Problemet är att skapa rätt debatt

För ett par veckor sedan blev Sverige upprört. Orsaken var Pål Hollenders film Buy Bye Beauty om hur de rika utnyttjar de fattiga. Speciellt då om hur Sverige utnyttjar Lettland. Alldeles speciellt om hur Hollender utnyttjar sina intervjuobjekt i Riga då han köper sex av dem.

Då löpsedlarna skrevs hade ingen sett skandalfilmen, mediadrevet kom igång ett par veckor innan filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival.
Första hälften av filmen är som vilken medioker, personlig, politiskt korrekt dokumentärproduktion som helst. Eller skulle vara det om jag inte visste vad som komma skall.

Hollender kommer till Riga för en filmfestival, blir upprörd över hur allt och alla är till salu och bestämmer sig för att återvända och göra en film. Han sitter ofta och pratar med kameran, berättar om saker som gjort honom upprörd. Tonårstjejen som följer med medelålders affärsmän upp på rummet, fulla turister som klär av en tjej på nattklubbens dansgolv. Sömmerskor på svenska företag som får så dåligt betalt att de prostituerar sig på veckosluten.
Jag blir också upprörd. Jag identifierar mig starkt med Hollender och hoppas väl någonstans i bakhuvudet att han ska fixa det här så jag slipper vara ledsen efter filmen.
– Jag kunde ha letat reda på någon skurk att ställa till svars i filmen, sade Hollender vid ett debattillfälle efter att filmen visats på festivalen.
Men genom att få någon att projicera vår ilska och upprördhet på hade vi i publiken kommit alldeles för lätt undan. Hollender vill hellre att vi ska vara förbannade då vi kommer ut efter filmen.
Halvvägs in i filmen presenteras det kontrakt som Hollender gjort med sina intervjuobjekt. Förutom ett visst antal intervjuer ska de ha sex med filmaren. Som ersättning får de tre lettiska månadslöner. Eller lika mycket som Hollenders hotellrum kostar en natt.

Alla är till salu?

Filmen handlar inte bara om prostituerade. En gammal konstnär jämför Lettland förr och nu. Ett 20-årigt par berättar om att vara ung i dag och om sina framtidsdrömmar. Tjejen har vuxt upp hos ointresserade släktingar och killen säger att han är både mor och far för henne. Hollender frågar vad han skulle göra om någon kränkte flickvännen och killen svarar att han skulle ”se till att han ångrar det”.
Och i slutet ser man sedan Hollender ha sex med tjejen på sitt hotellrum. Och i soffan sitter killen och ser på.
Och visst fan är vi arga då vi kommer ut.
På Hollender.
Jag som trodde att ”vi” (Hollender var ju min representant som den goda västerlänningen) åkt till Riga för att göra saker bättre. Och så plötsligt har ”vi” rå, glädjelös sex med dem som skulle räddas. Grundlurad blev jag.
Men enligt Hollender mellanlandar publikens ilska bara på honom. Sedan funderar vi på filmen och inser de stora sammanhangen. Eller, som Hollender uttrycker det, ger filmen oss en mental förberedelse så att vi känner igen orättvisan och utnyttjandet nästa gång vi ser det.
– Jag vill tvinga folk att se konsekvenserna av det de talar om på A-ekonomi.
Men, trots allt…
Efter att ha lyssnat på Hollender håller jag med om att han har rätt och kvällspressen fel. Att det var värt det. Att sexscenerna är nödvändiga för att uppnå målet. Att debatten kommer att slå om och handla om det väsentliga.
Det hjälper också att höra om inspelningen. Att de intervjuade noggrant valdes ut. De som var för unga, hade drogproblem, inte förstod riskerna med ett medverkande eller inte förstod idén, valdes bort. Att manuset översatts till lettiska och Hollender förklarat hur han skulle klippa filmen så att hans och kvinnornas förhållande ser ut som verklighetens grova kränkningar.
På krogen hörde jag att det är Hollenders flickvän som fotat filmen. Det känns som en lättnad. Om hon trott tillräckligt på filmen – vem är jag att invända?
Kvinnorna i Buy Bye Beauty säljer inte sin kropp som en sista utväg med svält och död som enda alternativ. Snarare är det frågan om att ha råd med en västerländsk livsstil. Ett medvetet val av vuxna människor?
– Man räknar med att de ska acceptera att de har det mycket sämre än vi. Den ”lyx” de har råd med genom att prostituera sig är ändå sämre än normal svensk standard, säger Hollender.
Och dyrare, i Lettland kostar samma produkter mer än i Sverige.
– Ingen vill prostituera sig. Jag bryr mig inte om ett par tre exempel som bevisar motsatsen. Ingen vill vara ett offer, att se det som ett val är lättare.
Det är synd att debatten kring filmen mest handlat om att Hollender fått statsstöd för filmen och sedan åkt till Lettland och köpt sex för pengarna. Han säger att han aldrig läst så mycket kränkande artiklar om någon som verkligen skulle förtjäna det som om sig själv de senaste veckorna.
– Jag läste i GT i dag att jag ska söka hjälp hos Prostitutionsgruppen för mitt behov att köpa sex utomlands.

