävla juden slog till mig, ni måste komma och hjälpa mig. Jag ska döda honom.”

Sven Svensson var snabbt på plats, sprang upp bakom Ilya Stupel och fällde honom med ett slag i nacken. Ilya Stupel säger att han var på väg in genom porten till det hyreshus där han då bodde när han fick slaget i nacken, Sven Svensson säger att han fällde honom när han var på väg mot Karl Karlsson. Han säger att han kände igen Stupel, men att han inte slog honom därför att han är jude utan därför att han hade slagit hans kamrat.

– Jag skulle ha slagit vem som helst.

Sedan sparkade de honom där han låg på marken i fosterställning, med armar och händer till skydd för huvudet. Sven Svensson säger att han sparkade två eller tre gånger, inte särskilt hårt, mot magen. Karl Karlsson säger att han sparkade en gång, att han siktade mot bröstet men träffade en arm. Ilya Stupel säger att han fick flera sparkar, kanske tjugo, mot både huvudet och kroppen, men att han inte kunde se vem som sparkade var, bara att den första sparken kom från Karl Karlsson och att den träffade honom i pannan och att de hela tiden skrek saker som “Nu ska du dö din judejävel” och “Jag ska döda dig din judejävel”. Han säger att han såg metall som glänste till framför ögonen och att han förstod att de hade stålhättade kängor på fötterna. Michelle Stupel säger också hon att det var upp emot tjugo sparkar, mot pappans huvud och kropp, med dessa stålhättade kängor, och att de skrek att de skulle döda honom och att Karl Karlsson var värst. Sven Svensson och Karl Karlsson säger att de alls inte skrek. De säger att bara Sven hade stålhättade kängor. Karl var trasiga och därför hade han de Adidasskor han bar när polisen grep dem fyra timmar senare hemma hos Karl Karlsson.

Ilya Stupel fördes i ambulans till Trelleborgs lasarett, där man konstaterade att hans panna var svullen och sårig, en framtand i underkäken lös, armar och händer blåslagna, svullna och såriga. Han hade ont i huvudet, över pannan och näsroten, i nacken, över bröst och armar. Ingenting var dock brutet, andningen normal. Han var lugn och samlad.

Sven Svensson och Karl Karlsson kördes i polisbil till arresten i Malmö, deras föräldrar kontaktades vid tretiden på morgonen, därefter fördes de en efter en ut ur arresten för ett första förhör. Karl Karlsson sade att han alls inte sparkat. Sven Svensson sade att han hade slagit ner mannen bakifrån, att han hade sparkat honom och att anledningen var att mannen hade slagit hans kamrat. Nej, det spelade ingen roll om han var svensk eller inte.

På förmiddagen kördes Sven Svensson och Karl Karlsson från Malmö till polishuset i Ystad, där de låstes in i var sin cell. På eftermiddagen hölls det andra förhöret med Sven Svensson. Det inleddes med en fråga om hans inställning till invandrare.

– Jag kan inte bara med dom bara, svarade han.

– Är det något speciellt som gör detta? frågade förhörsledaren.

– Ja, dom är små jävla parasiter bara.

De bad inte om ursäkt

Aldrig glömmer han första gången. Det var på Valborgsmässoafton, han gick i sjunde klass och ett tivoli hade kört igång vid fotbollsplanen strax intill radhusen på Gränsgatan. Bakom garagen, i slänten upp mot betongmuren – på andra sidan går motorvägen mellan Malmö och Trelleborg – träffade han dem. Karl var också med.

De var kanske tio, alla unga män i gröna bombarjackor, snäva jeans och med svarta stålskodda kängor på fötterna. Några hade rakade huvuden. På deras jackor fanns dessa märken som han kände till: hakkorset, varghaken, runorna, dödskallarna. De var så långa, tänkte han. Äldre. Berusade. Fräna. De bad inte om ursäkt för att de fanns till, tvärtom; de hade kommit till jorden för att sitta just så här, i en slänt, på Valborgsmässoafton, och prata högt för att kunna överrösta musiken som dunkade ur bandspelaren: rå, brutal, utan omskrivningar. Allt det där gjorde honom lite rädd. Men de var snälla, bjöd nykomlingarna att sitta ner och dela deras öl med dem. Spänningen släppte. Han kände sig upptagen, delaktig. Naturligtvis var han lycklig när han vandrade hemåt den kvällen.

