Hans pappa var i årtionden nummer 2 i den albanska regimen, regeringschef och den näst inflytelserikaste i politbyrån efter Enver Hoxha. Genom att familjen hörde till nomenklaturan levde den ett liv som skiljde sig starkt från den övriga befolkningens. Bashkim säger att levnadsstandarden ändå inte var så märklig, den motsvarade ungefär den en medelklassfamilj här har, tror han. (Fast senare läser jag att familjen bodde i en villa med över 20 badrum/toaletter…)

Bashkim är född 1955. Då var fadern redan regeringschef, Bashkim har alltså inte upplevt honom som privatperson. Han har förstås funderat mycket på den gåta fadern utgjorde.
– Jag tror att han hade tvivel och samvetsbetänkligheter, men hans allmänna attityd var konformistisk, han var en trogen kommunist och stalinist.

Revolten på stranden

Men det enda konkreta exempel på eventuella tvivel som Bashkim kommer på är närmast patetiskt.
– Den högsta nomenklaturan bodde i en ”förbjuden stad” som bevakades av soldater. Under skolloven bodde vi i Dürres och där gick barnen ofta till en badstrand som också den var reserverad för nomenklaturan och bevakad av soldater. En dag var pappa arg och kommenderade bort soldaterna, han ansåg att stranden borde vara öppen för alla. Men det var den bara för en kväll. Sedan ingrep inrikesministeriet och förklarade att det skulle uppstå problem om stranden var öppen. Och det var ju ett galet infall.
Bashkim säger att han allt emellanåt försökte öppna samtal med fadern.
– Jag försökte förstå honom. Jag vågade inte säga vad jag själv ansåg. Ibland kom det fram attityder som inte helt stämde överens med vad han gjorde som regeringschef, det kunde handla om fångar eller om ekonomiska relationer till väst o.s.v. Men han gjorde ingenting. I offentligheten var han mycket hård och rigid, ibland representerade han den hårdaste linjen.
År 1981 undanröjdes han – då var han fortfarande regeringschef. Enligt Bashkim berodde det inte på att han skulle ha representerat någon egen linje, utan på Hoxhas paranoia och oro över vad som skulle ske efter hans död.
Fast det fanns tillfällen när fadern inte var tillräckligt hård.
– Min bror, som numera bor i Stockholm, förlovade sig med en flicka och bland hennes släktingar fanns det några som varit mot regimen. Min far accepterade det. Hans dilemma var, skulle han handla som en stalinistisk ledare eller som en mänsklig varelse, och i detta fall valde han det senare. Därmed gick han emot partilinjen om klasskamp.

Multikulturell agent

När han hamnade i onåd 1981 rörde det sig dock om större saker.
– Han anklagades för att vara spion för Sovjetunionen, Jugoslavien och USA, en verkligt multikulturell agent alltså…
Och det slutade illa.
– En morgon påträffades han död i sitt sovrum med en kula i hjärtat. Officiellt talade man om självmord, men den allmänna uppfattningen var att det var mord. Det skedde mellan två möten i politbyrån som behandlade hans påstådda avvikelser från partilinjen.
-Min övertygelse är att han faktiskt begick självmord. Ändå var det ett politiskt mord. Och då kan man tala om ett självmord för regimen.
Det drabbade förstås också familjen hårt.
– Inom några få dagar deporterades vår familj till en by, min mor, min bror, jag och min dåvarande hustru. En annan bror fick stanna kvar i Tirana. Tre veckor senare arresterades min mor och min bror och dömdes till fängelse för spionage. Min mor fick 25 år och dog i fängelset. Min bror fick 15 år och hann sitta i nio år innan regimen föll. Min andra bror begick självmord fem månader senare som följd av det tryck polisen utsatte honom för.

Långa domar

Kort därefter arresterades också Bashkim och dömdes till tio år fängelse för subversiv propaganda. Straffet förkortades dock genom en kollektiv amnesti till ca sju år. Därefter deporterades han, men fick i slutet av 1989 en ny dom på åtta år för ett brev han skrivit om mänskliga rättigheter. Tack vare de politiska förändringarna behövde han dock denna gång inte sitta i mer än 15 månader.
Jag minns de ruskiga fängelsescenerna i den italienska filmen L’America för några år sedan.
– Fysiskt var det inte lika illa som i den filmen, men många år med extrem isolering, hårt arbete och misshandel sätter nog sina spår. Och jag har vänner som satt i 20-30 år…
Jag undrar vad han själv stod för under de åren.
– Jag ansåg att det var ett orättfärdigt system baserat på förtryck. Fram till 80-talet stod jag nära en kritisk marxism med anarkistiska nyanser, en frihetlig marxism. Jag såg att vårt samhälle inte var något som präglades av en anda av social rättvisa och frihet.
– Jag hade vänner som jag kunde diskutera sådana saker med, bland dem Ismail Kadare och min äldre bror, men sådant kunde man tala om bara i mycket snäva kretsar, det var annars farligt.
– Kadare var klart emot regimen, han var för en demokrati som i väst. Han accepterade inte idén om en demokratisk socialism.
Han hade ändå möjligheter att resa i väst för att göra PR för sina böcker. Eftersom hans familj hölls kvar i landet kunde man vara säker på att han skulle komma tillbaka.

