Pappa näringslivet har inte tid

av Åsa Moberg

Ibland hör man ekonomiska experter oroa sig över att den medelklass som betalar skatt utan att få något i gengäld skulle göra uppror och skattestrejka. Undrar vilka människor som åsyftas. Jag känner ingen som inte får del av till exempel skolor och vård som betalas med skattepengar.

Åsa Moberg

Åsa Moberg

Rent teoretiskt kan man tänka sig att en del barnlösa ensamstående män i yngre medelåldern är så fantasilösa att de inte inser att även de någon gång kommer att få barn, bli sjuka eller få skröpliga gamla föräldrar. Tyvärr ser det ut som om den sorten dominerar den politiska debatten.

Jag klipper ut en notis ur Flamman: ”Sverige allt rikare, det offentliga allt fattigare”.

Bruttonationalprodukten stiger, näringslivets investeringar stiger, konsumtionen per hushåll stiger: ”Främst ökar försäljningen inom detaljhandeln. Inköp av alkohol och tobak har ökat med hela 13 procent. ”Det enda som minskar är den offentliga sektorns investeringar, de föll med ”nästan en tiondel”. Den framgångsrika svenska ekonomin gör alltså att folk får råd att förstöra sin hälsa med allt mer alkohol och tobak, samtidigt som vården får kosta allt mindre.

Det är något fundamentalt fel i uppdelningen av samhällsekonomin i ”privat”och ”offentlig”. Om hundra år kommer man antagligen att se tillbaka på denna befängda tudelning med samma förundran som vi idag känner inför 1800-talets familjeekonomi. Alla är överens om att det var djupt orättfärdigt att mannen då hade all makt och ensam bestämde över pengarna.

Idag har det privata näringslivet ”papparollen”: Det är vi som tjänar pengarna! ropar direktörerna, det är vi som försörjer er! Den offentliga sektorn har ”mammarollen” med repliker som: Snälla, ge oss lite pengar så att barnen får gå i skolan och sjuka mormor kan få vård.

I Anja Snellmans märkliga bok Hudens tid (lågprispocket, En bok för alla) får läsaren följa med in på långvården. Där är nästan alla sjuklingar kvinnor eftersom kvinnors genomsnittliga livslängd är längre än männens. Nästan alla som vårdar dem är också kvinnor. Personalen är kvinnlig eftersom lönerna är så låga, och de anhöriga besökarna, som hjälper till i vården, är också kvinnor.

Vårdhemmen och sjukhemmen för de gamla är kvinnoriken – dock utan kvinnomakt”, skriver Anja Snellman.

Det hela är skiktat så att längst ner tar kvinnor hand om kvinnor och högst upp gör männen samma sak på papperet, fattar beslut, planerar, gör upp budget, och i egenskap av ekonomichefer, förvaltningschefer, socialchefer, överläkare och svåranträffbara specialister sitter de där bakom sina pärmar och bildskärmar och skådar ner på undersåtarna.

Under de tre år mamman vårdas i långvården lyckas dottern, bokens berättare, fem gånger få träffa någon av dessa män: ”Och varje gång fick de mig att känna att jag lade beslag på orimligt mycket av deras dyrbara tid som egentligenskulle ha använts till betydligt viktigare saker.

De anhöriga som dag efter dag sitter hos sina sjuka gamla utgör ett kvinnligt lågstatuskollektiv:

Ibland får jag en känsla av att vi är något slags straffångar, glåmiga och med rakat huvud, ett bottenskrap till och med i livstidsfångarnas kast.

Det är sällsynt att någon vågar formulera denna upplevelse: de anhöriga blir slavarbetare i en sjukvård i permanent kris.

Problemen beror på att Pappa Näringslivet tycker att vården helst inte ska kosta något alls. Anhöriga utför den billigast. För att inte tala om ett sådant systems bonuseffekter för män som vill sig upp: kvinnor kommer att ha så många vårdförpliktelser att de aldrig kan konkurrera om chefsposterna. När barnen vuxit upp måste mammorna ta hand om både sina egna föräldrar och sin mans. Själv har han givetvis inte tid, han är alldeles för upptagen.

Åsa Moberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.