I vår nationalistiska tid är Sydtyrolen ett positivt exempel på att konflikter mellan folkgrupper kan övervinnas. På 60-talet sprängde man bomber, nu ler man mot varandra.På sin höjd knyter någon ibland näven i byxfickan.

Alldeles enkelt var det inte att komma fram till den fredliga samexistensen, men nu berättar man gärna om sina erfarenheter och sitt system för andra.

Sydtyrolen är en del av den tyska världen. Det demonstrerar Thomas Prader, en ledande sydtyrolsk skolman, nu på pension, när han guidar en grupp representerande olika europeiska minoritetsspråk. Han låter minibussen köra fram till passet i Salurn mellan Sydtyrolen och det övriga Italien och deklarerar att detta är den tyska världens sydligaste punkt, härifrån till Flensburg talas tyska. I sina kommentarer är han genomgående skeptisk mot allt italienskt.

Det fanns bara Italien

När Sydtyrolen införlivades med Italien var bara 3 procent av invånarna italienare, 5 procent ladiner och 92 procent tyskar. Thomas Prader berättar den tyska versionen av vad som sedan hände:

– Plötsligt var italienarna politiska herrar och då fanns det bara en regel: assimilering. Det fanns bara Italien, och detta hade egentligen alltid varit Italien. Här skulle italiensk kultur, italienskt språk, italienska lagar gälla. Alla skolor skulle vara italienska, efter 1923 stängdes alla tyska skolor. Alla tyska ord var strikt förbjudna i skolor och administration. Hit kom lärare från Italien som inte förstod ett ord som sades här, och barnen förstod inte dem. Man fick inte ha tyska namn, t.o.m. på gravstenarna ändrades namnen.

– Vidare strävade man till en italiensk majoritet där en sådan var möjlig. En konstgjord invandring från Italien befrämjades med alla möjliga och omöjliga medel. I södra Bozen fanns fruktträdgårdar med 50 000 träd som fälldes för att ge plats för en metallindustri – invånarna blev rasande.

– Den tyska gruppen reagerade naturligtvis och startade hemliga skolor, ”katakombskolor”, med undervisning på tyska. Man undervisade i källare, på vindar eller i lador. Polisen var mycket vaksam. Sydtyrolarna visade sig vara ett folk med hård skalle och den tyska kulturen levde vidare.

En icke-avundsvärd option

Men Mussolini satte hårt mot hårt och ingick ett avtal med Hitler:

– Om du betraktar dig som tysk, hör du till Tredje riket och borde flytta dit. Den som stannar ska vara italienare.

Detta gick ju stick i stäv mot den tyska Blut und Boden-ideologin, enligt vilket blodet ger rätt till jorden, men Hitler såg det som viktigare att ha en trogen allierad i Italien.

Detta var sydtyrolarnas option, sade man. Valet var förstås svårt. En stor majoritet valde dock Blut framom Boden. Bara en mindre del hann dock lämna Sydtyrolen vintern 1939-40, de var 80 000 av 250 000. Sedan visade det sig att tyskarna inte kunde erbjuda sydtyrolarna något område som motsvarade det de lovat: likadana berg som i Alperna.

De män som hunnit lämna Sydtyrolen inkallades i tyska armén, medan de som stannat kvar hamnade i den italienska.

1945 ville sydtyrolarna tillbaka till Österrike, men segermakterna accepterade inte tanken, de var rädda för att Sovjetunionen skulle få ett starkt inflytande i Österrike. Därför gick man inte med på någon folkomröstning i frågan, utan beslöt att området skulle stanna i Italien, men få en viss autonomi.

Principerna för denna slogs fast i ett fördrag undertecknat i Paris 1946 av Österrikes utrikesminister Karl Gruber och Italiens premiärminister Alcide De Gasperi, som före 1918 hade hunnit sitta som italiensk medlem av parlamentet i Wien och alltså visste vad det innebar att vara i minoritet. Fördraget erkände bl.a. rätten att återta tyska familjenamn som tvångsöversatts till italienska.

Bort från Trentino!