Två och en halv vecka senare köpte han sin första bombarjacka, på Hobbex i Malmö, för 495 kronor. Det var dagen före hans födelsedag. Pappa och mamma var med och betalade den. Två veckor senare köpte han, den här gången mot sina föräldrars uttryckliga önskan, sina första svarta kängor, Dr Martens, fjorton hål och med stålhätta. Det var en fredag, efter skolan, och han kunde inte låta bli att ta på dem redan i bussen på väg hem från Malmö. Det var så han kom att gå klädd: en grön bombarjacka med två dödskallar i silver på kragen och under bombarjackan helst en blågul ishockeytröja, svarta jeans, svarta kängor med stålhättor. Han var stor för sin ålder, lång, tung, lite tjock. Han var nazist.

Han bar en halskedja som blev anledning till ett samtal med rektor, studierektor och klassföreståndare. Ty sedan slagord och klistermärken hade dykt upp på husväggar, betongmurar och sopcontainrar i Vellinge och talat om för alla som ville veta att nu fanns de också här, mitt i idyllen – Död åt ZOG!, VAM, Bevara Sverige Svenskt – var det sagt att alla symboler som kunde förknippas med nynazismen var förbjudna på skolan, en lista hade upprättats och den som bar någon av dem skulle kallas in för ett samtal och informeras om förbudet. Föräldrarna skulle informeras. Sven Svensson drog upp kedjan han bar runt halsen, visade märket och sade att det var en runa. Rektor, studierektor och klassföreståndare sade att enligt deras uppfattning påminde den alltför mycket om de nynazistiska symboler som var förbjudna på skolan och att de därför måste uppmana honom att ta av sig kedjan. Han fick inte bära den på skolan. Han vägrade. De sade att då fick han lov att gå hem.

Det var tyst en stund vid bordet. Sedan sade Sven Svensson att det fanns flera hundra nazistiska symboler och därefter höll han en föreläsning för de församlade vari han förklarade några av dessa symboler, tolkade deras tecken, satte in dem i ett sammanhang. Det fanns en ton av förakt i hans röst, en alls inte dold förtjusning över att veta vad de inte visste. Han bar på en hemlighet, var delaktig i ett förbund som de inte kom åt med sin fjuttiga lista. Sedan tog han av sig halskedjan.

De hittade nazistiska klistermärken i hans skåp. Han kom till skolan iförd en t-shirt med en nazistflagga. Det hände att han på lektioner uttalade sitt förakt för invandrare, för judar, sin beundran för Hitler. Han dundrade fram genom korridoren, nu iförd en svart fotsid slängkappa, nu också med rakat huvud, och kängorna bestämt klapprande mot stengolvet, och en lärare säger att han inte kunde låta bli att tänka på en lägervakt i Nazityskland. Det vore fel att säga att skolan inte gjorde någonting. De gjorde mer än vad de flesta skolor gjorde vid den här tiden. De tog av Sven Svensson hans klistermärken, skickade hem honom för att byta tröja, kallade in honom till samtal, ringde hem till hans föräldrar som, enligt skolan, efterhand tycktes förstå att det var allvar och inte några pojkstreck. Till skolan kom föredragshållare med erfarenheter från Auschwitz, visadesSchindlers list, kopplades lärare, socialarbetare och poliser in med erfarenheter från att konfronteras med nynazister.

Sven Svensson var aldrig otrevlig, säger hans lärare. Han brusade aldrig upp. Han böjde sig alltid, lät dem ta hans klistermärken utan att protestera, gick hem och bytte sin t-shirt. Men de kom inte åt honom. Ibland trodde de att deras argument hade haft verkan, att de äntligen fått honom att inse det groteska i hans uppfattning – någon gång, vid en konfrontation, var han nära att brista i gråt – men han kom alltid tillbaka med ännu ett utfall, ännu en t-shirt. Problemet var kanske just det att han inte stod på sig. De sköt sina pilar men kunde aldrig se om de tog. Och hur skulle skolan ensam kunna bryta de band han hade knutit? Hur skulle skolan ensam mäkta med?

Men varför Sven Svensson?

– Jag vet inte, säger en lärare som alls inte tyckte illa om Svensson. Jag har funderat på det men jag vet faktiskt inte.

Han klarade skolan utan större problem, gled igenom utan att anstränga sig över hövan. De arbeten han lämnade ifrån sig var korrekta men tunna.

Var han ensam? Mobbad?

