Wolfgang Fritz Haug (f. 1936), professor i filosofi vid Berlins Freie Universität, är sedan länge känd även i Finland. Hans bok om varuestetiken, där han på ett originellt sätt försökte tillämpa Marx’ analyser om varan på den kommersiella moderna kapitalismen, blev översatt till finska redan för 20 år sedan och har länge använts som kurslitteratur vid Tammerfors universitet.

I dag hör väl Haug till de mest kända europeiska marxisterna överhuvudtaget. Från början partiobunden har han inte heller efter realsocialismens fall känt något behov av att vända kappan. Tvärtom har Haugs forskning i marxismen bara blivit intensivare, främst i och med det nya och mycket ambitiösa projektet att redigera en omfattande historiskt-kritisk ordbok över marxismen.
Haug är inte bara forskare, utan även förläggare av stora mått. Redan år 1959 grundade han tillsammans med sin hustru Frigga – också hon en ansedd forskare med inriktning på kvinnoproblematik – tidskriften och förlaget Das Argument, som sedermera under studentrörelsens gyllene år utvecklade sig till ett av de viktigaste vänsterförlagen i det dåtida Västtyskland. Själva tidskriften Argument har nu utkommit i över 200 nummer, och det tjocka häftet saknas inte i något humanistiskt eller samhällsvetenskapligt bibliotek med självaktning i världen. Under åren har allt flera olika projekt kommit att ingå i förlagets verksamhet – förutom den stora ordboken t.ex. en tysk upplaga av Antonio Gramscis Fängelsehäften.
Wolfgang Fritz och Frigga Haug deltog i Finska Marx-sällskapets seminarium om globaliseringen i Helsingfors i slutet av oktober förra året. Wolfgang Fritz’ föredrag behandlade marxismens förflutna och framtid och var så pass intressant att jag beslöt att göra en intervju med honom för att få lite klarare besked om vad han anser att Marx’ idéer spelar för roll i dagens värld.

”Akademisk marxism”

I ditt föredrag i Helsingfors i höstas sa du att ”bara den intellektuella marxismen finns kvar i dag…”
– Det vore noggrannare och mera anspråkslöst att tala om marxistiskt tänkande eller marxistiska teorier. En dylik ”teoretisk praxis” existerar i dag nästan helt isolerad från arbetarrörelsen och den socialistiska politiken. Eftersom den har sina viktigaste stödpunkter vid universiteten och akademierna brukar man tala om ”akademisk marxism”.
– Ofta avser man med akademisk marxism någonting mindervärdigt, trots att det är helt galet att tänka så. Det borde vara självklart att den inte är marxism i ordets fulla historiska betydelse. Med det avser jag det historiska förhållandet att marxistisk samhällsteori förbands med arbetarrörelsens strävan att förändra samhället, och med dess fack- och partipolitiska organisationer. Den här förbindelsen har idag huvudsakligen blivit upplöst.
– Det här bör inte tas nostalgiskt. Det sätt på vilket man förstått och praktiserat ”enheten av teori och praxis” har skadat både teorin och den politiska praktiken. Redan Engels sade, att vetenskapen bör idkas såsom vetenskap. Och det finns ännu mycket att upptäcka i det marxistiska ”multiversumet”: kunskapsmedel, metoder, stimulans för tankar… Politiken för sin del är en konst, det förstod man redan tidigt.

Men teorin och politiken skulle ju bilda en enhet!
– Ja, men när teorin och politiken har ”gjorts väl”, blir de, såsom Gramsci skulle ha sagt, åtskilda i en enhet. Denna enhet bör te sig annorlunda allt eftersom det teoretiska påverkar politiken eller politiken teorin. Det marxistiska tänkandet är ett medvetet ”ingripande tänkande”, sade Brecht. Just därför dör det, när en statsapparat tillägnar sig och monopoliserar den politiska kompetens som ingår i det.