Katalansk fristad

Efter frigivningen 1991 återvände Bashkim Shehu till sitt gamla jobb i den nationella filmstudion som manusförfattare. Men efter ett drygt år flyttade han till Ungern för att få det lugnare.
– Tre år senare återvände jag till Albanien, jag tänkte att läget då hade blivit bättre. Men det visade sig att det inte var så. En auktoritär atavism hade kommit tillbaka och underminerade den nya sköra demokratin. Det kulminerade med våldsamheterna och undantagstillståndet 1997. Då tänkte jag att jag måste flytta utomlands.
Genom det internationella författarparlamentet fick Bashkim möjlighet till en fristad i Barcelona. Han forskar för författarparlamentet och kommer med förslag om åtgärder. Sedan 1994 har ett femtiotal författare som varit hotade i sina hemländer fått fristad på annat håll.
– Det rör sig om socialistiska länder som Kina, Vietnam och Kuba, länder med islamsk fundamentalism som Iran och Afghanistan, länder i Afrika med totalitär regim och också postkommunistiska länder som Serbien och Vitryssland.

Längtar inte hem

Han publicerar fortfarande alla sina verk i Albanien, men han längtar inte hem.
– Jag känner mig inte som en främling i Katalonien, jag har vänner där, och jag har mer gemensamt med Barcelona än med Albanien som det är nu. Jag har upptäckt en av mina identiteter, eller medelhavskomponenten i min identitet. Jag har tillräckligt med arbete och stannar där kanske resten av mitt liv.
Men han besöker Albanien då och då.
– Landet har i viss mån återhämtat sig efter det dramatiska året 1997, men det kommer att ta tid innan det är återställt, det är fortfarande skört. I bästa fall kan man räkna med att det återhämtar sig långsamt, i sämsta fall uppstår återfall i våld som 1997.
Det beror till stor del på att det inte finns någon demokratisk tradition alls i landet, inte heller någon respekt för rättsstaten.
Om sina romaner och noveller säger han:
– Albanien är min startpunkt, men inte min slutpunkt. Fysiskt utspelas de där, men de handlar inte bara om Albanien, jag hoppas de är universella. Rötterna finns i Albanien, men grenarna och löven strävar mot himlen.

---

Vem var Mehmet Shehu?

Mehmet Shehu har för länge sedan försvunnit ur vårt kollektiva minne, om han nu någonsin fanns där. Ändå var han under nästan hela Albaniens kommunistiska tid landets andre man.
Att skapa sig en mental bild av honom är inte lätt, hans namn nämns då och då i redogörelser för efterkrigstidens politiska historia, men en bild av mannen bakom de hårda orden får man inte. Ännu mindre hittar man några konkreta bilder – på ingen av de kanske 800 bilderna i ett stort bildverk om Hoxha från 1986 verkar Shehu förekomma. Trots att han var Shehus vän och närmaste man i 40 år och regeringschef i 27. Han är effektivt bortopererad ur historien.
Några ledtrådar till Shehu hittar man i boken Rebellen gegen Moskau som den tyske journalisten Harry Hamm gav ut 1962 efter en reportageresa i landet, kort efter brytningen med Moskva. Shehu nämns många gånger i boken, men utan att man får något grepp om honom, han framstår närmast som Hoxhas skugga.
Under kriget ledde Mehmut Shehu en partisangrupp i Nationella frihetsrörelsen, vars högste chef var Enver Hoxha, och efter det blev han generalstabschef i albanska armén. Efter en utrensning år 1948 av element ”som sökt skilja Albanien från Sovjetunionen och föra det under Belgrads inflytande” blev Shehu inrikesminister, biträdande regeringschef och medlem av politbyrån. Från denna stund räknades han som Hoxhas närmaste man, även om han först senare blev regeringschef. Vilket inflytande han verkligen hade är oklart – Hoxha styrde landet med järnhand och rensade vid olika tillfällen ut alla dem som kunde tänkas bli hans konkurrenter.

En kula i huvudet

Vid den sovjetiska partikongressen i oktober 1961 gjorde man inte bara upp med Stalin utan också med den albanska partiledningen, som lite tidigare brutit med Moskva och allierat sig med Peking. Anastas Mikojan, en av den tidens ledare, citerade Shehu som vid den albanska partikongressen något tidigare sagt: ”Den som på någon punkt inte är enig med vår ledning, den kommer att få en spottloska i ansiktet, ett slag på käften och, om det är nödvändigt, en kula i huvudet”. Några sådana ”normer för partilivet” ville man inte ha i Sovjetunionen.
I sin bok The New Eastern Europe (1966) skriver J F Brown att enmannaväldet i Östeuropa antagligen var starkast i Bulgarien – t.o.m. i Albanien ”måste Hoxha då och då kasta en orolig blick på Shehu”. Men desto mer får man inte veta i den boken heller, Albanien har ju inte precis stått i rampljuset.