Men samtidigt slogs Sydtyrolen, på italienska Alto Adige, ihop med provinsen Trentino, som hade en liten tysk minoritet. I den kombinerade provinsen var den italienska majoriteten stabil.

Detta innebar enligt Thomas Prader att tyskarna i Sydtyrolen inte hade tillräckligt skydd och immigrationen från Italien fortsatte.

– Den tyska folkgruppen sade: Det kan inte fortsätta så här! En gigantisk protestdemonstration hölls 1957 på en kulle utanför Bozen. Den samlade 40 000 personer, av 350 000. Deras krav var: Bort från Trentino!

– Men Rom förstod inte. Det ledde 1960-61 till den första vågen av bomber. Syftet var att världen skulle märka vår situation. Till slut sade FN: Kära Italien, sätt dig vid förhandlingsbordet tillsammans med sydtyrolarna.

Förhandlingarna blev sega, men till slut kom man 1969 fram till en lösning som innebar att de båda delarna i det kombinerade området fick mycket stor kompetens, medan mycket lite blev kvar i den det gemensamma organet.

Om bombmännen säger Thomas Prader att något 20-tal arresterades. Hur många fler de var vet ingen, men det var ingen stor grupp. Han tror i alla fall att en majoritet av sydtyrolarna var mer för än mot dem.

– De benådades senare, men en del av dem accepterade inte detta, de ansåg att de bara gjort det som var rätt. Det innebär att de fortfarande saknar medborgarskap. En av dem är en vän till mig som var murare, men som i fängelset läste till student och senare fortsatte på universitetet.

Strikt proportionalitet

Den nuvarande autonomin baserar sig på riktlinjer som ingick redan i Parisfördraget.

En central princip är Proporz: I den offentliga förvaltningen ska andelarna anställda ur olika språkgrupper motsvara dem bland hela befolkningen, i stort sett 70 procent tyskar och 30 procent italienare. När det blir fråga om experter, som t.ex. läkare, kan det dock blir svårt att följa den regeln.

Språken är jämställda och tyska och italienska kan användas överallt i hela förvaltningen, landets tredje språk ladin kan användas i de trespråkiga kommunerna.

Hur kan man kontrollera det i praktiken?

– Jag som kund kan kontrollera tvåspråkigheten, tjänstemännen måste tala mitt språk.

Ett undantag från proporz-regeln är polisen, men också här finns vissa språkkrav.

Sydtyrolen kan stifta sina egna lagar.

– Vi har våra egna byggnadsföreskrifter, därför har vi så många fina hus…

Av alla skatteintäkter från Sydtyrolen kommer 95 procent tillbaka till provinsen – graden av självförvaltning är alltså mycket hög.

De som inte har ett språk

För att Proporzsystemet ska fungera måste var och en ange sin språkliga tillhörighet i folkräkningen.

– De som inte deklarerat sin tillhörighet får inte jobb i den offentliga sektorn.

Detta kan dock få ganska märkliga följder. I maj berättade en liten tidningsnotis att en grön kommunalvalskandidat fått lov att avstå från sin kandidatur eftersom hon saknade angiven språktillhörighet. I notisen konstaterades lugnande att detta inte berodde på att hon skulle ha protesterat mot själva systemet, det var bara så att hon vid föregående folkräkning 1991  var så ung att hon inte ännu gjort detta val (det sker vid ungefär 15 års ålder). Att en grupp unga personer på detta sätt saknar medborgerliga rättigheter upplevs tydligen som mindre farligt än att själva systemet ifrågasätts.

Proporzprincipen tillämpas också vid fördelningen av offentligt byggda lägenheter.

Är det faktiskt tyska?

Fast italienarna är en minoritet i Sydtyrolen utgör de i Bolzano en majoritet. Det har lett till att italienarna har svårare att lära sig tyska än tyskarna har att lära sig italienska.För en finlandssvensk är detta inte så överraskande, men Thomas Prader har en speciell förklaring:

– Vi talar dialekt. När en italienare hör mig tala på gatan hör han en dialekt. Italienarna här talar däremot standarditalienska. De har kommit hit under 1900-talet söderifrån och har inte alltid förstått varandras dialekter, så de har fått lov att övergå till standarditalienska.