Nej, säger de som hade med honom att göra i högstadiet. Men han blev ensam. Han blev ensam med sina nynazistiska värderingar. Det var han som valde att ställa sig utanför.

Vellinges värsting

I dag är det ingen som sitter i slänten bakom garagen på Gränsgatan. Klottret på muren är borta. Inga ölburkar i gräset, inget skräp. Busskurerna ute vid motorvägen är hela, slagorden borta. “Vandaliseringen och skadegörelsen har minskat dramatiskt”, säger kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman. “Det är lugnt nu”, säger polischefen Börje Svensson. Det är som om en farsot har dragit förbi. Plötsligt var den här, plötsligt är den borta.

Fast Maria Wretström går inte ensam på kvällen från busshållplatsen och hem. Pappa kommer och möter henne. Hon är mörkrädd. “Jättemörkrädd”, säger hon. Det var hon inte förut. Det var hon inte innan hon blev jagad, knuffad, slagen, sparkad, hotad och skymfad – inte en gång, utan flera gånger – av dem som trampade fram genom Vellinge likt ett rövarband: alltid i flock, alltid berusade. Varför hon? Därför att också hon stack av, fast hon inte blev någon genom att injaga fruktan i andra, och anser att även den som ser annorlunda ut ska inkluderas i gemenskapen. Anarkist. Punkare. “Vellinges värsting”, säger hon och ler. Hon är gjord av den sortens virke hjältar brukar formas. Hon var inte rädd. Hon vågade det andra inte vågade.

Maria Wretström svarade alltså på tilltal, gick fram till den som skrek åt henne, gick ut genom dörren och över gräsmattan och klättrade över staketet och kom ut på gatan för att fråga vad i helvete de ville när de stod och skrek utanför huset. Hon skrek tillbaka. Hon slogs med dem. Hon vet hur det är att ligga ihopkrupen på marken och bli sparkad av stålhättade kängor med hopen gläfsande i mörkret. Hon vet hur det är att besöka sin bror på akuten och betrakta hans sönderslagna ansikte. Men hon vet också hur det är att bli övergiven därför att kamraters föräldrar säger att det är nog nu, det här är ingenting att leka med, du kan bli skadad – eller vad de nu sade – och de sade det naturligtvis av omtanke, av kärlek till sin avkomma, och de gjorde inte annorlunda än vad de flesta skulle ha gjort och gör: de tyckte inte om dessa skränande skinnskallar, men överlämnade problemet till andra. Hon skulle ha kunnat sitta i rullstol i dag om hon hade slagit bakhuvudet hårdare i gatan när hon och Karl Karlsson rök ihop en vårkväll för två år sedan. (Det är i alla fall vad läkaren sade.) Hon har ett bröstben som växer snett. Men hon säger att Vellinge har börjat bättra sig, att det händer att de som förut bara glodde kommer fram och pratar. Hon har fått en ursäkt som värmde, från en av dem som var med och gläfste i hopen, en av dem som satt där i slänten en Valborgsmässoafton och sade hej och välkommen till Sven Svensson.

Åsikterna finns kvar

En helt annan kväll sitter han som kostade på sig en ursäkt tillsammans med fyra andra unga män som lämnat den skinnskallarnas gemenskap som var deras under några år. Nej, säger han, mina åsikter har jag kvar. De kommer jag aldrig att överge. Men allt det där andra… och de talar om festandet, våldet, kriminaliteten som kom att trötta ut dem, isolerade dem i ett samhälle som de tycker om och där de vill bo nu och i framtiden. Folk vågade sig ju knappt ut om kvällen. Att var och varannan lördag slå upp sina blå i fyllecellen – var det inte i Ystad så var det i Trelleborg – kan trötta ut den mest rakryggade nationalsocialist. Där fanns föräldrar som ingrep, kompisar som sade att nu är du med alldeles fel personer. En av dem gjorde sin värnplikt och tvingades där både dela lucka med invandrare och konfronteras med befäl som han kände den största respekt för men som var av en annan uppfattning och såg till att han fick argumentera för sin. De gled alltså ur, bort, sökte sig till varandra, inte minst för att få varandras stöd när telefonerna började ringa om nätterna. Det är aldrig så enkelt som att bara dra sig ur.

Men varför?