Mord eller självmord?

Slutet kom den 17 december 1981. Shehu påträffades död, och orsaken angavs vara självmord. Snart spred sig dock uppfattningen att Shehu likviderats, och det är den man oftast möter. En uppgift säger att Hoxha personligen sköt Shehu vid ett politbyråmöte.
I det nämnda bildverket ingår ett foto där en grubblande Enver Hoxha en grå dag i november 1981 vankar omkring i svarta glasögon. Texten under den lyder:
”Under de sista åren av sitt liv förde Enver Hoxha till sitt slut den kamp som utvecklats inom partiet för att upptäcka och förinta den fientliga grupp som leddes av M. Shehu. Denna grupps aktivitet, som pågått under en lång tid och med många band var förenad med utländska makter och spionagecentraler, utgjorde den största fara som någonsin hotat partiet och den socialistiska regimen i Albanien. Enver Hoxhas principfasthet och revolutionära vaksamhet spelade den avgörande rollen för att inleda en djupgående analys av denna kamouflerade fiendes verksamhet. Tillsammans med andra medlemmar av politbyrån kritiserade Enver Hoxha, med en marxistisk-leninistisk ledares politiska intuition, skarpt dessa fientliga aktioner och lade vikten vid nödvändigheten av att avslöja dessa målsättningar. Enver Hoxhas analys och slutsatser öppnade vägen för av avslöja och förinta en farlig grupp av spioner som i åratal arbetat för att göra slut på den socialistiska regimen i Albanien.”
Märkvärdigt diffusa formuleringar, som om fraser kunnat ersätta detaljer. Men detaljer gavs nog i andra sammanhang – Shehu sades ha arbetat för CIA, KGB och Jugoslavien. Tydligen kunde en sådan konspiration göras trovärdig i den tidens Albanien.

En superagents karriär

Hoxha hade en snabb penna. Redan 1982 utgavs i Tirana på engelska den över 600-sidiga boken The Titoists. Historical notes, (www.marx2mao.org/Other/TT82NB.
html) som anges vara skriven 1981-82. Där ger han ett stort utrymme åt Mehmet Shehus landsförrädiska verksamhet.
Han berättar att Shehu rekryterades av amerikanerna redan på 30-talet och av dem fick i uppdrag att ansluta sig till de republikanska kämparna i Spanien. Sedan hamnade han i ett interneringsläger i Frankrike.
– I lägret rekryterades han som agent också av brittiska underrättelsetjänsten. Han togs ut ur lägret av en officer från tyska Gestapo och en från italienska SIM, passerade genom Italien, där han kvarhölls i två månader. Sedan överlämnades han i Dürres till Man Kukaleshi, den albanska beryktade spionen i den italienska hemliga tjänstens sold. Efter 20 dagar frigav han honom och Mehmet Shehu tog sig till Mallakastra där han anslöt sig till vår partiorganisation. Under det Nationella Befrielsekriget rekryterades Mehmet Shehu och hans hustru Fiqret Sanxhaktari också som agenter för jugoslaverna av Dusan Mugosa.
Ganska häftigt, inte sant?
Som om inte detta skulle ha räckt knöt han kort efter kriget ännu kontakt med sovjetiska underrättelsetjänsten.
Hoxha ger så mängder av detaljer om Shehus intriger. När Shehu 1972 besökte Paris träffade han en av CIA:s ledande personer som frågade:”Vad sysslar du mer? Håller du på att bli gammal? Du måste göra något!” CIA ville att han skulle eliminera Hoxha genom en bilolycka, genom ett gevärsskott på avstånd eller genom förgiftning. Men tiden gick, Shehu fick ingenting till stånd och sköt upp förgiftandet till mars 1982.
Men först ville han skapa en orolig situation. I detta syfte ordnade han så att hans son förlovade sig med en flicka i vars släkt det fanns 6-7 krigsförbrytare. Han räknade med att om detta lyckades skulle det leda till splittring inom partiets led och till liberalism. Men om följden blev att han avsattes skulle jugoslaverna kunna utnyttja det för att skapa oro.
Men partiet ingrep med fast hand, förlovningen bröts och politbyrån inkallades till ett möte den 17.12.1981 och fördömde skarpt förlovningen. Han uppmanades komma med en djupgående självkritik följande dag, men valde att begå självmord.
Allt detta säger fortfarande ingenting om Shehu, men det är en läsning som säger något om tankebanorna i en diktatur.
Vem Mehmet Shehu var kommer vi däremot antagligen aldrig att få veta.