Framtidshoppet

Partimarxismen må i sak vila i frid, men innebär inte vändpunkten 1989-1991 ändå ett nederlag för marxismen överhuvudtaget? Med andra ord: har marxismen ännu någon framtid?
– Man bör skilja mellan nederlag, misslyckande och deformation. I historien sker inte katastroferna samtidigt på alla nivåer. Den sovjetiska statssocialismen hade länge lidit alla kval trots att Sovjet ännu var en supermakt. Den öst- och mellaneuropeiska socialismens sammanstörtning har lett till en omsvängning av den offentliga opinionen. Om man tidigare hade respekterat ”marxismen” såsom en stormaktsideologi, oberoende av om man var för eller emot denna stormakt, så försvann den här respekten samtidigt med makten. Men de intellektuellas klockor borde gå i en annan takt än de borgerliga mediernas, i synnerhet de marxistiska intellektuellas klockor.
– Det faktum, att den europeiska statssocialismen under åren 1989-1991 inte demokratiserades, utan förintades, betyder för oss att vi förlorat ett historiskt perspektiv. Att en samhällsform som man möjligen kunde ha reformerat nu är borta, betyder att det hopp man satte till dess förnyelse är slutgiltigt begravt. Men det betyder inte att vi nu skulle vara utan ett historiskt perspektiv och utan hopp. Den stödjepunkt i verkligheten som de socialistiska idéerna hade fått genom oktoberrevolutionen, den ”reellt existerande socialismen”, hade när allt kommer omkring tagit idén till gisslan. Först hade den blivit en fästning, sedan blev fästningen ett fängelse. Hur bittra följder Berlinmurens fall än må ha fått, har det också öppnat nya horisonter för alla världens socialister.

År 1989 skrev du en bok om Michail Gorbatjov. Hur ser du på den i dag? Var perestrojkan ingenting annat än en illusion, eller kan en framtida marxism bygga på dess erfarenheter?
– Hur ser jag ”i dag” på min Gorbatjov-bok? Den frågan inställde sig nästan omedelbart efter publiceringen i juni 1989. I min Perestrojka-Journal – som utkom ett år senare med undertiteln ”Försök att vinna nytt fotfäste medan man dagligen förlorar det” – hade jag redan övergått till att skeptiskt nedteckna och kritiskt pröva händelseförloppet. Från dag till dag nedmonterade jag den första bokens idealiseringar. Det var nödvändigt, för i de avsnitt där jag värderade perestrojkans utsikter var min Gorbatjov-bok helt orealistisk. På den tiden ville jag inte något annat så mycket som att de revolutionära reformerna i Sovjetunionen skulle ha framgång, och det här hoppet ledde till att min uppskattning av chanserna blev helt illusorisk.
– I Immanuel Kants Träume eines Geistersehers (En andeskådares drömmar) finns ett vackert ställe, där Kant talar om ”framtidshoppet” – det utgör en källa till felvärderingar, men samtidigt ger det energi för sanningssökandet: ”Förståndets våg”, säger han, ”är inte helt opartisk. Dess ena arm som bär inskriften Framtidshoppet har en mekanisk fördel (…) Det här är det enda felet som jag ej kan reparera och som jag i sak inte heller någonsin vill reparera”. Men trots allt hamnar man på den här vägen ut för villfarelser som måste kritiseras.

