I film går gränsen mellan nödvändigt och onödigt våld där som den går i Bibeln, hävdar norske filmregissören Stein Leikanger – mellan Gamla Testamentets hämnd och Nya Testamentets nåd. Läs också om Jesus och Maria i Terminator 1 & 2.
Det är för enkelt att säga att filmen har kommersialiserat våldet, och att det är ett oting. Som i allt annat drama, har våldet en plats i filmens värld när det används rätt. Våld kan bli en väg till det goda, och kan då omöjligt vara enbart av ondo.
Naturen, vårt upphov, är våldsam och befinner sig i en ständig kamp. I näringskedjan är priset för minsta lilla felsteg, en stunds ouppmärksamhet, döden. Människan var en gång en sårbar del av det spelet, men vår förmåga att observera, förstå och använda våldet har ställt oss utanför naturen. Om våld är nånting naturgivet gott, eftersom det som är naturligt inte kan vara ont – blir inte våldet då likaväl ont?
Tjugo år bakåt i tiden: det är sommar och jag har en pocketbok med en frestande baksidestext: en vetenskapsman hittar en romersk gladiator nerfrusen i isen på Spetsbergen. Han väcks till liv.
Uppståndelsen från de döda skildras på ett sätt som stannade kvar i mitt minne. Gladiatorn vaknar gradvis, blir medveten om sin kropp, sinnena, händer och fötter. Han förstår ingenting av det han ser tills en varelse i vitt och svart lutar sig ner över honom. Nånting dinglar i en kedja om halsen på kvinnan. Hans ögon fokuserar, och ser en människa fastspikad på ett kors. Kvinnan bär detta kors, och ler. Gladiatorn förstår då att han är förlorad, han har hamnat hos barbarer, som tydligen dyrkar korset, som i hans ögon är det allra värsta av avrättningsredskap. Det är inte möjligt att diskutera våld utan att ta hänsyn till det sammanhang man ser våldet i.
När min dotter var fem år hade jag glatt mig åt att kunna läsa mera krävande böcker än dem vi hade börjat med. Jag köpte bröderna Grimm.
Kvällen vi satte oss ner för att läsa gick nånting galet. Berättelsen var inte vad jag hade väntat mig, utan en förskräcklig historia om en liten flicka som blev bortrövad, fängslad, plågad och torterad och till sist dödad och uppäten. Jag läste ända tills flickan blev tillfångatagen, sedan diktade jag ett snällt slut, där hon blev räddad.
Många öppnar Bibeln för första gången och väntar sig att den ska vara full av berättelser om det goda, och goda gärningar. Ändå finner vi otroliga skildringar av våld, maktmissbruk, förräderi, svek, strid och död. Är detta vårt arv från mytens Kain, att vi alla har en brodermördare som förfader?
Våld är centralt i drama, i böcker, film, tv och teater, för att våld är en oskiljaktig del av vår kultur. Men varför är bruket av våld ett problem, om våldet är så väsentligt i vår kultur och historia?
Gamla Testamentet kan, något generaliserande, uppsummeras som en studie i ämnet i>öga för öga, tand för tand. Nya Testamentet igen utmanar den synen med ”värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.”
Jag vill skilja mellan två slags filmer, gammaltestamentlig film, som tillåter allting i hämndens namn, och nytestamentlig film, där viljan att inte ta till våld är ett större verkningsmedel för att visa på karaktär och offervilja i namn av nånting som är större än hämndgirighet.
Berättelsen om Judit och Holofernes är till sin grundstruktur är inspirationen till berättelser om hur insikt och mot vinner över rå makt. Men den är också en berättelse om hur den som anser sig vara utvald kan ta till vilka medel som helst mot sina fiender – och har rätt till hämnden. (Den judiska änkan J nästlar sig in hos assyrierna som hotar judarnas tempel i Jerusalem. Hon super general H under bordet, hugger huvudet av honom och bär hem det i en säck. Israels armé får mod att slå assyrierna; story från ca. år 100 f.Kr. – Red. anm.)
Att det finns våld i Bibeln, betyder inte att det är en ond bok. Snarare framställer Bibeln en helhetsbild av människan, utan att slå undan obehagligheter.
Varför ville jag då inte utsätta min dotter för våldet hos bröderna Grimm? Det var för att jag uppfattade våldet som onödigt och att författarna överdrev sina medel.
Filmer skulle bli, ursäkta ordleken, blodfattiga om vi tog bort allt våld. Men hur ska vi använda våldet? Att en berättelse är uppbygglig betyder inte att den uteslutande innehåller goda medel, utan snarare att det som sker pekar mot ett ideal som är värt att hålla högt. Därmed kommer vi in i distinktionen om nödvändigt och onödigt våld.
I myten fördömer vi Kain, som förgrep sig på sin ”goda” bror Abel. Men var Abel god innan han dog, eller blev han god genom sin död? Var det våldet som skapade skillnaden mellan ond och god? Är våldet nödvändigt, så att vi på jakt efter levnadsregler, ska kunna skilja mellan det onda och det goda? I Norge firar vi påsk med ett storsläpp av kriminallitteratur, vilket är högst apart för den som ser det utifrån. En högtid som är tillägnad reflexion över mordet på Guds son firas med ett tjog böcker med mordgåtor och deckare på tv. Är detta våld, i böcker och på tv, nödvändigt? Är det uppbyggligt? Innehåller det någon moral? Har det nånting med påskhögtiden att göra? Eller är våldet bara spekulativt, som hos bröderna Grimm?
När är våld nödvändigt i fiktion? Frågan sattes på sitt största prov förra århundradet, kanske mänsklighetens allra våldsammaste, med världskrig som utkämpades med vapen som kunde ödelägga hela städer. Efter andra världskriget hade människan kapaciteten att ödelägga hela kontinenter, för att inte säga hela planeten. Perioden är det ultimata uttrycket för en sammanhängande flertusenårig våldsorgie i vår kultur, som numera hotar hela skapelsen.
Människan har kanske gått om Gud i potential. Trots sin gammaltestamentliga böjelse för översvämningar, landsplågor och oår, betvivlar jag att Gud skulle vilja förstöra sin skapelse.
Det ligger också en otrolig ironi i att just när vi hade lärt oss ödelägga hela planeten, så blev vi också i stånd att resa ifrån den och se hur liten och sårbar den är. Är det därför vi har förstått att Gamla Testamentets många exempel på iskall hämnd inte längre är något gott rättesnöre för oss?
Den tidsanda som tillät westernfilmer där indianer slaktades ner duger inte längre. Vi anar att den som använder våld så, själv drabbas av våldet. Kärnvapnen med deras självödeläggande makt förändrade förmodligen slutgiltigt vår uppfattning om det berättigade våldet.
Begreppet icke-våld är gammalt. Det var det Jesus uppmanade till, trots att det var en krigsherre judarna hade önskat sig i Messias och inte ett villigt offer, som lät sig korsfästas utan motstånd. Med Gandhi, Luther King och Mandela har icke-våld för oss visat sig vara en kraft som kan få de mäktiga på knä.
När jag läste för min dotter, var det kanske det jag plötsligt saknade. För att det ska uppstå nån kraft i exemplen på våld, måste det ligga en obändig önskan om rättfärdighet bakom våldet, om rätt för alla och inte bara för den som har makten. Den som använder rättfärdigt våld för att eliminera sina fiender måste själv kunna drabbas av våldet, om det ska vara trovärdigt som exempel i dagens drama. Därför har Justitia ett svärd i sin högra hand, en våg i sin vänstra, och en bindel för ögonen.
När våld används i konst och drama, vill jag förutsätta att det ska belysa hur vi ska förhålla oss till våld som fenomen. I naturen får jägaren sitt byte och kretsloppet består. Människan däremot har skapat en ordning utanför naturen, där våldet inte belönas. Våldet kan istället leda till att allting ödeläggs. Naturen belönar ett felsteg med döden. Den upplysta människan belönar ett felsteg med nåd.
När vi använder våld i film, bör det underliggande målet vara att visa vägen till upplyst nåd – för att vi inte längre förmår överblicka våldets konsekvenser. Min favoritfilm ärJohn Sturges Bad Day at Black Rock. En äldre, svartklädd man med en lam vänsterarm stiger av tåget på en ort, där det aldrig brukar stanna. Dittills har det lilla samhället levt i någotslags balans med egna hemligheterna som inte hotar någon – tills främlingen kommer.
