En refusniks bekännelser

Som barn lärde han sig att araberna inte är att lita på och att de inte förstår något annat språk än våldets. Idag tar han avstånd från Israels hårda politik gentemot palestinierna och har blivit en
”refusnik”, en militär som vägrar tjänstgöra i de ockuperade territorierna. ”Jag begick och bevittnade handlingar som jag skäms över att komma ihåg”, säger Assaf Oron i ett öppet brev till världen.

Allt flera israeliska officerare och soldater vägrar nu tjänstgöra i ”Territorierna”, alltså på ockuperad palestinsk mark. I hemlandet tiger man helst ihjäl dem, eller så utsätts de för hård kritik. När den amerikanska judiska tidskriften Tikkun i sitt senaste nummer publicerade en annons som uppmanade till solidaritet med dessa ”refusniks” utlöste det ett ramaskri bland amerikanska judar.

En av refusnikarna, Assaf Oron, sergeant i infanteriet, skrev då ett långt Öppet brev till Amerikas judar där han försöker förklara varför den nuvarande israeliska politiken är ohållbar. Här publicerar vi utdrag ur brevet, som är av intresse också för andra än för amerikaner. (Redaktionen har förgäves försökt nå Assaf Oron, men har inte lyckats, trots att hans öppna brev finns publicerat på ett otal webbsajter och diskussionsgrupper runt om i världen. Hans namn finns dock med på de israeliska refusnikarnas hemsida, www.seruv.org.il/defaulteng.asp, tillsammans med de – vid det här laget – 410 andra israeliska vägrarna, så vi tror att han existerar i verkligheten. Men eftersom vi inte fått tag på honom kan vi inte publicera det öppna brevet i sin helhet.)

Som Oron poängterar hör man mycket OM refusnikarna, men man hör sällan DERAS röst – ”Vi har blivit det perfekta hatobjektet i medierna”, säger han. Samtidigt ser många europeiska bedömare dessa refusnikar som ett verkligt fredshopp. Så låt oss höra vad de har att säga.

”Stamkriget”

Assaf Oron börjar sitt öppna brev med att förklara hur man i dagens Israel hör bara en stämma, en hög röst som ”ropar ut att vi är mitt uppe i ett krig mellan två stammar: en stam av goda människor – israelerna – och en stam som består av onda undermänniskor – palestinierna” och hur samma röst poängterar att ”[b]ara en av stammarna kan överleva, så även om vi inte är enbart goda måste vi döva moral och samvete, hålla tyst och slåss för att döda – annars kommer palestinierna att kasta oss i havet”.
Därmed kommer han in på sin personliga utvecklingshistoria och det som har fått honom att bli en refusnik:

”När jag var ett litet barn som växte upp i Israel under Golda Meirs och Moshe Dayanstid var allt jag hörde att araberna är omänskliga monster som vill kasta oss i havet, de förstår bara våldets språk, och eftersom vår fantastiska israeliska försvarsstyrka har vunnit sexdagarskriget vet araberna att de skall låta bli att bråka med oss – annars… Och förstås måste vi behålla de Befriade territorierna, för det finns ju ingen part att förhandla med.”

Följande steg var Yom Kippur-kriget, Oron var då sju år och tyckte att det nu hade bevisats att araberna faktiskt VILL kasta israelerna i havet:
”Jag bad för att kriget skulle fortsätta till sitt naturliga och slutgiltiga slut – att alla arabiska arméer skulle kapitulera. […] Och det kändes förnedrande att VI skulle dra oss tillbaka; jag minns att våra massmedier beskrev återöppnandet av Suezkanalen som ett nederlag.”

När ”dedär araberna som bara vill kasta oss i havet” sedan började förhandla om fred i utbyte mot Sinai var Oron tonåring och deltog i demonstrationer mot tillbakadragandet.