Perestrojkans ”negativa” mål

– Perestrojkan har på ett bedrövligt sätt misslyckats i alla sina positiva målsättningar. Den ville en socialistisk marknadsekonomi och mynnade ut i en maffiakapitalism med masselände. Den ville demokratisera socialismen och fick den hänsynslöst manipulerande regimen i ett presidentstyrt ”gode-broder-system”. Den ville glasnost (öppenhet) och fick regeringspropaganda. Den ville en rättstat och fick statlig kriminalitet. Den ville en medborgerlig fred och fick kriget. Den ville påskynda en utveckling mot högteknologi och resulterade i att den vetenskapliga och tekniska eliten började flytta utomlands. Den ville få stöd av Väst och fick inte mycket mera än tomma löften och sista sparken som fick den att ramla. Och så vidare.
– Det är förståeligt att intrycket av detta för Sovjetunionen katastrofala misstag präglar opinionen ännu i dag. Men de intellektuella borde kunna tänka längre än till det den rådande opinionen i dag påstår.
– Å andra sidan har perestrojkan uppnått sitt negativa mål. Tack vare den har man kunnat slå till reträtt från den återvändsgränd som ”exterminismen” i världspolitiken – d.v.s. den rustningsspiral som var resultatet av USA:s och Sovjets ömsesidiga konfrontation – och det administrativa kommandosystemet i det egna landet hade skapat. Det här var en väldig prestation. Jag talade om ”negativa mål”, men de får inte ses enbart som något negativt. Utan förstörelse kan det inte uppstå något nytt.
– Allt beror naturligtvis på hur man värderar den historiska produktiviteten i de sociala och politiska strukturer som uppstod under Stalin. Vi måste ytterligare besvara frågan hur man värderar den enligt marxistiska kriterier. Men det kan inte vara samma kriterier som uppställdes av den statsideologi till vilken man hade gjort marxismen under Stalin.
– Den där ideologin hette förresten inte ”marxism”, utan ”marxism-leninism”. Man kan inte tillräckligt ofta påminna om att det i den filosofiska uppslagsbok som utkom i DDR i ett tiotal upplagor (Philosophisches Wörterbuch) inte fanns någon artikel som hette ”Marxismen”, utan enbart ”Marxism-leninismen”. På ett kuriöst sätt anges Marx och Engels såsom marxismen-leninismens grundare. Vi borde alltså uttrycka oss omsorgsfullt och inte säga ”marxism” när vi menar ”marxism-leninism”. Den senare ideologin bör man begrava med den maktform som den var avsedd att tjäna. Men även under dess herravälde har det naturligtvis uppstått många verk, som inte förtjänar detta öde utan som vi måste hålla levande.

Export av inbördes motsättningar

– Den som förstår att stalinismen har förrått de mest positiva målen hos den arbetarrörelse som betecknat sig som marxistisk, kan godkänna nedmonteringen av de här strukturerna, trots att man misslyckats i att nå de positiva målen. I inledningen till Gorbatjovboken skrev jag: ”En mardröm ger vika. Socialismens världshistoriska horisont har åter öppnat sig. Nuet får sin framtid tillsammans med sitt förflutna”.
– Hur bitter den skepnad än var som saker och ting senare fick, hade detta uttalande dock en mening. ”Ingenting ändrar sig i dag så snabbt som det förflutna”, gycklade man år 1987 i Moskva. Man reagerade på att det statliga intrerpretationsmonopolet förslappades. Historiska lögner förlorade plötsligt sin kraft och kunde helt offentligt avslöjas.

Så menar du då att fältet står fritt för en vidareutveckling av marxismen?
– Ja, vårt ”förflutna” är i dag fritt tillgängligt för forskningen. Vår uppfattning av oss själva kan nu forma sig i vår egen ”scientific community”, i enlighet med den historiskt-kritiska forskningens regler. Den kommer inte att vara bunden av någon maktinstans. Därför kan den inte heller störtas så som man störtar en statsmakt. Den har vunnit den stabilitet det civila samhället har – stabiliteten Gramsci talade om när han jämförde det (med)borgerliga samhällets beständighet i Väst med dess geléaktighet i Öst, och därigenom förklarade oktoberrevolutionens seger och revolutionens nederlag i Väst.
– När Gramsci 1917 karakteriserade den ryska revolutionen som ”en revolution mot Kapitalet”, alltså något som enligt den historiska materialismens begrepp egentligen inte kunde vara möjligt som socialistisk revolution, så delade han Kautskys uppfattning, bara med den skillnaden att han i motsats till Kautsky hälsade revolutionen välkommen.
– Vad Gramsci ännu inte riktigt kunde se var det faktum att den samhällsform som framgick ur oktoberrevolutionen, fortsatte att reproducera den brist den hade att tacka för sin upprinnelse, tills den blev offer för just den här bristen: ett socialistiskt civilt samhälle kunde inte utvecklas under den statliga nomenklaturmaktens järnpansar. När denna makt började vackla, fanns det där under inga samhälleliga stödpunkter för socialismen. Socialismen hade ingen framtid så länge den här formen blev dess sista ord.
– Den hade ingen framtid redan därför, att den var bunden till det kapitalistiska världssystemet. Herbert Marcuse sade till mig år 1962: ”För det US-amerikanska systemet kan det inte finnas något värre än kommunismens sammanbrott”.
– Motståndaren tjänade som ofrihetens skräckbild och drog samtidigt alltid det kortare strået. Man kunde alltså exportera de egna inbördes motsättningarna. I dag kan de åter igen explodera i ”imperiets” kärna.

