Att besvärja verkligheten med poesi

För er som bjussar på bakelser
& blyghet
släpper in grannarna med högsta hugg, sjunger
och nynnar i era lunchrum, för er
som räcker nån en tia ibland, ett öga.
(Ur Heja världen, 1998)

Under Mariehamns litteraturdagar såg jag Bob Hansson uppträda i sällskap med andra livslevande poeter. Kanske var förväntningarna för högt ställda, men jag blev en aning besviken just på hans attityd. Det kändes som för mycket kyligt manér och för lite beröring.

När jag dagen efter uppträdandet träffar Bob Hansson för en intervju frågar jag honom försiktigt (men egenkärt och naturligtvis full av baktankar) vad han tyckte om oss, om publiken.
– Det finns inga dåliga publiker. Det är bara den egna rädslan som är dålig, försäkrar Bob Hansson.
– Jag är förälskad i det totala nu, som jag ibland kan uppgå i där på scenen. Men jag kan inte alltid känna den trygghet som möjliggör en total öppenhet.
Han medger ändå att det kan vara skillnad på publik och publik. Mariehamnspubliken var en duktig och skolad sådan. Applåder som kommer automatiskt och ibland till och med före uppträdandet föder kanske inte ett särskilt stort behov av att anstränga sig.
– Med en artig publik är det lätt att bli för slapp, den snälla publiken ger dem som uppträder en frihet att mumla och vara lite dåliga. Man vet att applåderna ändå kommer. Ni var lite tråkiga i er förutsägbarhet. Det är ju roligast när man inte kan vara säker på nånting, när man känner att nu kan det hända konstigheter.

Storstadens och resans WOW

Kanske var Mariehamnspubliken en typisk ”småstadspublik”, som inte genast utbrister i rusiga WOW. Bob Hansson är hemma från Skåne, men flyttade till Stockholm som adertonåring för att kunna ”bli nånting”, för att synas och för att hitta likasinnade lekkamrater.
– Hemma i Helsingborg och i småstäder överlag bemöts sådana som jag med skepsis. Det kan hända att småstadens skepticism och långsamhet döljer ett tystlåtet djup av kärlek och troget stöd. Men denna långsamhet har inte, hittills åtminstone, passat mig. Jag är själv snabb, jag läser snabbt och skriver snabbt, säger Bob Hansson.
– Jag behövde den där omedelbara supporten som man kan få i en storstad. Stockholmarnas WOW kanske är flyktiga. Och kanske är deras öppenhet en attityd, men det var det jag behövde då.
– Men visst måste man betala ett själsligt pris för att stanna i Stockholm. Alla som flyttar hit gör det i akt och mening att bli nånting. Det är en väldigt framgångshysterisk plats.
Bob Hansson ser resandet som ett sätt att lämna vardagen och alla framgångsnojor en stund.
– Under resan ingår man inte i produktionen på samma sätt som hemma. De människor man träffar på resor frågar inte genast vad man gör och man kan prata annat än jobb.
För en författare och resenär inspirerad och influerad av beat-rörelsen i allmänhet och av Allen Ginsberg i synnerhet, ska resan inte vara någonting mindre än födelsen.
– Men resans betydelse för mig har förändrats och kanske minskat med åren. Jag märker att allting är sig likt över hela världen. De flesta platser på jorden har jag redan kunnat bilda mig en uppfattning om genom de bilder jag sett, eller genom TV-program. Det är dessutom omöjligt att vara främling någonstans, alla är vana vid turister.

