Det finns många andra än statsminister Paavo Lipponen som sätter likhetstecken mellan ”aktivister” och ”terrorister”. Sedan terrorattackerna mot USA och den därpåföljande pro-amerikanska vågen har många deklarerat att antiglobaliseringsrörelsen nu är död. Det är den inte,
den behövs mer än någonsin, hävdar författaren Naomi Klein.

Festsalen i Gamla Studenthuset rymmer kring 500 personer, om ett hundratal av dem nöjer sig med ståplats. När författaren, journalisten Naomi Klein (känd för boken No Logo) deltog i en tillställning arrangerad av Ya Basta och Attac-gruppen vid HU var salen full av ungdomar (med undantag för några Ny Tid-läsare var medelåldern klart under 30).

– Efter terrorattackerna den 11 september har vi upplevt en orgie av opportunism – en del tar den här tragedin som förevändning för att ta tillbaka det åsiktsmonopol som de känner att har hotats de senaste åren, säger Klein och berättar om the Boston Globesrubrik nyligen: Anti-Globalization Is So Yesterday. Hon nämner hur man också iBerlusconis Italien, vars rykte skamfilats av demonstrationerna i Genua i somras, drar paralleller mellan terrorister och antiglobalister.
(”Antiglobalister” är en term som Klein f.ö. undviker, eftersom den pekar fel – hon talar bara om ”the movement” och ”activists” när hon avser alla dem som av olika skäl motarbetar multinationella företag, World Trade Organization, G7-eliten och andra som talar för den hårda superkapitalismen).

– I Stockholm, där jag var igår, var det en journalist som hävdade att det finns ett kontinuum av våld som börjar med att man kastar pajer och som slutar med att man spränger World Trade Center i luften!

Ett exempel på hur kampen mot terrorismen används för att försöka tysta all opposition är när USA:s president nyligen besökte Kina och talade om hur ”handel skapar frihet och demokrati”.

– Om något land är ett bevis på att handel och en auktoritär regim kan leva sida vid sida, så är det Kina – och hur många tyranner stöder man inte för att trygga vitala handelsintressen, påpekar Klein.
Exempel: finns det en enda demokratisk oljestat, förutom Norge?
I en kolumn i The Nation den 22 oktober förtydligar Klein sig:
”Frihandeln, som länge upplevt en PR-kris, har snabbt blivit omstöpt (rebranded) till en patriotisk plikt (…) Frontlinjerna inför WTO-förhandlingarna i Qatar nästa månad har dragits upp kring att frihandel är lika med frihet, motstånd mot frihandel är lika med fascism.”

– Kampen för att återta det offentliga rummet har aldrig varit viktigare än nu, när vi ställs inför enkla dikotomier (good guys-bad guys, ”den som inte är med oss är mot oss”) och ett växande gap mellan dem som skriver reglerna och dem som skall följa dem, säger hon i Helsingfors.

Aids och mjältbrand följer olika regler

Med andra ord: unilateralismen och (främst) USA:s dubbla standarder. Det är det som många inom rörelsen är missnöjda med, inte USA i sig, eller handel, eller internationalism, anser Klein och ger exempel:

– USA:s regering har gett stora stöd till den amerikanska ekonomin de senaste veckorna – det är sådana åtgärder som Internationella Valutafonden förbjuder Indonesien, Ryssland och andra att vidta. Man hänvisar till att detta är en så speciell ekonomisk nedgång. Men vad är rutinartade nedgångar och vad är extraordinära nedgångar?, fågar hon retoriskt.

Ett annat exempel på dubbla standarder finns inom medicinen, aktualiserat av mjältbranden: I krissituationer har stater rätt att bryta mot patenträtten, för att kunna tillverka eller köpa piratkopior på mediciner som annars skulle vara för dyra. När Sydafrika ville göra det för att rädda landet undan aidskatastrofen drogs landet inför rätta av de stora medicinbolagen – som visserligen lade ned åtalet när man insåg vilken goodwillförlust det innebar. Men när Brasilien ville göra samma sak ställdes landet inför en WTO-tribunal.

– Världsbanken deklarerade att det är viktigare att förebygga aids än att bota den. Miljoner aidssjuka fick sin dödsdom, de fick veta att de är mindre värda än ett patent.

– Men nu skall både USA och Kanada beställa billigversioner av mjältbrandsvaccin. Som en amerikansk guvernör sade: ”Det här är en krissituation, vi måste bryta mot patentlagarna” – fastän hittills bara en handfull personer insjuknat i mjältbrand i USA.

Det är denna skenhelighet som en del av denna odefinierade rörelses motstånd handlar om: att en del tvingas leva med regler som andra har ställt upp, medan de som ställer upp reglerna har rätt att bryta mot dem när de vill.