”Men jag tyckte det var konstigt att de flesta demonstranter var ortodoxa judar. När allt kommer omkring var det här ju en helt logisk sak: man kan inte lita på araberna, det har vi fått veta från första början. Till landets lycka tänkte regeringen och majoriteten av folket annorlunda, så vi fick fred med Egypten.”

Lurad in i Libanon

Vändpunkten kom för Orons del i.o.m. kriget i Libanon, som han anser att berodde på att Israel intalade sig självt att det var viktigt att invadera Libanon och få till stånd en ”vänligare” regim där, istället för de där opåtlitliga araberna – trots att de opålitliga i ungefär ett år följde ett hemligt beslut om eldupphör.

”Hjärnan bakom invasionen var försvarsminister Ariel Sharon, oppositionsledarenShimon Peres och hans parti röstade också för invasionen. Det var först senare, när det började lukta illa och efter att många refusnikar redan satts i fängelse, som oppositionen kom att vända sig emot hela affären. För mig, som då var sexton år, var detta också en vändpunkt”, säger Oron.

Men: ”Sorgligt nog har det tagit mig nästan 20 år till – det har varit en långsam och plågsam process – att förstå hur djupt lögnerna och självbedrägeriet är rotade i vår kollektiva verklighetsuppfattning.”
Israel drog tillbaka största delen av sina styrkor från Libanon 1985, men enligt Oron levde ”vår oändliga paranoia och misstänksamhet” kvar, vilket gav upphov till ”den outsinliga källa till död och brott som går under det ironiska namnet ’Säkerhetszonen’.”

Det dröjde många år innan israelerna lärde sig att ”libaneserna är mänskliga varelser vars rättigheter måste respekteras”.

Men att också palestinierna är människor och inga lägre stående varelser har man inte gått med på att inse, kanske, misstänker Oron, för att de är för nära. Palestinierna har alltid särbehandlats:

”När vi väl fått kontroll över dem har vi tilllåtit oss att trampa på dem, behandla dem som hundar. Vi har t.o.m. gjort det gentemot palestinier som är israeliska medborgare (speciellt före 1966), men vi har fulländat vårt beteende i detta konstiga ingenmansland som skapades 1967 och som är känt som De ockuperade territorierna. Där har vi skapat en helt hallucinatorisk verklighet, där vi riktiga människor, medlemmar av Härskarnas nation, kan röra oss och bosätta oss fritt och tryggt, medan undermänniskorna, Slavarnas nation, skuffas undan, görs osynliga, hålls på plats av vår försvarsstyrka.”

Oron går inte in på några närmare beskrivningar av hur israelerna beter sig, han konstaterar bara att:

”Jag vet. Jag har varit där. Jag lärde mig hur man gör redan på 80-talet. Jag begick och bevittnade handlingar som jag skäms över att komma ihåg. Tack och lov behövde jag inte se eller göra något verkligt ’pornografiskt’, vilket en del av mina vänner upplevt.”

”Sedan 1987 har denna grymma, omöjliga, onaturliga, kränkande verklighet i Territorierna exploderat i händerna på oss. Men på grund av vår oomkullrunkeliga tro att palestinierna är monster som vill kasta oss i havet har vi reagerat med att till varje pris försöka upprätthålla det vi själva skapat. Det innebär förstås att man använder mera och mera och mera våld, vilket naturligtvis gör att vi bemöts med allt mera våld”, fortsätter Oron.

Att släcka eld med bensin

I och med att våldet eskalerade reagerade Israel rent instinktivt på Den Andre:

”Där är de, sade vi lättat, nu kan vi se deras rätta ansikte igen. Araberna vill kasta oss i sjön. Det finns ingen att tala med (ingen partner, för att använda vår älskade f.d. premiärministers ord), och de förstår inget annat spåk än våldets. Så vi reagerade på det sätt vi kan och älskar, med mera och mera och mera våld. Denna gång var det som att släcka en eldsvåda med bensin. Och i det ögonblicket sade jag till mig själv att NEJ, jag är inte med och leker längre.”

