”Kriget mot terrorismen” tas emot med öppna armar av regimer med minoritetsproblem. Ryssland anser sig ha fått berättigande för sitt krig mot tjetjenerna, och i Kina är det den muslimska uiguriska minoriteten som är ”terrorister”.
När Apec, samarbetsorganisationen för länderna i Asien och Stillahavsområdet, nyligen höll ett toppmöte i Shanghai var stämningen god. George W. Bushs diskussioner med såväl Jiang Zemin som Vladimir Putin fördes i en anda av samförstånd, p.g.a. det gemensamma stora korståget. Men hemmafronten i USA stöder inte allt för nära relationer med Kina. Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna, speciellt då dess handlingar i Xinjiangs autonoma uigurområde i Östturkestan (nordvästra Kina) fick under toppmötet uppmärksamhet både i pressen och i en bakgrundsrapport sammanställd avHuman Rights Watch. Pekings eget ”krig mot terrorismen” riktar sig mot just uigurerna.
Av de 18 miljoner invånarna i det olje- och mineralrika Xinjiang är numera bara 40 procent etniska uigurer. Muslimerna är dock fortfarande i majoritet, tack vare att det också finns andra centralasiatiska folk i regionen. Det här är en av de otaliga kinesiska etniska minoriteterna, vars existens den han-kinesiska regimen effektivt har lyckats dölja för omvärlden. Uigurerna är ett centralasiatiskt folk, de är muslimer och talar ett språk som tillhör den turkiska språkfamiljen. I Finland är uigurerna mest bekanta bland operavänner, tack vare sopranen Dilber, som på 1980-talet inledde sin internationella karriär i Helsingfors. Hon brukade påpeka att hon är uigur och inte kines.
Östturkestan, Kinas ”nya land”
Situationen i Xinjiang påminner om den i Tibet. Enligt den kinesiska historieskrivningen har området alltid varit en del av Kina, men å andra sidan kan uigurerna hävda att det kinesiska namnet på Östturkestan avslöjar att det är ett kolonialiserat land: Xinjiang betyder ”det nya territoriet”.
Uigurerna, ett folk vid Sidenvägen, har en 4 000 år lång historia. Omvändelsen till islam skedde under Karahanidkungadömet, år 934. Huvudstaden Kashagar blev ett betydande islamiskt centrum och på 1000-talet tog de uiguiska lärde sin plats i den turkiska kulturhistorien. Åren 1876-84 förde den regerande kinesiska Manchudynastin ett blodigt krig i Östturkestan och ockuperade området. Uppmuntran och finansiering fick de av britterna, som ville stävja Rysslands expansionssträvanden i regionen. Trots det hamnade området inte ännu under kinesisk kontroll – i Kina betraktades manchuerna som utländska erövrare och det var en hederssak att uppresa sig mot dem. Den nygrundade kinesiska republikens ledare Sun Yat-sen beskrev manchu-eran som ”manchuernas och mongolernas välde” (den siste Manchukejsaren grundade 1936 med stöd av japanerna staten Manchukuo i Manchuriet, en stat som också Finland hann knyta diplomatiska förbindelser med). Med andra ord hamnade Östturkestan under kinesisk kontroll först år 1911.
Två gånger har uigurerna lyckats utnyttja kaoset i Kina för att grunda en egen republik: åren 1933 och 1944. Den senare krossades av Mao, med stöd av Sovjetunionen. Den östturkestanska republikens ledare mördades under en förhandlingsresa till Peking och den kinesiska folkarmén, under ledning av general Wang, ockuperade republiken år 1949. Östturkestan döptes åter till Xinjiang och Xinjiangs autonoma uigurområde skapades (även om några östturkestanska områden anslöts till grannprovinserna).
Följande gång Xinjiang syntes i västerländska medier var på 90-talet, p.g.a. en rad bombattentat i regionen, sannolikt beroende på att Sovjetunionens sönderfall och uppkomsten av de centralasiatiska republikerna uppmuntrade uigurernas frihetssträvanden.