Varför sökte sig dessa unga män till något så obskyrt som nazismen? De sitter uppradade i soffgruppen, dricker kaffe och delar broderligt en butterkaka, också med den som aldrig har delat deras åsikter, är klädda i collegetröjor och skjortor och jeans och svarar eftertänksamt på de frågor som ställs och den som ser sällskapet genom fönstret kan knappast föreställa sig att samtalet handlar om hur fem unga män i det sena 1900-talets Sverige anslöt sig till en rörelse som beklagar att tiden inte räckte till för judefrågans slutgiltiga lösning. Så frågan ställs och den besvaras av först den ene, därefter den andre:

– Jag har alltid varit mobbad.

Det är ett förväntat svar, därför ett dåligt svar, men de står på sig och berättar utan att slå ner blicken om ensamhet, utanförskap.

– Jag har alltid varit tjock. Aldrig speciellt smart.

– Jag har alltid varit lång.

– Jag hade glasögon. Det räckte.

Nationalsocialismen skulle alltså ha erbjudit en famn, ett hem, en värld som var så mycket bättre än den värld de kom ifrån. Det var en värld där det inte spelade någon roll hur man såg ut, om man var ensam, oskuld, tafatt i kontakten med flickor. Man räknades ändå. “De tar emot en och är jättesnälla”, som en av dem runt bordet säger. Man hade roligt. “Vi festade hela vägen upp, sen festade vi hela vägen ner”, som en av dem beskriver resan till sin första konsert. (Både Svastika och Vit Aggression var med, men minnet är något dunkelt.) Man ställde upp för varandra. Framför allt ställde man upp för varandra. Den värld som för andra tedde sig lika skrämmande som avskyvärd var för dem en värld som vore den hämtad ur en riddarroman: ren och ädel.

De var också bättre än andra. Knappast de “nyktra, vältränade, disciplinerade” svenskar som rörelsen, i det här fallet Nationalsocialistisk front – de var medlemmar eller sympatisörer – brukar efterlysa, knappast utstrålade de “styrka och sundhet”, men de visste något andra ännu inte visste. “Alla som inte stod på vår sida skulle man slå på käften”, som en av dem runt bordet uttrycker det. Man var trots allt den järnhand som skulle forma det nya Sverige, fritt från invandrare, judar, bögar, skitiga feminister: en perfekt värld. En värld som världen var förr. En skolplansch med röda stugor, gröna ängar, vita glada barn.

Inte en svartskalle över bron

Bilstölder och inbrott är inte lika lätta att förklara. (Godset gick ju i egen ficka, ingenting tillföll rörelsen.) “Det var ju en skämmig grej att åka fast för.” Lars-Ingvar Ljungman, kommunalrådet, är av den uppfattningen att de flesta redan var vad han kallar “småkriminella” när de kom i kontakt med nynazismen, färre sökte sig dit av rent politiska skäl. “Flera stycken var inte heller nazister”, säger Göran Mårtensson, kriminalinspektör vid Vellingepolisen. De rakade skallen för att få vara med i gänget. Nazismen skänkte busen en mening med livet, fast det var förstås “skämmigt” att åka fast. Att slå en pistolkolv över munnen på en sjuttonåring som hade märket “Krossa rasismen” på jackan var kanske lättare att försvara.

Allt detta svarar dock inte på frågan varför de sökte sig just till nazismen. Den mobbade kan söka sig till böckernas värld, till musiken eller idrotten eller, om han inte har begåvning eller intresse för det, finna gud eller djävulen; den kriminelle kan bli en helvetets ängel. Flera har sökt spåren bakåt, till trettiotalets skånska nazism, och bland annat citerat landsfiskalen i Vellinge som i en rapport 1933 skriver att “ortsbefolkningen i mycket stor utsträckning sympatiserar med nationalsocialisterna”. Nazisterna var organiserade i Vellinge. Vid valen till kommunalfullmäktige 1934 erövrade de ett mandat i Vellinge och ett i Skanör-Falsterbo (som i dag tillhör Vellinge kommun). Fyra år senare lyckades Lindholmsnazisterna få in en man i Vellinges kommunala församling. Större var det inte. Göte Friberg, landsfiskal i Helsingborg, berättar i sina memoarer, Stormcentrum Öresund, om ett nazistmöte på torget i Vellinge 1935, med agitatorer från Malmö och en herre i golfbyxor från Skanör, dit ett stort antal arbetare från Ljungmans verkstäder hade sökt sig och höll på att gå till anfall, men avstod, tror Friberg, därför att de kände både honom och den andre polismannen i tjänst och inte ville försätta dem i en omöjlig situation. Det fanns också motstånd.

