Sorgeliga saker hända / än i våra dar minsann / Sorgeligast är dock denna / om Elvira Madigan – heter det i skillingtrycket. Som medlem i en efterklok trio som diskuterar veckans händelser i TV varje fredagsmorgon, har jag aktivare än förr följt med medias nyhetsförmedling både när det gäller händelser här hemma och ute i stora världen.Någon brist på information kan vi knappast klaga över. TV, radio, tidningspress och internet sprutar ut nyheter dygnet runt, oförtröttligt, i det oändliga upprepande samma fraser och formuleringar. Bakgrunder och mera djupgående analyser bjuder tidningspressen, tidskrifterna, radiokanalernas och TV:s diskussionsprogram på. För dem som tycker att våra egna medier är för provinsiella är det bara att använda internet eller nån av de hundratals TV-kanaler som idag finns att tillgå. Inom kort välsignas vi också med nyheter per mobiltelefon.
Mera problematiskt än själv nyhetsutbudet är det att bedöma, vilka händelser som verkligen är betydelsefulla, och vilka som blåses upp av den naturlag som säger, att publicitet alltid föder mera publicitet som föder mera publicitet. Ett hundratal söndersprängda turister på Bali väcker inga större mediala reaktioner, också om händelsen både mänskligt och i sina storpolitiska förlängningar – ett brutalt anfallskrig mot Iraks befolkning? – borde mana till eftertanke och analys. Den unga bombmannen i Myrbacka däremot – förvisso en bestialisk, obegriplig och djupt tragisk figur – har blivit eftermiddagsblaskornas och sensationstidskrifternas försäljningstriumf. Redan att publicera namnet på den unga mannen tycker jag var oetiskt och onödigt, närmast med tanke på hans familj. Att sedan dag efter dag spekulera i hans motiv, hans förflyttningar innan explosionen, hans kamraters uttalanden o.s.v. är vidrig och hyena-aktig journalistik, som dessutom kan få allvarliga konsekvenser. Som psykiatriprofessorn Jouko Lönnqvist påpekade i en TV-intervju; ett dyligt smaskande i tragedin kan vara ett incitament till liknande handlingar av andra unga mänskor med kontaktproblem.
Jag har också deltagit i diskussioner, där man framfört tanken, att orsaken till bombdådet i Myrbacka står att söka i den bristfälliga förebyggande mentalvården. Man har menat, att en skolkurator eller -psykolog nog kunde ha ingripit och kunnat hjälpa ynglingen som var tillbakadragen och tystlåten och helst träffade andra mänskor bara i nätet. Dylika tankar är för mig veklighetsfrämmande och smakar skrymteri. Om vi inte vill ha ett polissamhälle där Storebror ständigt vaktar på allt vi företar oss, är det otänkbart att ingripa mot en ung mänska som ändå levt helt normalt; klarat studenten, blivit antagen till yrkesutbildning, haft en flickvän, spelat korgboll etc.
Bottennoteringen svarade riksdagens vicetalman Sirkka-Liisa Anttila för, då hon beskyllde Paavo Lipponens regering för bombdådet (senare bad hon ändå om ursäkt för sitt ultrapopulistiska uttalande)
Också förslagen att effektivare kontrollera och t.o.m. censurera internet tycks mig orealistiska. Hela internets grundidé bygger på fri och ocensurerad information och åsiktsutbyte. Internet har vuxit fram underifrån, spontant, enligt otaliga mänskors behov. Att det i nätet förekommer kriminella ingredienser, barnporr, pedofili och bruksanvisningar för bombtillverkning, våldsdåd och andra vederstyggligheter måste i mån av möjlighet gallras bort, men att sedan kontrollera innehållet i chatnäten är orealistiskt. Nån sade att kontrollen av internet skulle fungera som om man drog av svansen på en ödla; den skaffar sig snabbt en ny i stället.