Poesi som revolution och beröring

Bob Hansson kommer från ett arbetarhem och han beskriver klassresenärens och autodidaktens bildningsväg.
– Det fanns ingen medvetenhet. Visst skrev jag som liten, men det var ingenting som uppmärksammades, varken hemma eller i skolan. Skrivandet var en reflex, ungefär som att klia sig, säger han.
– Jag minns en händelse under en bildkonstlektion. Jag gick fram till läraren och frågade om inte skrivande också är konst. Hon medgav detta faktum och då undrade jag om jag inte kunde få skriva i stället för att teckna. Lärarens svar på detta var att jag borde bli advokat när jag blir stor, eftersom jag hade en sådan förmåga att vrida och vända på orden. Hon kom inte att föreslå att jag kunde bli författare.
Under gymnasietiden återupptog Bob Hansson sitt skrivande. Han hoppade av skolan för att kunna satsa all sin tid på att skriva och läsa.
– Jag ville använda litteraturen och skrivandet som ett politiskt verktyg. Med poesins hjälp kunde man göra revolution. Jag ansåg att litteraturen måste vara till nytta, här märktes min arbetarklassbakgrund tydligt. Det var först långt senare som jag förälskade mig i litteraturen som sådan. Ändå tycker jag att mina dikter är mera politiska i dag än för tio år sedan.
Under sin tidiga Stockholmstid var Bob Hansson aktiv inom anarkistiska grupper, men han kände sig aldrig riktigt hemma.
– Anarkisterna fick sin största kick av att ”hångla” med polisen. Man kastade sten på poliserna för att få igen med batongen.
– Men när varken de traditionella politiska partierna eller anarkisterna kunde engagera mig, vad blev då kvar? frågar Bob Hansson och besvarar genast sin egen fråga:
– Nån sorts andlighet, eller hur? Som skrivande människa har jag ett samhälleligt ansvar, ett ansvar för mina medmänniskor. Som poet har jag en möjlighet att beröra och vidröra, vilket inte vardagsmänniskan Bob Hansson har i samma utsträckning. Jag kan inte lägga huvudet i ditt knä nu, du skulle bli rädd och stöta bort mig, men som (estrad)poeten Bob Hansson kan jag göra det.
– Kritiken i dag ser oftast bara till dikternas estetiska värde och tar inte ställning till deras budskap. Det ska vara konst för konstens skull. Hantverksskicklighet eller användbarhet rankas inte lika högt. ”Sanningar” bland kritikerna är att politisk litteratur är omöjlig, eftersom den automatiskt är dålig litteratur och att ingen (förutom de riktiga finsmakarna) egentligen bryr sig om poesi och att det är så det ska vara.
Men Bob Hansson vill inte heller ha tillbaka 60-talets ”tvång” att skriva politiskt engagerad litteratur. Vi kommer överens om att det vore trevligt om den stilistiskt formmedvetna poesin kunde samsas med en samhällsinriktad, formmässigt enklare dikt. Jag hävdar min rätt att njuta både av Agneta Enckell och Bob Hansson.

Så enkelt kan det vara att förändra världen

– Det är så typiskt västerländskt att fokusera på problemet. Jag vill fokusera på visionen. Jag säger: ”Nu finns det plats också för muntlig lyrik” och då händer det! säger Bob Hansson.

Som poeten som ringde sitt jobb, säger
”kan inte komma idag”
och deras ”varför då, är du sjuk”
”nej, jag är alldeles för frisk för att arbeta idag,
men jag kanske kommer imorgon,
om jag känner mig sämre”
(Ur Heja världen, 1998)

Bob Hansson påstår att det egentligen inte är poeten som tillhandahåller poesin. Dessutom är poesi inte ”bara litteratur”, utan intimt förknippad med livet.
– Poesi är något som uppstår i läsaren eller lyssnaren. Poesin är en livsnödvändig känsla, som man i brist på dikt försöker väcka med hjälp av exempelvis bio, shopping och droger.
– Lyrikbranschen borde bättre tillgodose människornas behov av poesi. Poesi ska nå djupare än den kapitalistiska omedelbara behovstillfredsställelsen. Om du försöker bota din vånda genom att köpa en ny jacka, är det en ytterst kortsiktig lösning. Efter en vecka får du inte längre några komplimanger för jackan och du känner dig lika tom som förut.
Det är sällan man stöter på en människa med en så stark tro på ordens och poesins makt som Bob Hansson. Eller på styrkan med själva livet.
– Jag vill få människor att minnas sina drömmar med hjälp av mina dikter. Konstens uppgift är att bekräfta hoppet och erbjuda tröst och identifikation. Jag vet att mina dikter har räddat liv, rent konkret.
Men han medger att det naturligtvis är lättare att nå en större publik genom att uppträda med sin dikt än genom att bara tillhandahålla den i skriftlig version i bokhandlarna. Bob Hansson berättar att i USA, där estradpoesin är riktigt stor, uppträder poeterna inför slutsålda idrottshallar.
– Och vad är rap – rythm and poetry – och hiphop annat än den mest levande uppförda poesin just nu. I grund och botten handlar det om berättelser direkt ur livet, på vers och framförda till musik.
För tillfället arbetar Bob Hansson på en bok som går under namnet Bräcklighetens poetik, som på sätt och vis blir en sammanställning av snacket mellan dikterna. Han försörjde sig ett tag som skådespelare, men han tröttnade på teatern och är numera författare på heltid.
– Jag förmår inte kompromissa, jag skulle inte kunna göra något annat än det jag gör. Och drömmar förverkligas bara man vågar tro på dem tillräckligt starkt, säger Bob Hansson.