Det skall villigt medges: en text om finlandssvenska framtidsproblem är kanske inte exakt det som just nu känns mest överhängande eller angeläget. För vad är väl vårt fridsamma plaskande i ankdammen mot en omvärld där B-filmernas fiktiva skräckscenarier har överflyttats till nyhetsprogrammens realtidsverklighet? Mot den bakgrunden ter sig de flesta andra teman både futtiga och ovidkommande. (Min egen kommentar till terrorattackerna finns att läsa i ÅU (28.9). En sextitalistisk och intellektuell ”härdsmälta” av den typ Mikael Kosk häcklade i Hbl (27.9).Låt oss ändå för ett ögonblick rikta blickarna mot den egna kulturkretsen. Det sker nämligen rätt mycket i Svenskfinland just nu. Och mycket av det är sådant som rimligtvis borde ge anledning till en kritisk uppföljning.

Om vi börjar på ytan är det många centrala finlandssvenska poster som inom kort skall besättas, vilket redan det borde ge upphov till offentlig debatt. Jag tänker då fr.a. på de utnämningar med anknytning till Svenska folkpartiet som inom kort blir aktuella, d.v.s. partisekreterarposten och chefsposten inom Kulturfonden (hur den senare än slutligen kommer att definieras). Dessutom söker ovanligt många kommuner i Svenskfinland en ny kommundirektör, vilket även det skapar turbulens – en turbulens som fått extra fart av att statsmaktens nya morotspengar fått kommunfusionsivrarna att lägga in en helt ny växel. Eventuella fusioner är nämligen sällan neutrala i språkligt avseende. Den kommunala väven Svenskfinland framstår ju i administrativt avseende som ett biljardbord; ett slag med kön och bollarna krockar med varandra i ett komplicerat mönster med konsekvenser för den språkliga framtiden.

Allt detta är saker som borde diskuteras, men icke. Till de få saker man har diskuterat hör de tidvis ansträngda relationerna mellan Sfp och Kulturfonden. Och förvisso; dessa är medialt sexiga genom att innefatta både personkemi och pengar. De förra lämnar jag därhän (eftersom de är både ointressanta och uppblåsta) men de senare har som alltid en viss sprängkraft. Om man vill uttrycka saken kort kan man säga att problemen uppstått som en följd av att Fonden i viss mån vuxit förbi partiet i omfång och betydelse för hela det finlandssvenska fältet.
För att rensa luften, och klargöra relationen mellan de två, tillsatte partistyrelsen i våras en enmansutredning med uppgift att göra ett förslag till nytt reglemente för Kulturfonden. Uppgiften gavs åt Folke Öhman, till vardags svensk chef på Kommunförbundet, och denne överlämnade sitt betänkande för en dryg månad sedan. Remisstiden pågår som bäst, och de uppgifter som getts ut i offentligheten tyder på att utredningsmannens förslag till revidering av reglementet i huvudsak kommer att godkännas. Även nu kan man konstatera att bristen på offentlig debatt varit påfallande, trots att det rör sig om en fråga av stor bärvidd för det finlandssvenska samhället – låt vara att den i princip är en intern angelägenhet för sfp.
Här är inte platsen att i detalj kommentera Öhmans förslag (och jag är inte den rätta att göra det). På en punkt är en kommentar kanske ändå befogad, och det gäller själva utgångspunkten, d.v.s. relationen mellan partiet och fonden. Den angår nämligen trots allt avsevärt fler än enbart partiet.
I Öhmans mandat ingick av lättförståeliga skäl inte att ifrågasätta själva premissen, d.v.s. det både juridiska och moraliska faktum att fonden i tiden tillkommit Sfp i form av en donation. För vilket parti skulle nu självmant ge ifrån sig ett guldägg av Kulturfondens kaliber?
Ändå tror jag att en diskussion också ifråga om utgångspunkten på sikt är svår att undvika. För hur centralt och viktigt partiet än är kommer det aldrig att omfatta alla finlandssvenskar, medan fonden i sitt arbete i sin tur skall betjäna hela det finlandssvenska fältet, oavsett parti. Det finns därmed ofrånkomligen en viss konflikt inbyggd i själva konstruktionen. En konflikt som handlar om trovärdighet och legitimitet, och som inte går att eliminera hur man än i detaljerna reglerar förhållandet mellan de olika organen inom partiet.
Att så är fallet har ju redan till en del aktualiserats av det s.k. Framtidsprojektet, d.v.s. den ambitiösa och framsynta satsning som Kulturfonden har gått in för, och inom vilken jag själv har förmånen att arbeta. (Det bör framhävas att de åsikter jag här ger uttryck för är helt mina egna och nödvändigtvis inte delas av de övriga inom projektet). Det har spekulerats mycket om personkemi i samband med projektets tillkomst, och den kan självfallet spela en roll. Långt viktigare är emellertid att projektet genom sin relativt självständiga position och sitt mandat är en konkret påminnelse om att eventuella friktioner i huvudsak är en funktion av själva konstruktionen.