Men om bombdådet i Myrbacka kan initiera en allvarlig diskussion om ungdomens illamående och vad vi vuxna kan göra för att råda bot på den, då kan vi kanske lära nånting av tragedin. Nyligen hölls ett tredagars ”konsensusseminarium” i kommunernas hus i Helsingfors om ”den mentala hälsans hörnstenar”, där endel kloka saker sades av bl.a. forskarprofessorn Marjatta Bardy. Hon betonade de strukturella samhällsförändringarna som medfört, att medan en stor del av barnen och de unga i dagens samhälle mår bra och har bättre förutsättningar än någonsin tidigare, finns en växande skara unga som mår allt sämre. Hon beräknar, att en tredjedel av barnen har sociala och/eller psykiska problem; brister i grundomsorgen och dålig självuppskattning som leder till svårigheter i framtiden.
Hon pekade speciellt på de mycket snabba samhällsförändringarnas konsekvenser för familjernas förmåga att koordinera arbete och familjeliv. Då fattigdomsklyftan fördjupats under de två sista decennierna, är det speciellt barnfamiljerna som blivit fattigare. Antalet barn och unga i barnskyddets öppenvård har på några årtionden ökat från 20 000 till 50 000. Mänskor i tidigare generationer har knappast haft det lättare eller bättre, men idag hjälper det oss inte att jämföra med ”gamla goda tider”.
Några snabba eller enkla recept när det gäller att förbättra situationen finns inte. Barnens och de ungas mentala och sociala kompetens stärks bara av trygga och stabila relationer till föräldrarna och andra närstående mänskor. Barnen behöver tillräcklig närvaro och aktiv handledning av oss vuxna, hemma, på dagis, i skolan och under fritiden. Här hjälper inga virtuella eller tekniska lösningar; grunden till psykisk trygghet och hälsa står att söka i goda närrelationer. Det myckna talet om att ”sätta gränser” har skymt undan det som är betydligt viktigare – tillräckligt med engagemang och tid från de vuxnas sida.
Sociologen Jari Heinonen talade vid samma seminarium också om den växande ojämlikheten i vårt samhälle. Tudelningen gäller inte bara inkomst- och förmögenhetsklyftorna, skolan och utbildningen, utan också inställningen och attityderna till samhällets förändringar. Under de senaste tio åren har vår bruttonationalprodukt (BNP) växt kraftigt, med ca 35 miljarder euro. Samtidigt har välfärdstjänsterna och inkomstöverföringarna beskurits. Medan inkomstskillnaderna höll på att utjämnas ännu på 1980-talet, är skillnaderna nu lika stora som för trettio år sedan. Kapitalinkomsterna, som tillfaller bara var tionde medborgare, har kraftigt ökat på bekostnad av löneinkomsterna. Nedskärningarna i socialskyddet har förändrat hela välfärdsstrukturen på ett sätt, som hotar hela idén om det universella nordiska välfärdssamhället (behovsprövningen har hela tiden ökat)
De fattigas antal har ökat kraftigt. Medan för femton år sedan ca två procent av finländarna kunde klassas som fattiga (enligt EU:s normer) är antalet nu ca nio procent – över 400 000 fattiga mänskor, mitt i ”välfärden”! Vi har idag ca etthundra kommuner som inte längre förmår ge sina invånare ens lagstadgad basservice.
Alla dessa missförhållanden kan rättas till, men det förutsätter att man ser dem och att man är villig att ta de politiska beslut som behövs. Att det inte är lätt befäster Galbraithspåstående om den välmående majoritetens diktatur. Man får helt enkelt inte igenom beslut som skulle gynna de fattiga därför att sådana beslut upplevs som hotande av dem som har det bra.
Bombsprängningen i Myrbacka var naturligtvis en mänsklig tragedi. Att ge saklig information om händelsen är viktigt. Men att göra spekulativ underhållning i syfte att sko sig ekonomiskt på tragedin är avskyvärt. Att bruka tragedin för sina egna politiska syften är hansynslöst och uppenbarar en total avsaknad av medkänsla med offren och med gärningsmannens familj.
Tron att livet är förutsägbart och möjligt att behärska hör till våra farligaste illusioner. Livet är varken rationellt eller rättvist – inte ens i det bästa av samhällen.
Claes Andersson