Beredd att klippa filmen

Hollender kritiserar medierna för att ha skrivit om filmen utan att ha sett den. Han hoppas att filmen ska visas i TV och är beredd att klippa bort sexscenerna – ”de har gjort sitt”.
Hollender har räknat ut att Aftonbladet har tjänat en och en halv miljon kronor på honom, och föreslår att de ska satsa de pengarna på undersökande journalistik om svensk affärsverksamhet i Lettland.
Till saken hör förstås att Hollender var kändis redan förut. Han har varit konstnär men vill inte längre kalla sig det.
– Jag ser mig som en privatperson med något att berätta.
Filmfolk talar om Pelle polis, en dokumentär om hur han blev utnyttjad som barn, bl.a. av en polis.
Men för det svenska folket är han Robinson-Pål. På krogen hör jag att han åkte ut ur dokumentärsåpatävlingen i ett tidigt skede. Men inte för att han var dålig, han fick en tropisk sjukdom eller blev biten av en orm eller något annat heroiskt. Hollender själv kommenterar:
– Jag har levt två år på oförtjänt sympati från Robinson. Nu får jag lika mycket oförtjänt hat.
Det är alltså därför kvällspressen tjänat storkovan. Kombinationen ”Robinson-Pål” och ”sexköp” säljer. ”Experimentell dokumentärfilm” och ”lågavlönade letter på svenskägd fabrik” kan nån annan skriva om.

Inte den enda skandalen

Buy Bye Beauty var det mest kontroversiella inslaget på Göteborgs filmfestival i år. Men ett par mindre skandaler stod festivalen själv för.
Först var det affischen. Varje år blir en konstnär ombedd att göra festivalens reklamaffisch. Det ses som ett hedersuppdrag, i varje fall från festivalens sida, och belönas med en symbolisk summa på 4 000 kronor.
I år var Marianne Lindberg De Geer den utvalda. Hon bestämde sig för att skapa debatt om konstnärers usla arvoden – och samtidigt åtgärda saken på ett personligt plan. Lindberg De Geer sålde helt enkelt affischutrymmet till högstbjudande. En damtidning vann budgivningen med 150 000 kronor. En reklambyrå gjorde affischen och konstnären signerade.
Sedan kom hamstern. Festivalen hade gett förstaårsstuderandena vid regilinjen på Högskolan för fotografi och film i uppdrag att göra festivalens vinjettfilm, alltså den som visas i början av varje filmvisning. De gjorde en 20 sekunders film som går ut på att filmprojektorn drivs av att en hamster springer i ett hjul medan maskinisten cyklar för att driva grammofonen. Hamsterhjulet rullar allt snabbare – klipp – maskinisten slänger tilltufsad hamster i papperskorgen där det redan ligger en hög.
De flesta i publiken skrattade lite – det såg roligare ut än det låter – men förutom Buy Bye Beauty var hamstern den enda filmen på festivalen som jag hörde folk bua högt åt.
Och i festivaltidningen Draken som kom ut varje dag under festivalen var det hamstern som toppade insändarspalten, Lindberg De Geer var bara med två gånger.