Det stämmer nog att när Thomas Prader och t.ex. Martha Gräber talar med varandra förstår jag ingenting, jag tycker inte ens att det låter som tyska. Men det är förstås en utomstående problem.

Flickan från ”andra toppen till vänster” öppnar fönstren till stora världen

Tvåspråkig rikare än enspråkig

Martha Gärber , som jobbar på det sydtyrolska regeringskansliets avdelning för EU-frågor,  hör till en yngre generation som både är hemma och inte hemma i det gamla Sydtyrolen. Hon har inte samma försvarsattityd mot det italienska som de äldre.

– Vi unga ser inte saken på samma sätt. Vi har inte levt under de hemska åren. Vi tycker att vi ska ta vara på det bästa på båda sidorna. Är man tvåspråkig är man rikare än om man är enspråkig.

Hon förstår nog de äldres försiktighet:

– Så länge vi är skyddade går det bra, men vi är fortfarande mycket beroende av vad Rom gör, och det finns ännu en utbredd misstro.

Kommer Berlusconi tillbaka?

Om högern kommer till makten i Rom kan situationen på nytt bli sämre, nationalisterna har inte samma tolerans mot minoriteter som center-vänstern. Om val hölls nu skulleSilvio Berlusconi på nytt bli premiärminister. Kan han komma tillbaka såhär snabbt efter sitt grundliga misslyckande under sin föregående period?

– Ingen försvinner för alltid i italiensk politik, påpekar Martha. Berlusconi är en framgångsrik affärsman och äger de flesta etermedia i Italien. Många säger att han gått med i politiken för den skull att han har problem med rättsväsendet. Man jämför gärna honom med latinamerikanska diktatorer i sina bananrepubliker.

Så fast sydtyrolarna röstar till höger i den egna provinsen samarbetar de med vänstern i Rom, och det gäller både tyskar och italienare, konstaterar Gärber.

– Det starkaste partiet bland italienarna i Sydtyrolen är neofascisterna. Och Sydtyrolens folkparti SVP, som i Rom stöder vänsterregeringen, är lokalt ett center-högerparti.

De unga i Sydtyrolen har, säger Martha, ärvt sin plats. De är inte nödvändigtvis så förtjusta i de skarpa motsättningarna mellan språkgrupperna, också om det nog finns extremister också bland de yngre.

Men Martha upplever att utvecklingen går mot integration. Nu finns det kaféer i Bolzano där båda språkgrupperna möts.

Från bergen

Martha Gärber själv växte upp på en gård högt i bergen, ”andra toppen till vänster”, säger hon (men berättar inte var man i så fall ska stå för att se den). Hon gick först i skola i byn, sedan i gymnasium i Meran (eller Merano, därifrån hade väl gamla bio Merano i Femkanten i Helsingfors fått sitt namn). Sedan studerade hon i Florens och Paris (”Erasmusåret”).

– Min generation är den första där många studerat utomlands.

Fast då kanske Innsbruck inte räknas som utland, där har många sydtyrolare studerat under alla tider.

Hennes föräldrar stödde helt hennes idé att studera i Florens.

– Alla inser att det är bra att kunna också italienska, nu när vår egen grund är säker.

Marthas Gärbers pappa, som växte upp under Mussolinis tid, måste gå i italiensk skola och fick inte lära sig tyska, vilket ledde till att han fortfarande inte kan skriva bra tyska.

Under året i Paris samlade hon material för sin avhandling om integrationen av invandrare i Frankrike. Hon fann att invandrare från länder som Spanien och Italien integreras snabbt, ofta så att den följande generationen inte längre talar föräldrarnas språk. Långsammast integreras inte nordafrikanerna, som jag skulle ha tippat, utan turkarna.

Mer italienska än de tror

Martha konstaterar att språkfrågan ännu är känslig.

– Det finns fortfarande många fördomar. Många tyskar inser inte att de i själva verket är ganska italienska. De är inte så tyska till mentaliteten som de tror…

Som exempel på det nämner hon maten, kläderna, punktligheten.