Missilsköld skyddar inte mot terrorattacker

Klein påpekar att man i USA minsann har varit beredd på biologisk terror – efter kriget vid Persiska viken gav dåvarande presidenten Bill Clinton order om att hälsovårdsmaskineriet skall höja sin beredskap inför eventuella bioterrorattacker. Men: Om den offentliga hälsovården inte har resurser kan den inte förbereda sig, om kliniker måste hålla stängt under veckosluten p.g.a. resursbrist, om läkare och sjukskötare inte har uppdaterad utbildning så att de kan identifiera symptom på mjältbrand, om många kliniker inte har utrustning, inte ens e-post, då hjälper det inte med uppmaningar om att höja beredskapen.

– Genast efter terrorattackerna sade republikanen Curt Weldon i CNN att landets första prioritet nu är försvar och beskydd, inte hälsovård eller utbildning. Hans uttalande var den första politiska reaktionen på attackerna. Men det som gör ett land sårbart för terrorism är om det har en sönderfallande offentlig sektor, inte det att man saknar en missilsköld.

– Nu för USA en kamp mot tiden, när man försöker återskapa ett raserat hälsovårdssystem, påpekar Klein.
Det är här som ”rörelsen” kan agera, i vissheten om att det inte är missiler som skapar säkerhet och trygghet.
De som hotas av terrorattacker behöver en fungerande offentlig sektor (brandmän, läkare, sjukskötare, laboranter, poliser, flygfältsadministratörer). Men samma sak gäller i de områden där det finns risk för att terrorism uppstår:

”Utmaningen för de rörelser som kämpar för social rättvisa är att koppla ihop ekonomisk orättvisa med den oro för vår säkerhet som nu har drabbat oss alla – rörelserna måste insistera på att rättvisa och jämlikhet är de mest hållbara strategierna för att bekämpa våld och fundamentalism”, förklarar Klein i The Nation.

– Samma dag som tidningarna hade stora rubriker om ”Mail room terrorism” kunde man också läsa att EU planerar att öppna postverksamheten för privatisering, påpekar Klein i Gamla studenthuset.

Men hon kommer också med ett viktigt påpekande: Även om man motarbetar privatiseringen av den offentliga sektorn är det ingen idé att försvara dålig fungerande offentlig service. Också här vill hon att vi skall återerövra det offentliga rummet:

– Vi måste ha en offentlig sektor som verkligen är offentlig, som vi kan engagera oss för. Skälet till att den privata marknaden har kunnat urholka den offentliga sektorn är att den inte har fungerat tillräckligt bra, påpekar hon.

Global aktivist-brand inte fel i sig

Naomi Klein är mest känd för sin bok No Logo, som handlar om hur multinationella företag exploaterar arbetskraft i tredje världen för att producera märkesvaror så billigt som möjligt, som man med hjälp av stenhård marknadsföring säljer dyrt i väst. Medbrand-making suggereras konsumenterna till att tro att de genom att köpa ett visst varumärke kan köpa en hel livsstil (för somliga kanske t.o.m. ett helt livsinnehåll?). För att lyckas måste dessa superföretag tränga in i våra medvetanden, fylla varje ledig sekund i etern, varje millimeter i det offentliga rummet. Det här kostar enorma summor, men samtidigt skall produktionen vara så effektiv som möjligt, så den flyttas till låglöneländer med svaga fackföreningar och usla arbetsförhållanden.

Men Klein har ingenting emot logor och varumärken i sig. Under den diskussion som följde efter hennes anförande i Gamla studenthuset ställdes frågan om ”aktivismen” borde göras till ett varumärke, en brand, för att skärpa konturerna och ge en klarare bild av det paraply som alla dessa moderna motståndsrörelser kunde samlas runt.

– Varumärken, symboler, är en sorts kulturell stenografi. Aktivismen har alltid haft olika logotyper, t.ex. kvinnomärket och fredsmärket. Jag protesterar inte mot branding i sig, utan mot att det finns de som försöker ge ett varumärke ett större innehåll än det egentligen har. Om företeelser på naturlig väg ”brandas”, fylls med en mening, är det en annan sak, säger hon.
Frågan är intressant, speciellt nu, efter den elfte september. Som Ya Basta-aktivistenErika Weckström påpekade har många, främst medierna, försökt placera aktivister och terrorister i samma block.

– Vi bore klargöra vad vi står för, men det är så svårt när vi är så många som står för olika saker, påpekade hon, och fick delvis mothugg av Klein:

– Det går inte bara att klandra medierna, vi måste fråga oss hur vi kommunicerar. Vi har ett kommunikationproblem, och nu finns det ett ökat tryck på oss att bli specifika och tydliga.