Rosa Luxemburgs projekt

– Visserligen har vi tillvunnit oss framtiden enbart i en form där det inte finns några garantier. Framför allt har vi – i den mån vi överhuvudtaget kan ta lärdom – fått marxistiska kriterier med vilka vi utan kompromisser måste mäta våra projekt. Den historiska skillnaden mellan socialism och demokrati, som uppstod tack vare det första världskrigets blodiga kaos, måste övervinnas. Inte genom en övergång till socialdemokratins ”nya center”, utan genom en även i framtiden adekvat översättning av Rosa Luxemburgs projekt: Ingen socialism utan demokrati, ingen demokrati utan socialism. Detta måste vara det första kriteriet.
– Det andra kriteriet handlar om människans ställning i ekonomin. Stalin hade ersatt marknaden med staten. I ett undantagstillstånd kunde en med terror sporrad statlig ekonomi frambringa resultat. Men man är blind om man inte ser att den snabba framgången för vilken all demokrati och även det fria marxistiska tänkandet offrades, ledde – och måste leda – till en långsiktig stagnation och korruption.
– Den administrativa kommandoregimen blev obönhörligen beledsagad av en ”förstöring av den subjektiva faktorn”. Det lönar sig inte ens ur effektivitetssynvinkel att skövla demokratin, det civila samhället och offentligheten. Sådant leder tvärtom till att staten på ett organiserat sätt blir oförmögen att ta lärdomar och till att dumheten institutionaliseras, tack vare maktelitens totalitära herravälde. De element av en kritisk marxistisk teori om den stalinistiska samhällsformen som utvecklades under perestrojkans år är ett viktigt arv för framtida marxism.

Hur borde man egentligen definiera marxismen? Du har inte accepterat Lenins definition som går ut på att marxismen är ”systemet av Marx’ åskådningar och lära”…
– Det enklaste svaret skulle vara det positivistiska, som avstår från försöket att definiera ett väsen och enbart pekar på det som faktiskt har existerat: marxismen är det som den socialistiska och kommunistiska arbetarrörelsen och de partier som utgått ifrån den, eller de i eller omkring dessa organisationer och partier på ett ”organiskt” sätt aktiva intellektuella, efter Marx’ död har gjort av hans lära.
– Visserligen utgår marxister från att metafysiska väsendefinitioner inte är möjliga, men trots allt håller de fast vid en idé som spränger positivismens ramar: idén om en praktisk nödvändighet. När en generation tillägnar sig – både i sitt tänkande och i sin verksamhet – det marxska arvet, så sker det inte för ro skull. Det handlar om att ta sig ur ett trångmål, att tänka igenom och lösa en kris, att reflektera klasskampen på den sociala teorins nivå. I ett sådant fall behöver man tankemedel för att kunna begripa de förhärskande förhållandena, och man behöver alternativ för att kunna ge en orientering åt de sociala rörelserna.
– Så länge kapitalismen härskar, är en kritik av dess politiska ekonomi en absolut nödvändig utgångspunkt för varje verkligt alternativ praxis. Så uppstår det ur kriser och motsättningar, i samband med en tids sociala rörelser, alltid på nytt en ”marxism”.
– Om en dylik marxism sedan är i stånd att på ett differentierat sätt granska de samhälleliga betingelserna, eller om den urartar till någon primitiv ideologi, beror på den teoretiska kultur en social rörelse har. I dag gäller det att för en kommande generation hålla vid liv de bästa vinningarna av den autonoma marxistiska tanken som det tjugonde århundradet har presterat. För mig var det här skälet till att jag offrade så mycket av min tid åt att översätta Antonio Gramscis Fängelsehäften till tyska, och ombesörjde att de utgavs i en kritisk edition.
– I boken Philosophieren mit Brecht und Gramsci (Att filosofera med Brecht och Gramsci, 1996) har jag vinnlagt mig om att föra vidare de viktigaste impulserna och påvisa att de ger goda tillämpningsresultat i kunskapsteorin, språkfilosofin och etiken, samtidigt som de konfronteras med avancerade ”borgerliga” positioner.