För dem som tvivlar på att palestinierna faktiskt kan bete sig som människor och leva i fred (man bör tänka på att det öppna brevet skrevs med tanke på en del amerikanska judars överspända reaktioner på Tikkuns stöd till vägrarna) drar Oron en historisk parallell – om man behandlar människor som lägre stående varelser utvecklar de också ”omänskliga strategier”:

”Är det inte vad sionisterna och andra judiska revolutionärer sade för cirka hundra år sedan, när man skulle försvara de tvivelaktiga överlevnadsstrategierna som europeiska judar använde? Sade inte våra förfäder att ’Låt oss leva som människor, så får ni se att vi kan uppföra oss precis som andra mänskliga varelser’?”

”Att kasta några brödsmulor åt [palestinierna] och låta dem sätta upp några usla helt kontrollerade Bantustans mellan våra bosättningar och omfartsleder och att tro att det är ett uttryck för stor ’generositet’ kommer inte ens i närheten av det grundläggande kravet att bemöta palestinierna som människor. Detta krav är INTE förhandlingsbart, det är ett viktigt villkor för vår egen stats överlevnad”, säger Oron och hoppas att Israel därigenom, småningom, kan uppnå den efterlängtade freden och säkerheten. Det som nu pågår är ett terrorkrig:

”Under tiden vägrar jag vara en terrorist som strider för min stam. För det är vad det är – inte ett ’krig mot terrorismen’ som vårt propagandamaskineri påstår. Detta ÄR ett terrorkrig, där vi, som svar på palestinsk gerilla och terror använder vår försvarsstyrka för två slag av terrorism. Den mera synliga formen är att döda och förstöra, det som en del människor fortfarande försöker bortförklara som ’kirurgiska försvarsoperationer’. En värre typ av terrorism är den tysta, den som har pågått med oförminskad styrka sedan 1967 och genom hela Osloprocessen. Det är ockupationsterrorn, som handlar om förnedring på personlig och kollektiv nivå, om berövande och legaliserad stöld, om att turvis exploatera och svälta ut.”

Tystad opposition

Efter att ha klargjort sin position fortsätter Oron med att beskriva hur refusnikarna bemöts i Israel, hur medierna ”har beslutat att det inte finns någon opposition” i Israel. Fredsdemonstrationer med 20 000 deltagare kanske får fem sekunder i de sena kvällsnyheterna, medan 500 demonstranter utanför ett militärfängelse ignoreras helt.

”Det faktum att det nu sitter mer än ett dussin refusniks i fängelse – mera än på tjugo år – döljs för den israeliska allmänheten”, konstaterar Oron. (Enligt uppgifter på de israeliska refusnikarnas webbplats sitter f.ö. nu 34 officerare och soldater i fängelse, siffran är från den 10.4.) Men det råder inte enbart tystnad:

”Ändå hör ni om oss. Det är nyckelordet här, OM. Men ni hör inte OSS. Ni hör människor som förklarar, analyserar, för det mesta (i förhållandet 99 till 1) attackerar de oss. Vi har blivit det perfekta hatobjektet i medierna, något som stammen kan ena sig mot.”

I det öppna brevet misstänker Oron att refusnikarna hittills fått verka rätt ostörda, men att problemen börjar så fort strålkastarljusen riktas någon annanstans – då kommer de man tror att är refusnikarnas ”ledare” att råka ut för långa fängelsestraff. Men i det stora perspektivet finns det ändå något som är mycket värre, varnar Oron:

”[I] det ögonblick då vår regering tror att mörkret har lagt sig – p.g.a. en stor terrorattack, eller en amerikansk attack mot Irak – kommer det att bli ett fruktansvärt blodbad i territorierna, som får de senaste aderton månaderna att framstå som en glad picknick.”