Såvitt bekant finns inga släktband mellan trettiotalets nazister och dagens nynazister i Vellinge. Historiens linjer är svåra att skönja, annat än som denna misstänksamhet mot intryck utifrån.

Ty dessa unga män som under ett par, tre, fyra år av sitt liv identifierade sig som nationalsocialister hämtade sin näring också hemifrån. Det är vad de säger. En replik framför teven: “Kommer du hem med en sån där vet du var dörren är.” De fick sin uppfattning framför teven, vid köksbordet: som en sidoreplik, ett skämt. Aldrig en svarting över tröskeln, inte en svartskalle över bron. Hur många bosnier får man in i en folkvagn? “Ja, dom är såna jävla parasiter bara.”

Med tanke på barnen

Hade Sven Svensson hämtat sitt svar till förhörsledaren från köksbordet därhemma? Nej, säger han själv. Nej, säger hans föräldrar.

– Vad var han? säger hans mamma. Fjorton? Vi fattade ingenting, visste inte att det fanns en sån grupp här. Han rabblade upp fraser. Jag höll inte med. Vi höll inte med. Hur kan ni ställa upp på det här samhället? Såna saker. Vi predikade solidaritet, att man måste hjälpa varandra. Det kvittar hur mycket man läser, sade Sven, man får inget jobb ändå. Och skatt skulle man inte betala.

– Men inte judarna, säger hans pappa. Det har han inte nämnt.

– Men det har varit invandrare och…

– Det är svårt när man försöker plocka ner det i bitar.

– Det har varit såna diskussioner. Har vi varit ovänner om något så har det varit om det.

Hon säger att hon tror att hon grät när han rakade huvudet. Han säger att det var strax innan han skulle konfirmeras, i åttan. Hon säger att intresset för Hitler, det måste ha varit något på teve och sedan fastnar ju saker i huvudet och han har alltid varit intresserad av historia. Han säger att de alltid har varit intresserad av historia: “Vi har många böcker om allt möjligt.”

De bor i en ombonad enplansvilla i ett lika ombonat villaområde. Han är rörläggare med egen firma, hon är undersköterska. De arbetar i Malmö, bodde där de första åren av sitt äktenskap, när barnen var små, men hon har sina rötter här, växte upp i Vellinge och med tanke på barnen, på det lugn som råder här, på den goda kommunala servicen, så köpte de villan och flyttade hit. Det är ett hem med gott om utrymmen, lätt att trivas i.

Svens rum ser ut som vilket tonårsrum som helst: en säng, ett skrivbord, en bokhylla, en stereoanläggning. På väggen ett foto av en katt, en hund, en filmaffisch från Hollywood. (“Han satte upp en svensk flagga, men jag tog ner den”, säger hon.) I bokhyllan står en tummad biografi över Hitler, en lika tummad bok om punk, ett bildverk från första världskriget (Die Grosse Jahre), Jan Fridegårds Trägudars land, några till. Några av dem står med ryggen mot väggen. På väggen ett CD-ställ med både Springsteen och Ebba Grön, men inte de femton skivorna med Screwdriver. På väggen finns också en doptallrik med ett fotografi av en glad, blond, rund pojke. Hon betraktar fotografiet en kort stund, säger sedan:

– När man ser den där är det svårt att tänka sig att han sitter där han nu sitter.

De berättar om en snäll pojke som aldrig har gjort sina föräldrar något ont, förrän möjligtvis nu. Men det har inte varit lätt alla gånger. Han har gått till skolan, “men inte precis med sång och dans”, som hon uttrycker det. Det har varit jobbigt med läxor.

– Men han har haft lätt för sig, säger han.

– Han hade betyg för gymnasiet, säger hon.

– Han presterade långt under vad han egentligen kunde, säger han. Det sade lärarna.

Hon säger:

– Han har alltid varit lite… han är ju lite speciell. Det var alltid lite stökigt kring honom.

– Han var alltid på fel plats, säger han.

– Han har sällan startat någonting, säger hon.

– Folk har hackat på honom, säger han. Han har fått skuld för allting.

Han var tjock. Han var stor. Snäll, säger en av dem som hoppat av och som gick i skolan tillsammans med honom. Men: “De var på han i lågstadiet. Han var mobbad hela femman. Han var väl mest tjock då.” Det talas om ett plötsligt vredesutbrott, kanske i femman: hur Sven Svensson slog sönder en stol i klassrummet, med en vrede som ingen förstod var den kom ifrån. “De var för jävliga.”