Framtidsprojektet presenterade häromdagen (11.10.) sina första projekt. För alla dem som väntat att vi redan i detta skede skulle ha de förlösande recepten ifråga om Svenskfinlands framtid, var den första projektlistan självfallet en besvikelse. Till det kan enbart sägas att vi ju knappt har börjat, och nog tänker komma igen.
Med tanke på den tematik jag här har velat diskutera vill jag gärna spinna vidare på den intressanta och helt riktiga synpunkt Björn Månsson för fram i sin ledare i Hbl (12.10) i en försiktig kommentar till Framtidsprojektets första projektlista:
”Ivern att finna nya objekt för framtidssatsningar i all ära, men den finlandssvenska framtiden är också beroende av den befintliga ’infrastruktur’ som håller Svenskfinland samlat och livskraftigt.”.
Månsson nämner som exempel på denna större och underliggande problematik behovet av samordning på tidningsfältet, med tanke på de finlandssvenska mediernas framtida konkurrenskraft. Där består aktörerna ju av de tre stora tidningsägarna Konstsamfundet, Schaumanstiftelsen och ÅA-stiftelsen.
Man kunde också nämna andra exempel. I själva verket, och det har ju här varit en av mina poänger, kan man säga att den kulturautonomi som alltid utgjort en av de viktiga hörnstenarna i det finlandssvenska samhället i allt större utsträckning börjat få också en politisk och ekonomisk dimension. Nedmonteringen av den offentliga sektorn har ju gått hand i hand med den gynnsamma förmögenhetsutvecklingen inom fonder och stiftelser, vilket gett den tredje sektorn bättre möjligheter att lappa åtminstone en del av de uppkomna hålen.
Det finns alltså mer pengar än tidigare för att både administrera och åtminstone delfinansiera sådant vi hittills förutsatt att den offentliga sektorn helt eller delvis skall ansvara för. Utöver de stiftelser som nämnts tidigare (Kulturfonden, Konstsamfundet, Schaumanstiftelsen och Stiftelsen för Åbo Akademi) hör ju bl.a. följande till dem som har avsevärda möjligheter att operera inom sin respektive sektor: Folkhälsan, Svenska litteratursällskapet, Svenska folkskolans vänner och Brita Maria Renlunds minne.
I huvudsak har samarbetet mellan de olika stiftelserna varit smidigt, men det har också hänt att det gnisslat i relationerna. Och det är klart; i en situation där det sker betydande förändringar på upprätthållarfältet är det kanske oundvikligt att det ibland kommer till revirstrider. Detta är emellertid sällan till gagn för dem arbetet skall betjäna, d.v.s. det finlandssvenska fältet. Jag har därför redan länge i olika sammanhang efterlyst någon form av finlandssvensk maktutredning. T.ex. inom ramen för Vänsterförbundet, vilket bl.a. resulterade i en motion till Folktingets session i Jyväskylä år 1997 (som f.ö. inte gav upphov till några som helst åtgärder). Sedan dess har behovet inte blivit mindre, snarare tvärtom. Den konstruktion vi kallar Svenskfinland, och de olika maktcentra som ingår i den, genomgår som bäst avsevärda förändringar och vore därför betjänt av en ingående analys.
Det ingår visserligen inte i Framtidsprojektets mandat att göra en dylik utredning, även om en sådan rimligen borde vara en framtidsfråga av stor betydelse. Men saken borde åtminstone vara föremål för en öppen och kritisk diskussion. En sådan har man emellertid förgäves fått vänta på. Var dröjer, för att tala med Stebo och Staffan (i deras Fria Ord), Svenskfinlands vassaste hjärnor? Finns det faktiskt ingen som bryr sig?
Att partisekreterarposten inom sfp inte väcker några starkare känslor kan man gott förstå. Men att frågan om hur det alltmer autonoma Svenskfinland i framtiden skall administreras inte väcker något större intresse är bekymmersamt. För vad vi än anser om arbetsfördelningen mellan den privata och den offentliga sektorn kan man utgå ifrån att vi på alltfler områden tvingas respektive har möjligheter till egna lösningar. Många av de projekt Framtidsprojektet arbetar med handlar ju om detta, d.v.s. att skapa svenska rum där dessa saknas. Och att stärka dem som redan finns.
I en sådan situation är det allt annat än egalt hur makten i detta svenska rum är fördelad. Och vem som har tolkningsföreträdet. Frågor som tål tänkas på, också i en situation då man sannerligen har andra och avsevärt allvarligare problem att tänka på.