Den kinesiska regeringen ger ut två typer av information om läget i Xinjiang, konstateras det i Human Rights Watchs rapport. När man riktar sig till västerländska investerare betonas stabiliteten i Xinjiang. När man vill ha det internationella samfundets stöd för sina repressiva åtgärder betonas den islamska terrorismen. Enligt HRW:s rapport finns det visserligen våldsamma grupperingar, men de är nationalistiska och inte islamistiska, de försöker inte skapa förbindelser till sina trosbröder inom andra etniska grupper. Den kinesiska regeringen har inte heller kunnat bevisa att grupperna har något samband med al-Qaida-nätverket. ”Fastän enstaka uigurer har rest till Afghanistan berättigar det inte den hårda repressionen”, sägs det i rapporten.
Uigurisk kultur kinesifieras
Enligt HRW-rapporten har ”återställandet av den samhälleliga ordningen” inneburit godtyckliga arresteringar, att tusentals moskéer och skolor stängts och att tusentals människor har dömts till hårda straff vid summariska rättegångar. Under Apec-mötet meddelade Kina att landet låtit avrätta två ”muslimska separatister”. I Kina förs en hård kampanj mot kriminalitet, vilket bl.a. innebär att polisen avrättar misstänkta brottslingar efter summariska rättegångar. I Xinjiang drabbas också politiska aktivister av kampanjen.
Religionsutövningen är hårt reglerad. Imamerna förutsätts tillhöra ”den patriotiska andans skaror” och ”förbehållslöst stöda regeringen”. Insubordination leder till straff. I de statskontrollerade läroinrättningarna får studenterna inte be och inte heller fasta under Ramadan. I Xinjiangs huvudstad Urumqi har man slagit så hårt mot samhällsorganisationerna, att deras antal också enligt officiella källor minskade med hälften under åren 1996-99.
Den kinesiska ettbarnspolitiken innebär grava kränkningar av kvinnors rättigheter och en inblandning i familjernas privatliv över hela Kina. Men sannolikt förhåller man sig mest negativt till den just bland uigurerna. En kommission som tillsatts av den amerikanska kongressen hörde nyligen en ung uigurisk kvinna, som vittnade om tvångsaborter och -steriliseringar.
De etniska relationerna i Xinjiang förändras på samma sätt som i Tibet: genom en massiv inflyttning av han-kineser. Dels beror det på att de ekonomiska utvecklingsprojekten behöver arbetskraft, dels uppmuntrar Peking till kinesifiering av motsträviga minoritetsområden. De kinesiska skolorna får större resurser, kineser har lättare att få jobb och de bästa landområdena är reserverade för dem. Det finns rapporter om omfattande sammanstötningar mellan uiguriska och kinesiska studenter i Xinjiang. Huvudstaden och andra stora bosättningscentra börjar få kinesisk majoritet, medan uigurerna håller ställningarna på landsbygden. Samtidigt blir de sociala problemen värre; mer än 90 procent av uigurerna lever under fattigdomsgränsen, trots att Xinjiang producerar 30 procent av den olja och 65 procent av den stenkol som förbrukas i Kina. Miljöproblemen i regionen är allvarliga, det värsta hotet utgörs av de kinesiska kärnvapenproven.
Stärkt kinesisk militär närvaro
Uigurernas aktiva motstånd verkar tillsvidare vara begränsat till sammandrabbningar med polisen och till enstaka attentat. Men regeringen är ändå orolig, vilket visas av att man i somras förflyttade fem divisioner ur Folkarmén till Xinjiang. De placerades i huvudstaden och i områden med uigurisk majoritet. År 1990 satte man in militära styrkor för att kväsa ett uiguriskt bondeuppror.
Inför Apec-mötet gav en representant för HRW Bush följande råd: ”Vid mötet med Jiang Zemin borde man poängtera att det finns en skillnad mellan våldshandlingar som begås av kriminella, och fredliga religiösa eller politiska manifestationer. Kina borde inte tillåtas att slingra sig undan sina internationella förpliktelser ifråga om de mänskliga rättigheterna, som belöning för att landet ansluter sig till alliansen (mot terrorismen).”
Knappast har dock Bush riskerat att förstöra den goda stämningen på toppmötet med en sådan sak, trots att exiluigurer i USA och annanstans inte visar några sympatier förUsama bin Ladin. Uigurerna har fördömt terrordåden i New York och Washington – vid attacken mot WTC dog också en ung uigurisk kvinna som arbetade som sekreterare i en av byggnaderna.
Mera om uigurerna finns på t.ex: www.uyghurinfo.com och www.uyghuramerican.org.
Aulis Kallio
Övers: TN