Marxismens ”aktualisering”

Hur uppstod idén till en historisk-kritisk ordbok om marxism? Strävar ni enbart efter att göra en översikt över marxismen såsom den hittills tett sig, eller är det även fråga om en renässans för marxismen?
– I sak handlar det om en historisk repotensering av det marxistiska tänkandet, om att åter förstärka det.
– Överhuvud taget klingar ”en översikt av den hittillsvarande marxismen” alltför harmlöst. En historiskt-kritisk bearbetning, rethinking and reworking, beskriver uppgiften mera precist. När man gör det här arbetet bra, framträder en värld som inte fanns tidigare. Det här kan kanske låta absurt när man talar om en historisk överblick över det förflutna. Man tänker ju då spontant på en framställning av det som en gång varit just si eller så, och som inte kunde ha varit annorlunda. Men det är inte avsikten med vårt projekt. De marxistiska intellektuella som lever i dag står inför en avsevärt mera radikal och kreativ uppgift.
– Enligt Walter Benjamin består vår uppgift i en ”tilltagande förtätning (integration) av verkligheten”. I den här förtätningen, tillägger han, kan ”det förgångna få en högre grad av aktualitet än vad som var möjligt i det ögonblick när det existerade”. Hans motbegrepp till det borgerliga framåtskridandet heter ”aktualisering”. Även vi kan beskriva vårt ändamål med det här begreppet. Marxismens historiskt-kritiska ordbok strävar till marxismens ”aktualisering”.
– Och ”aktualisering” betyder i lika hög grad erinring som vidareutveckling. T.ex. en femtedel av artiklarna i band 4 består av texter som behandlar feminism eller genusrelationer. Vi bearbetar hundratals uppslagsord som man hittills inte har behandlat i någon begreppsordbok, eller åtminstone inte i någon marxistisk uppslagsbok. Dessa ord härstammar från de nya sociala rörelserna, från den historiska kommunismens självkritik, den högteknologiska produktionens kontext, ekologin och andra krisområden av det begynnande tjugoförsta århundradet. Samtidigt är vår historiskt-kritiska ordbok den första teoretiska ordboken som begagnar sig av den senaste vetenskapliga utgåvan av Marx’ och Engels’ verk Marx-Engels Gesamtausgabe, med andra ord: den bygger på ett nytt, tidigare helt obegagnat källunderlag.

Bli medarbetare!

– Vi har för övrigt gjort vårt projekt tillgänglig även i Internet. Man kan ta en titt på våra websidor för att få en översikt av projektet. Adressen är www.HKWM.de ellerwww.INKRIT.org. Förkortningen står för Institutet för kritisk teori. Det grundades år 1996 för att stödja ordboksarbetet och skapa en organisation för internationella forskarträffar, som kunde finansiera det hela. På INKRIT:s webbsidor hittar man provstycken av ordboksartiklar, en katalog över de 1500 uppslagsord som är under arbete och recensioner av de volymer som hittills utkommit – inte bara på tyska utan också på andra språk, mestadels på engelska. Man kan även erbjuda sig att bli medarbetare! Projektets internationella kommunikationsspråk är engelska. Det är nödvändigt, eftersom HKWM är de marxistiska intellektuellas första globala självorganisation.

Intervju: