I en Kalle Anka från 1999 besluter Kalle sig för att ta ett ordentligt jobb. Han svettas med en borrmaskin, är utmattad men nöjd på kvällen, men blir nästa dag uppsagd. Han sliter sedan som telefonist, men blir ersatt av en automatisk växel. Det hela slutar med att polisen efter diverse katastrofer förbjuder Kalle att arbeta och han lägger sig lycklig ned på soffan igen.

Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Den här Ankan skrevs medan Bill Clinton i det verkliga USA gått in för att ”göra slut på socialhjälpen som vi känt den”, för att tvinga människor att arbeta. Solskenshistorier om dem som tagit sig samman och gjort karriär slogs stort upp i media. Men många av dem som inte längre fick socialhjälp försvann helt enkelt ur syne och det fanns inga anslag för att utforska deras öden.

De som landade i ’riktiga’ jobb hade det också knepigt. De lägsta lönerna var sex-sju dollar i timmen, fast enbart hyran för en etta kräver en timlön på nästan nio dollar. Problemet är alltså, precis som för Kalle, att det inte räcker att jobba flitigt dygnet runt i otacksamma arbeten. Men till skillnad från Kalle har fattiga amerikaner inga alternativ.
Journalisten och författaren Barbara Ehrenreich undrade ungefär samtidigt hur de cirka fyra miljoner kvinnor vars socialhjälp ’förnyats’, d.v.s. försvunnit, numera levde. Hon påpekade för sin förläggare att någon borde göra ett gammaldags, undersökande reportage om hur det går att klara sig på hederligt arbete i dagens USA. Förläggaren spände genast blicken i henne och sade: Du. Följden blev tre fallstudier: Ehrenreich var servitris i Florida, städerska i Maine och varuhusförsäljare i Minnesota. Fallstudierna blev en bok, Nickel and Dimed – Undercover in low-wage USA (den lär också ha utkommit på svenska).

Det första som förvånade mig är att Ehrenreich inte just behövde föreställa sig då hon bytte social verklighet. Hon gick i egna kläder, med eget namn och utan större livslögner för att söka arbete, och angav ’skrivande’ som hobby då hon tillfrågades om det. Hon arbetade så flitigt och skickligt hon kunde och klarade arbetsuppgifterna med nöd och näppe. Hon blev sjuk, sömnlös, osäker och förnedrad. Emellanåt ville hon avslöja att hon faktiskt har doktorerat och att hon egentligen är ute efter att skriva en bok. Men de gånger hon gör det ändras ingenting. ”Betyder det att du inte kommer på kvällstur nästa vecka?”, undrar en arbetskamrat.
De fattiga i USA ser inte alltid fattiga ut, betonar Ehrenreich, för de klär sig numera som medelklassen. Ändå är deras situation så främmande för de välbärgade att Ehrenreich nu inbjuds att berätta för politiker och andra höjdare om hur ’de där nere’ egentligen har det.
Trots framgången verkar en del av Ehrenreich faktiskt ångra hela projektet. Reportaget krävde alltför mycket av hennes fysiska och psykiska hälsa, fast hon visste att det hela för hennes personliga del snart skulle vara över. För nej, det går inte att leva människovärdigt på en amerikansk minimilön. Ehrenreich redogör för sin ’fattig’budget in i minsta detalj, och visar hur ett enda ogenomtänkt inköp av t.ex. arbetsskor kan förstöra livet. Detta trots att hon är vit, utbildad, frisk och (nästan) drogfri. Boken visar på vilket sätt det hela inte går ihop: hur vardagen ser ut för dem som lever i husvagnar och inte har råd och tid att äta annat än snabbmat.
Det största problemet är hyresmarknaden, eftersom USA saknar statliga hyresbostäder. Sliskiga motellrum kostar 60 dollar i dygnet, värsta slagets hyresrum – avlägset, smutsigt, olagligt, fönsterlöst och delat med en annan hyresgäst med mentala problem – kostar 65 dollar i veckan. Alltså bor ogifta arbetande kvinnor i de redan nämnda husvagnarna, eller så kanske de sambor med någon de inte längre trivs med.
Berättelsen om städjobbet i Maine hör till det mest gastkramande jag läst. Ett ’team’ städerskor, grällt klädda i gult och grönt, med olika fickor för olika trasor och sprayburkar, sänds ut till privata hem. Arbetstiderna håller inte. Städningen kräver kemikalier som ger plågsamma utslag, principen är att spruta bakteriedödande medel på allt (varmt vatten används däremot inte). Golven ska tvättas för hand, emellanåt bokstavligen framför husfruns fötter. Det är förbjudet att äta och t.o.m. att dricka medan arbetet pågår. Ehrenreich funderar faktiskt mycket på om hon får dricka ifall hon bjudsett glas vatten, men hon bjuds bara en gång (och dricker). Sjukdomar ska man ’arbeta sig igenom’, d.v.s. ignorera med smärtstillande piller. Lönen är dryga sex dollar i timmen och räcker inte, fast Ehrenreich tar ett andra jobb på ett ålderdomshem. Firman, The Maids International, tar däremot tjugofem dollar per städerska i timmen och dess omsättning växer med en fjärdedel per år…