”Endlösung”…

Det följande avsnittet i det öppna brevet bemöter kritiken om att Tikkun drar för tydliga paralleller mellan nazister och israeler genom att kritisera dem som säger att ”de bara lyder order”. Oron påpekar att det att man utför order utan att ifrågasätta dem är symptomatiskt för alla diktaturer – och att det finns en del att säga om hur man förhåller sig till ”undermänniskorna”, inte bara inom armén och regeringen, utan också bland vanliga israeler. Enligt Oron visar färska opinionsundersökningar att 35 procent av judarna stöder ”den i grund och botten nazistiska idén” att alla palestinier borde deporteras från Israel.

Nyligen publicerade tidningen Ha’aretz i sin bilaga en artikel om Effi Eitam, nyligen pensionerad general som nu planerar en politisk karriär och som vill utvisa de palestinier som vägrar stanna som livegna i Galiléen och på Västbanken till Jordanien, likaså från Gaza till Sinai.

Oron kommer osökt att tänka på Nazityskland mellan Kristallnatten 1938 och krigets utbrott, då judar utvisades från Tyskland och inte kunde få asyl någon annanstans.

I Ha’aretz citerades den 25 januari en hög befälhavare i Territorierna, som sade att armén måste förbereda sig för eventuella strider i tättbefolkade urbana samhällen genom att studera hur den tyska armén ”opererade” i ghettot i Warszawa (vilket f.ö. berättades om i en ledare i Ny Tid nr. 10/02).

”Ett litet antal människor, inklusive jag själv, försökte väcka rabalder om det här. En insändare publicerades i Ha’aretz. Jag skrev en insändare i mycket hårdare ordalag. Den publicerades aldrig”, berättar Oron.
”Saken bara dog ut. Ingen i Israel eller bland judarna utomlands var intresserad.”

Oron säger att han i sitt brev till Ha’aretz också hade varnat för att den israeliska armén har operationell beredskap att invadera flyktingläger – ”en fullkomligt oförsvarsbar krigsförbrytelse”. Han skickade brevet den 2 februari.

”Några veckor senare såg vi alla de avskyvärda invasionerna i flyktingläger och de blodiga attacker som följde på dem. Och vet ni vad? Generaler och överstar slår sig för bröstet, eftersom attackerna ’förebyggde terror’ och bara dödade några tiotal, inte tusentals. (Observera att det främsta skälet till att blodutgjutelsen begränsades var ’terroristernas’ ansvarsfulla beslut att inte låta lägren bli fullständiga slagfält. Men det kanske inte går så nästa gång.)”

Sergeant Oron avslutar det öppna brevet till Amerikas judar i rätt dystra ordalag – och han uppmanar Israels vänner att bete sig som de vänner Israel just nu behöver:

”Allmänheten har i sin rädsla och förviring beslutat (med hjälp av politikerna och massmedierna) att somna och inte vakna upp förrän ’allt är över’. Men det kommer inte att gå över, för medan våra hjärnor sover skärper våra muskler greppet, istället för att göra det enda rätta – att släppa taget. Vill ni ansluta er till den skenheliga mobb som sjunger vaggvisor för Israel och som slår ner på refusnikarna och på Tikkun för att tysta oss? Eller vill ni äntligen ta ert ansvar och vara de sanna vänner Israel behöver nu – fastän det innebär att man ett slag framöver kanske inte är så ’snäll’ mot Israel?”

På engelska talar man alltså om ”refusenik”, vilket vi tycker är ett utmärkt ord. Men av uttalsmässiga skäl har vi valt att på sven(gel)ska tala om ”refusnik”.
Tikkun har en fyllig hemsida på www.tikkun.org/, det beramade uppropet till stöd för refusnikarna finns på www.tikkun.org/index.cfm/action/current/article/86.html och Assaf Orons öppna brev finns på www.tikkun.org/Tikkunmail/index.cfm /action/Tikkunmail/issue/14.html

Länkar:

http://home.rica.net/alphae/419coal/
http://nigeriannet.com
http://www.scamorama.com
http://www.quatloos.com/cm-niger/nigerian_scam_letter_museum.htm
http://hoaxinfo.com/nigeria.htm

Theresa Norrmén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.