USA:s kommande krig mot Irak – som de flesta vid det här laget anser vara oundvikligt – blir ett steg på vägen mot Pax Americana, den nya världsordning där USA själv utsett sig till världspolis, med vida befogenheter att återföra andra stater till ordningen.

Forskare har tidigare varnat för utvecklingen, men många har misstänkt att de överdriver riskerna. Nu har man dock på högsta håll i Washington bekräftat att detta är den nya världsordning man strävar till.

Det finns de som sett hotet om Irakkriget som en valtaktisk manöver (och visst, det kom häromdagen en äcklig radioglimt från något valmöte i USA där en redan segerrusigGeorge W. Bushs löften om krig väckte publikens jubel). Men det handlar om mycket större saker, det visar det dokument om USA:s nya nationella säkerhetsstrategi som Bush lade fram för någon vecka sedan ( www.whitehouse.gov/nsc/nssall.html).

Denna Bushdoktrin har kallats den globala motsvarigheten till Monroedoktrinen. I dag räcker det inte att USA anser sig ha rätten att bestämma över hela västra hemisfären, nu utsträcker landet sin överhöghet till hela jordklotet och delar av rymden.
I doktrinen tar sig USA också rätten till förebyggande krig, och den idŽn vill man alltså genast sätta i verket.

Kadetter i West Point

fick den första presentationen av Bushdoktrinen den 1.6. Citat ur presidentens tal till kadetterna som utexaminerades är utströdda i dokumentet som alldeles särskilda visdomsord (en personlighetskult som man snarast förknippar med mer totalitära regimer).
I tidsskriften The Nation kommenterade i somras Richard Falk, styrelseordförande förNuclear Age Peace Foundation, den nya doktrinen om förebyggande krig och hans varningar är lika relevanta för den officiella doktrinen.
Det centrala nya inslaget i doktrinen som utarbetats av Vita huset och Pentagon tillsammans är att USA har rätt att använda militärt våld mot varje stat som uppfattas som fientlig eller som vidtar åtgärder för att skaffa sig massförstörelsevapen, vare sig det rör sig om kärnvapen eller om biologiska eller kemiska vapen. Falk konstaterar att detta inte bara skulle strida mot FN-stadgan utan kunna få farliga konsekvenser också för USA.
”I West Point deklarerade Bush med moralisk glöd att ’våra fienderÉ har ertappats med att försöka komma över dessa fruktansvärda vapen’. Det slår aldrig våra ledare att dessa vapen inte är mindre fruktansvärda i händerna på USA, speciellt när man uttryckligen diskuterar bruket av dem som ett meningsfullt alternativ. Det finns all orsak för andra att befara att USA, när det inte finns något avskräckande moment på nytt utsätts för ’Hiroshimafrestelsen’ och därmed kan hota med och använda sådana vapen eftersom det inte finns någon risk för vedergällning.”
Den tanken har naturligtvis inte slagit dessa ledare, eftersom det för dem är så självklart att USA står på en annan och högre nivå än alla andra. Detta är det drag som klarast präglar dokumentet, och det som mest skrämmer en icke-amerikan. I och för sig är det kanske inte så farligt om amerikanerna anser sig vara vackrast och bäst i världen. Men när denna övertygelse görs till en officiell sanning och används som motivering för att påtvinga jordens alla andra folk den amerikanska modellen – då blir det lite kusligt.

Den enda modellen

som är livsduglig är USA:s modell, hävdar Bush. Det påminner ju om talet om ”den enda vägen” som var populärt inom högern under 90-talet.
I West Point förklarade Bush för kadetterna att ”1900-talet slutade med en enda överlevande modell för mänskliga framsteg, baserad på icke-förhandlingsbara krav på mänskans värdighet, rättsstaten, begränsningar för statens makt, respekt för kvinnor och privat egendom, yttrandefrihet, jämlikhet inför lagen och religiös tolerans”. Man kan vara småpetig och undra t.ex. varför kvinnor buntats ihop med privat egendom, men listan verkar ändå hyfsad.
Problemet är, konstaterar Falk, att Bush samtidigt låter förstå att det är just USA som utgör förverkligandet av denna modell på jorden. ”Och medan Bush medger att ’Amerika inte kan tvinga denna vision på andra’ förklarar han att det ’kan stöda och belöna regeringar som gör de rätta valen för sina folk’ och förmodligen straffa dem som inte gör det. USA gör inte bara anspråk på rätten till global dominans, utan hävdar sig också ha de slutliga svaren för hur samhället mår väl – och glömmer då tydligen bort sina hemlösa, sina överfulla och växande fängelser, sina stora urbana problem och otaliga andra påminnelser om att vår värld kanske inte är den bästa av alla möjliga världar, speciellt inte för alla möjliga folk.”

En överlägsen moral

ligger bakom dessa anspråk på ledarskap. Richard Falk påpekar att Bushs postmoderna geopolitik vilar på ett tjockt lager av evangelisk moralism. Bush polemiserar mot uppfattningen att det skulle vara odiplomatiskt eller oartigt att tala i termer av gott och ont. ”Moral och sanning är de samma i varje kultur, vid varje tid och på varje plats”, säger Bush och tillämpar sedan sin moraliska absolutism på världspolitiken i dag. Han förklarar att ”vi befinner oss i en konflikt mellan det goda och det onda och Amerika vill kalla det onda för ont. Genom att konfrontera onda och laglösa regimer skapar vi inte ett problem, vi avslöjar ett problem. Och vi kommer att leda världen till att kämpa mot det.”
Med den här påvliga inställningen upphöjs USA över kritik och självkritik, en dialog kan inte fungera, konstaterar Falk. ”Eftersom det inte kan finnas någon acceptabel kompromiss med det ondas krafter, åläggs inte de godas krafter någon återhållsamhet. Vi kan beklaga fundamentalismen i den islamska världen och fördöma Usama bin Ladinsutfall, men hur är det med vår egen fundamentalism?”