Ehrenreich hämnas genom att berätta vad överklassen (inte) läser, hur deras könshår hittas överallt (”den ekonomiska eliten måste numera vara helt skallig där nere”), och kanske suveränast genom att beklaga att hon inte kan beskriva de luxuösa hemmen – hon är nämligen så fullkomligt ointresserad av inredning.
I ett kök hittar Ehrenreich sin kollega, den unga, sprudlande Holly, spyende i diskhon. Hon är gravid och illamående men hennes pojkvän tvingade henne att gå till jobbet. Någon dag senare faller Holly illa och vrickar sin fot men vill fortsätta städa, enfotad. Inte tal om att hon kunde sändas till sjukhus för röntgen. Arbetsledaren, Ted, vägrar skicka Holly hem och gör det först när Ehrenreich riskerar sin anställning genom skälla ut honom.
Ehrenreichs samtal med Ted är annars också belysande. Han vill inte vara omänsklig, men har ständig brist på arbetskraft. Städerskorna blir sjuka eller slutar så ofta. Men när hon frågar varför firman inte erbjuder bättre löner blir han stum av förvåning. Varför skulle de det?
Bokens sista kapitel analyserar några av orsakerna till denna mänskliga misär. Arbetsgivarna är genomgående ovilliga att höja lönerna, men varför kräver arbetstagarna inte själva mera? Frånvaron av fackföreningar är en självklar del av svaret. Brist på tillräckligt med tid, pengar och information för att söka sig till bättre betalda jobb ett annat (hur ta sig till arbetsgivarnas timslånga psykologiska test utan bil, t.ex?). Oviljan att byta ett tungt men bekant arbete mot något okänt och kanske ännu värre ingår också. Dessutom har propagandan om arbetstagarna som företagskedjans ”associerade” lyckats. De vidriga arbetsledarnas sällsynta beröm blir något att vänta på och leva för.

Den ’amerikanska drömmen’ om allas möjlighet till framgång blomstrar också. När en rik hemmafru visar att man ska skrubba badrummet där ”marmorn börjat blöda”, tänker Ehrenreich inom sig: ”Det är inte marmorn, det är världens arbetarklass som blöder!” Men det finns ingen tillstymmelse till sådant klassmedvetande hos de övriga städerskorna. När hon undrar vad de tycker om de rika som de städar hos blir svaret: ”Det enda jag kan tänka är att wow, jag skulle vilja ha de där sakerna någon dag. Det motiverar mig och jag är inte det minsta avundsjuk, mitt mål är att nå dit där de är.” Ehrenreich påpekar att detta sägs av en tjugofyraårig kvinna med ett svårt höftproblem och 8000 dollars skuld på kreditkortet.
Trots att pengar är alltings mål och mått, ingår det i den amerikanska mentaliteten att man inte uppger vad man förtjänar. Arbetsgivarna ger ungefärliga svar om veckolönen och avråder(!) den sökande att räkna om det i timlön. Tidsrymden mellan att den sökande blir antagen och lönen fastslagen är försvinnande kort, antagligen för att minimera alla försök till diskussion om arbetsvillkoren och lönen. Därför är det enda som stör mig med boken att Ehrenreich inte uppger hur mycket hon själv förtjänade på projektet. Hon avslöjar nog att hon rökt marijuana, men inte sina inkomster…
Till sist måste man förstås fråga sig när motsvarande reportage görs i Finland. Misären ser säkert inte likadan ut hos oss, men den finns. Jag minns vad en socialarbetare en gång skrev tvärs över matbidraget till en flerbansfamilj i Helsingforsregionen: INGA FYLLDA OLIVER INGA KARAMELLER. Vem berättar vad den familjen åt till middag?

Anna Rotkirch

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.