Konflikten växer. Den nyanlände ser ofarlig ut, men är han faktiskt lam? Kanske han med vänster arm bär ett vapen i vänster jackficka? Han utsätts för våld, flera gånger, och varje gång vänder han den andra kinden till. Det gör att de som misstror honom blir modigare och till sist frågar sig vem som skulle sakna mannen om han försvann från jordens yta. Precis när främlingen ställer frågor om den farligaste hemligheten på orten – ett mord på en japan strax efter Pearl Harbor – bestämmer de sig för att döda honom.
Men främligen försvarar sig med sin friska högerhand, avslöjar till sist ortens hemligheter och de skyldiga blir fast. De oskyldiga igen som teg om ortens hemligheter får stå och önska sig att de hade haft åtminstone lite av den karaktär främligen hade visat.
Japanen som hade dödats var far till en krigshjälte, och främlingen hade kommit för att berätta om sonens död och överräcka en postum medalj till fadern. Såna filmer kommer ofta i skuggan av våldsorgier, där våldet sätts utanför ett upplyst sammanhang så att det bara förhärligar hämnden.
Den senaste våldsfest som gick genom världen, Rob Cohens XXX, är en osammanhängande orgie i explosion och dödande, som långt övergår de groteskerier jag låter bli att läsa för mitt barn. Om den romerske gladiatorn efter chocken av ett kors om halsen på en nunna skulle ha sett XXX på bio, skulle inte tio vilda hästar ha fått honom att lämna biografen. Han hade varit helt säker på att ha hamnat bland livsfarliga barbarer.
Våld i film är nödvändigt om det visar oss vägen in i nåden, och bort från våldet. Våld i film som dyrkar våld är ren ondska. Men allt hopp är inte ute. På på de mest oväntade ställen finns intelligent bruk av våld. Till och med av massunderhållning kan man bli upplyst.
Få i detta forum har förmodligen sett James Camerons Terminator 1 & 2. Men kort återberättade: i framtiden hotas människan att utrotas av maskiner. För att säkra att så faktiskt sker, sänder maskinerna en robot bakåt i tiden. Roboten ska ta livet av modern till den man som i framtiden leder motståndet mot maskinerna. Motståndsrörelsen igen sänder sin egen man bakåt i tiden, för att bekämpa roboten.
Kvinnan blir en Mariavarelse, något som blir ännu tydligare när det är mannen från framtiden som blir far till barnet som ska rädda framtiden. Så föder kvinnan en ny människoson till världen.
Det intressanta i filmen sker i del 2. Fjorton år senare sänder framtiden två nya väsen bakåt i tiden. Den ena är en reinkarnation av roboten som var ond i del 1, men nu är han programmerad av motståndsrörelsen till att rädda människosonen.
Den andra är hans fiende, en oövervinnelig och sofistikerad våldsmaskin. Den goda roboten dräper skoningslöst för att uppfylla sitt uppdrag, ända tills människosonen förbjuder honom att döda.
”You canÕt just kill people!”
”Why not?”
”You just canÕt. Trust me on this one.”
Till sist får vi se den goda roboten besegra den onda. Men istället för att fira segern, inser roboten att han måste offra sig själv, så att den teknologi han representerar inte ska falla i fel händer, och ge maskinerna för stor makt. När han inser det, är han inte längre en maskin, utan en upplyst varelse. Han visar sin kärlek till det mänskliga genom att ge sitt liv, och filmen avslutas: ”There is hope for us after all, if machines can teach us how to be human.”
Varför flockas unga människor kring Tolkiens Ring-trilogi? Det är för att den visar hur svårt det är att vara god i kamp mot en förförisk och obegränsad ondska, och att det goda segrar för att de minst sannolika hjältarna visar sig ha mest karaktär.
Varför kastade de unga sig över Matrix? Det är för att den är en parafras över Nya Testamentet; ett slavbundet folk väntar på den Ene, Friheten, på den nya Messias, som är i stånd att sätta igång frigörelsekampen.
Vi måste nog acceptera att dagens unga också vill ha den chockeffekt våld ger. Men jag hoppas att vi ska fortsätta att använda våld i film klokt och på ett sätt som gör att vi får upp ögonen för karaktär, mod och offer, så att vi har förstånd att visa nåd den dag det är nödvändigt.
Skribenten Leikanger är filmregissör i Norge.
Stein Leikanger