Frihet är nyckelordet

för Bush – vad är det USA:s fiender hatar? frågade han efter attacken mot USA förra hösten och svarade själv: Vår frihet. Och i säkerhetsstrategin heter det nu: ”Frihet är det icke-förhandlingsbara kravet på mänsklig värdighet: varje mänskas medfödda rättighet – i varje civilisation. Genom historien har friheten hotats av krig och terror, den utmanats av mäktiga staters motstridiga viljor och av tyranners onda anslag; den har prövats av utbredd fattigdom och av sjukdomar. I dag håller mänskligheten i sin hand möjligheten att befrämja frihetens seger över alla dessa fiender. USA välkomnar vårt ansvar att ta ledningen för denna stora mission.”
Det är kanske inte helt vilseledande om dessa salvelsefulla formuleringar får en att tänka på hednamissionen.
Men vad menar Bush egentligen med frihet? Knappast har han samma definition som låtskrivaren Kris Kristofferson: Freedom is just another word for nothing left to lose (iMe and Bobby McGee). Snarare tänker han precis tvärtom. Det visar att friheten, som Bush kastar sitt land ut i krig för, inte är ett entydigt begrepp ens i USA, ännu mindre i världen.
I ett reportage i DN förra veckan beskrev Lars Schmidt hur ”kriget säljs med mördande reklam”. När han ska förklara varför kriget mot terrorismen och Osama bin Ladin getts namnet Enduring Freedom, varaktig frihet, tvekar Pentagons talesman David Lapan:
– Frihet är en amerikansk termÉ Well, kanske inte bara en amerikansk term, menÉ vi försöker göra klart att terroristerna attackerade vår frihet, använde vår frihet mot oss, och den ska vi återuppbygga!
Friheten är alltså definitionsmässigt något amerikanskt.
Vad kriget mot Irak kommer att kallas blir känt först när det startas. När New York Timesfrågade Vita husets stabschef Andrew H Card varför man väntade ända till september med att söka allmänhetens stöd för en invasion av Irak svarade han:
– Ur marknadsföringssynpunkt ska du inte introducera nya produkter i augusti.

En elakare exeges

– d.v.s. tolkning – av Bushs budord ger kolumnisten Chris Floyd i Moscow Times(www.moscowtimes.com). Om han har någon anknytning till Ryssland är okänt, hans veckokrönikor handlar alltid om USA, men hans syn på en del amerikanska fenomen, som Bushregimen, som han dissekerar med stor grundlighet och obestridlig elegans, är så kritisk att man väl kan tänka sig att han sökt sig i frivillig landsflykt. Men sannolikare är det att han sitter någonstans i USA och skriver sin samtidshistoria. Hans krönikor är läsvärda också för den skull att de alltid är försedda med en välvald samling länkar till andra källor på nätet.
Här följer Bushs definition av frihet i Floyds version, men i kortare form. Frihet betyder att:

• mänskor kan ”säga vad de anser” – bara de inte kritiserar regimen alltför starkt eller ser ut som om de kunde vara hemma från Främre orienten,
• mänskor kan ”välja vem som styr dem” – bara de inte väljer fel person, som amerikanerna gjorde år 2000, i vilket fall en bättre ledare utses för dem (Floyd hänvisar förstås till den skumma rösthanteringen i guvernör Jeb Bushs Florida),
• mänskor kan ”dyrka vem de vill” – bara de inte dyrkar en gud som uppmanar dem till fel slag av heligt krig eller en gud som fördömer de rika och kräver att vi ger allt till de fattiga och lever i gemenskap,
• mänskor kan ”utbilda sina barn, både pojkar och flickor” – bara de inte vill ge dem sexualupplysning eller undervisa dem om utvecklingsläran,
• mänskor kan ”äga egendom” – om de har råd med det,
• mänskor kan ”njuta frukterna av sitt arbete” – bara de inte anslutit sig till facket för att säkra sig dessa frukter, för då kan de avskedas, misshandlas eller dödas.

Bin Ladins tvilling

är George W Bush, åtminstone på basen av den nationella säkerhetsstrategin, anser Floyd:
”På många sätt representerar detta krigiska dokument den slutliga sammansmältningen av Bush och hans skugga Osama bin Ladin. Det har alltid funnits en anmärkningsvärd symmetri mellan dessa två söner i privilegierade familjer: bortskämda odågor som i sin ungdom levt ett lyxliv, men sedan övergått till en sträng fundamentalism vars förenklade trossatser fått övermakten över deras svaga intellekt och för evigt blockerat deras tankar.
Båda tror att man måste slå till mot dem man uppfattar som sina fiender, innan de hinner slå till mot en. Båda accepterar att oskyldiga mänskor kommer att dö i ’förebyggande’ attacker och ser det som ett acceptabelt pris att betala för att man bekämpar ’det onda’. Båda förkastar kategoriskt fredens väg – om det inte är fråga om erövrarens fred, den djärve krigaren som tjänar Gud med sitt svärd /É/ Båda tror slutligen att det bara finns en acceptabel vision av verkligheten och båda är villiga – nej, angelägna om – att driva igenom den visionen med våld.”
Måste man välja mellan tvillingarna faller valet förstås på Bush, men inte är det några muntra perspektiv som öppnas.