– Så har en del italienska ord blivit en del av det sydtyrolska språket utan att folk alltid inser det. T.ex. talar man om panino i stället för belegtes Brot.

– Den lokala gastronomin är viktig för oss, det är viktigt hur vi lever och äter. Familjens betydelse är fortfarande stor, fast den inte är lika stor som i Italien.

Hon själv vill ta till sig det som är bra i den sydtyrolska kulturen och det som är bra i den italienska kulturen.

Helst inte Bryssel

Hur är det då att komma tillbaka till det lilla Sydtyrolen efter flera år i en större värld?

– Just nu lever jag här. Jag kom tillbaka för att jag hittade ett så bra jobb här. Och så har jag ju familjen här.

Jobbet på provinsregeringens avdelning för europeisk integration ger henne en mängd internationella kontakter och hon kan själv bidra till att öppna fönstren till omvärlden. Därför verkar hon trivas i Bolzano och har inte några planer på att flytta bort.

Men hon utesluter inte alls att hon gör det i ett senare skede. Bryssel blir det knappast, fast det kunde vara naturligt när hon nu jobbar med EU-frågor.

– Jag jobbade där ett halvår som praktikant och fann  staden hemsk. Det var inget fel på jobbet, jag var på kommissionens avdelning för press och kommunikation, men Bryssel är en stad där det råder apartheid. Alla i EU har så höga löner och där görs också så mycket som det inte är någon mening i. När det en gång skapats byråkratiska rutiner lever de sitt eget liv. Man känner inte att man verkligen behövs där. Sedan är folk så själviska och mest intresserade av pengar. De frågar av varandra sådant som: ”Har du redan varit i New York och julshoppat?” Om du lever där länge blir du förstörd.

Jag lovar påminna henne om det om jag någon gång stöter på henne i Bryssel.

I sitt nuvarande arbete tycker Martha inte om ramen, byråkratin är ofta långsam, men nog om innehållet, det handlar ju om att förmedla kontakter.

Inget 1968

Sydtyrolen är fortfarande ett slutet land. Martha säger att hon vet många, också unga, som aldrig skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans. Delvis tror hon det beror på en litet överdriven uppfattning om Sydtyrolens förträfflighet.

– ”Vi lever ju i ett så bra land, många utlänningar är entusiastiska och alla tar oss som exempel”, det hör man ofta.

Själv saknar hon nya idéer. Om de når Sydtyrolen kommer de sent och vanligen ytligt.

– Året 1968 berörde inte Sydtyrolen, fast studentrevolten för Italiens del inleddes i Milano.

Jag måste medge att det just precis är så Sydtyrolen känns, ett förträffligt land, men också ett land dit 1968 aldrig nådde.

(Martha Gärber nämner själv 1968 fast hon aldrig upplevde det, hon är född 1973.)

Man lever ett jämnt liv i Sydtyrolen med hög sysselsättning och utan nämnvärda konjunkturuppgångar eller -nedgångar. Jag antecknar en rät linje och säger att sådana EKG-kurvor kan vara farliga. Martha Gärber nickar.

Måla berg och gamla hus

Det intellektuella klimatet är därefter. Marta Gärber konstaterar att konstnärer nog klarar sig ganska bra.

– Det finns mycket pengar, och många konstnärer. Men de måste måla figurativt och realistiskt om de ska tjäna pengar, de ska måla berg, gamla hus eller porträtt. Det är bara en liten grupp entreprenörer, en liten grupp bland de mest rika, som är intresserade av något modernare.

Däremot finns det inte många författare i Sydtyrolen.

– Författarna lever i Österrike eller Tyskland. De kan nog skriva om Sydtyrolen, men de bor inte här. Ofta kommer de tillbaka och bor här någon tid, men så flyttar de på nytt. Också konstnärer åker i väg, men de kommer tillbaka eftersom de har sin marknad här.

Författarnas landsflykt behöver inte betyda att det skulle vara speciellt instängt i Sydtyrolen, Martha Gärber påpekar att en liknande rörelse till större metropoler är alldeles vanlig överallt.