Ingen man märkte

Riktigt så mycket säger inte hans föräldrar.

– Han var alltid tjock, säger hon. Han kom i bråk med äldre, på grund av att han var tjock. Det var han känslig för.

– Ibland stod de här och retades, säger han. Han stod här inne, på tomten, och de stod ute på gatan och retades.

– Det var mycket sånt.

– Otroligt mycket.

Hon talar om en känslig pojke som hade svårt att foga sig, svårt att jämka sig samman med andra: dagmammor, lekkamrater. Hon berättar om en pojke som blev en ung man – alltså han som en vacker sommarkväll slog ner en judisk man bakifrån – som aldrig sov över hos någon annan. Han åkte aldrig på ett träningsläger. Han kom alltid hem på kvällen. Han kom alltid hem i tid, säger hon. Han talade alltid om var han befann sig. Så många nätter hon har suttit uppe och väntat på honom, aldrig gick hon och lade sig innan Sven var hemma.

Men han fanns där i den gläfsande hopen runt Maria Wretström: lite vid sidan av, aldrig längst fram. Det är så hon minns det. Hon visste vem han var, men hon kände honom inte. Hon skrattar och säger att hon minns att när hon var liten så brukade hon reta sig på hans ljusa hår. Hon minns att hon gav honom vidbrända pannkakor en gång. Annars minns hon ingenting. “Det var ingen som man lade märke till.” Hon har hört att han är rolig och glad och duktig på att måla, men själv förstår hon sig inte på honom. “Han går inte att snacka med. Han har ingenting att säga.”

Och hans mamma, som minns allt men kanske inte säger allt, säger att sista sommaren förlorade de kontrollen över honom. Plötsligt struntade de i vad han sade, hörde han inte av sig på kvällen, började han komma och gå som han ville. Plötsligt hoppade han av gymnasiet. Han fick en praktikplats som tatuerare, en eftermiddag ringde han och sade att nu skulle han inte gå dit mer. Han ville ha sommarlov som alla andra. Hon säger ingenting om de gånger polisen har ringt, om den jämnårige pojken som också han blev nedslagen bakifrån, i Vellinge centrum, om den där gången då han skrek till den kvinnliga reportern: “Dra åt helvete jävla judeas!” Hon säger att hon har haft ont i magen många gånger. Han säger ingenting, han sitter bredvid och ser mycket olycklig ut.

Som en lägervakt

Han som drog fram genom skolkorridorerna likt en lägervakt från Nazityskland hade inte alltid gått fram på det sättet. Innan dess hade han gått så att han hade ryggen mot väggen. Han gick lite snett, aktade ryggen.

Gert Hammarberg, “Lappen”, talar om en snäll pojke, lite skygg. Gick alltid att prata med och var den som först föll till föga när någon satte hårt mot hårt. Gert Hammarberg är övertygad om att det inte hade behövt gå så långt som det nu kom att gå: om samhällets goda krafter hade förstått vart det bar hän och gemensamt agerat därefter, om de låtit honom förstå att det var allvar och att allt har en gräns.

– I stället för att få honom att gå en annan väg hjälpte vi honom att fortsätta den väg han valt att gå.

Han talar om samarbete, i tid, med lyhördhet för varandras erfarenheter och synpunkter. Allt kan inte skötas av polisen. Allt kan inte skyllas på föräldrarna. Han kallar inslaget i TV 4 för en provokation, ett överfall. De tryckte upp kameran i ansiktet på honom, säger han, som själv var på plats. De fick de andra ungarna att ropa: “Där kommer en nazist!” Han ville inte vara med. En identitet formas på många sätt.

Sven Svensson ångrar sig att han slog ner Ilya Stupel. Han ångrar sig på grund av allt som hänt sedan den där kvällen – förhören, rättegången, inlåsningen – men han ångrar inte själva handlingen: “Han hade slagit ner min bästa kompis.” Han har kvar sina åsikter. Han ville ha ett rent samhälle, utan judar och muslimer och kommunister och annat pack. Ingen vet vad som kommer att hända.

Anders Sundelin

EDIT: 12.2.2018: Eftersom de båda omnämnda förövarna i texten vid tiden för dåden och artikelns publicering var minderåriga, och deras identitet inte kan anses vara av ansenlig betydelse för allmänheten, har namnen fingerats i efterhand. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.