Antiamerikanism blir en återvändsgränd

Men hur kan man vara specifik och tydlig när man talar om rörelser som samlar en så mångformad skara människor? Det moderna motståndet inbegriper fackföreningsaktivister i väst som är rädda för att förlora sina jobb, miljöaktivister som vill beskydda sina känsliga ur- och regnskogar, kvinnoaktivister som vill att deras döttrar skall få gå i skola precis som flickor i Europa eller USA, urbefolkningar som fruktar för att deras kulturer raseras när den moderna kapitalismen sveper in med sina fabriker och motorvägar, vänstertänkare som ser hur de välfärdssystem man med stor möda byggt upp nu raseras – och så vidare, och så vidare.

På något sätt har man i debatten lyckats likställa den sociala rörelsens kamp för demokrati och rättigheter med terrorism. Nyckelordet här är ”antiamerikanism” – den som protesterar mot något som någon i USA gör placeras lätt i samma ruta som terroristerna – vilket leder in aktiviströrelsen i en återvändsgränd.

– Det är ju inte fråga om en rörelse, utan om flera som sammanfaller. Mycket av kritiken riktar sig mot USA, för att makt och pengar har ackumulerats där, men jag vill inte kalla det för en ”antiamerikansk” rörelse, det handlar om maktanalys och att det spelar en roll vem som har makten, påpekar Klein, och ger ett exempel från Kanada:

– När debatten om NAFTA (frihandelsavtalet med USA) kom igång var mycket av kritiken protektionistiskt och nationalistiskt färgad, speciellt när Mexico också anslöt sig; ”Ska nu de komma och ta våra jobb?”. Men nu har debatten tagit en ny riktning, man talar om självbestämmande, demokrati och deltagande.

Mycket av det som Klein talar om kan sammanfattas i det klassiska uttrycket ”Tänk globalt, handla lokalt”. Som när hon får den nödvändiga frågan ”Vad kan vi då göra?”:

– Agera i städerna, gör dem till säten för motståndsrörelsen. Det är ju där vi upplever effekterna av globaliseringen: skrotandet av den offentliga servicen, arbetslösheten, migrationen.

Porto Alegre, mötesplats för lokalt och globalt

Hennes uttryck ”att återerövra det offentliga rummet” handlar alltså om mycket mera än om bara varumärkenas visuella och audiella förorening av närmiljön. Exemplet framom andra är Porto Alegre i Brasilien, med sin unika kommunala demokrati: medborgarna är delaktiga i allt.

– Porto Alegre visar att när människor får smak för deltagande vill de ha mera, medborgaraktiviteten har bara ökat nu, tolv år i rad. Porto Alegre är inte som någon annan stad jag har besökt, säger Klein.

Dessutom har Porto Alegre bjudit in resten av världen till att komma och studera stadens demokratiska modell, vilket har vuxit ut till en jättesamling, när en stor del av världens aktivister samlas till ett ”anti-Davos”, World Social Forum (nästa WSF hålls den 31.1-5.2). Det globala och det lokala möts i Porto Alegre.

”Rörelsen”, den som inte har något samlande namn eller någon gemensam logo, är en världsomspännande social rörelse för demokrati och självbestämmande, i kamp mot krafter som styr odemokratiskt och enbart utgående från ekonomiska hänsyn. Men Naomi Klein vill inte kalla det ”antiglobalisering”, det har en klang av att man på något sätt är motståndare till att människor möts över gränserna.

Det handlar om att ”passionerat försvara den sanna multilateralismen” mot dem som hävdar att de står för internationalisering, trots att de bara driver sin egen agenda, anser Klein och pekar på ”Amerikas krig mot terrorismen”, det som vi alla skall delta i: ”Bushs ’koalition’ står inte för något sant globalt svar på terrorismen, utan för en internationalisering av ett lands utrikespolitiska mål – varumärket för USA:s internationella relationer, från förhandlingsborden vid WTO till Kyoto, är: Du har friheten att spela enligt våra regler, eller stängas ute helt.”
USA:s ”internationalism” är med andra ord inte samma sak som den internationalism Klein efterlyser.

Porto Alegre och World Social Forum kan man
läsa om på flera språk på adressen http://www.forumsocialmundial.org.br/

P:S: I Gamla studenthuset talade Naomi Klein väldigt litet om varumärken och branding, men fick nog besvara frågan om hon själv och No Logo håller på att bli ett varumärke för aktiviströrelsen. Hennes svar var:

– Jag vill ju att så många som möjligt skall läsa boken, jag vill nå ut. Men det är irriterande när man använder mig som ett varumärke för denna rörelse – men det är bara medierna som gör det, inte aktivisterna själva.

Klein påpekar att hon inte är en ledare, inte vill vara det. Men fastän hon kan kontrollera användningen av No Logo i kommersiellt syfte (t.ex. när hon får förslag om att grunda ett klädmärke med namnet No Logo!) kan hon inte påverka vilka bilder medierna skapar.
Mycket riktigt: både den stora finskspråkiga och den stora svenskspråkiga dagstidningen säger i sina rubriker eller ingresser att ”Klein är numera själv
ett varumärke”.
Sorgligt.

 

Theresa Norrmén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.