Egentligen ska man inte förstöra bra böcker genom att göra film på dem, menar Klaus Härö. Ändå vågade han sig på att filmatisera en bok då han såg möjligheten att göra den sorts film som berört honom själv som barn, en berättelse där ett barn blir lämnat ensamt inför övermäktiga problem.
Det var i tiderna Härös fru som fick honom att läsa Kerstin Johansson i Backes Som om jag inte fanns, och han säger att han blev helt tagen av boken, tyckte att den sammafattade så många saker som han känner för. Och så kom idén att göra en novellfilm på den.
– Jag trodde det skulle vara lätt. Jag tyckte boken hade en väldigt tydlig miljö och en enkel berättelse som följs på ett – tyckte jag då – filmiskt sätt från början till slut.
Så Härö tyckte det skulle bli lätt att skriva manus, och han minns att han förställde sig hur han skulle ta boken och inspelningsteamet med sig ut på myren, för att sedan med näsan i boken instruera skådespelarna och ge dem repliker.
Då han med livlig mimik spelar upp hur han skulle stå där på myren väcker Härö Göteborgspubliken förtjusning. Än mer då han kommer med ett exklusivt avslöjande:
– Jag ska berätta nånting nu som inte har sagt till någon förr, att långt innan projektet kom igång så gjorde jag ett eget manus som fortfarande finns på diskett hemma hos mig. Jag tog dialog och beskrivningar ur boken och rensade lite och sammanknöt lite, på ett sätt som jag då tyckte att var ganska okej.
– Jag är ju himla glad att det aldrig blev nåt av det, säger Härö och ryser.
Lättare sagt än gjort
Elina är Härös första långfilm, och hans första ”stora” film, i betydelsen att han den här gången jobbat omgiven av en stor produktionsapparat. I Göteborg berättar han med stor förtjusning och en liten gnutta nostalgi hur annorlunda det är nu, jämfört med hur han för tre år sedan själv sprang omkring och satte upp planscher och ryckte folk i ärmen och bad dem komma och se hans kortfilm.Det var då, på Göteborgsfestivalen för tre år sedan, som Elinaprojektet körde igång. Härö och hans finländska produktionsbolag Kinoproduction fick det stora svenska bolaget FilmLance intresserade och planen ändrades från novellfilm till långfilm.
Och så visade det sig att Som om jag inte fanns inte alls var en lätt bok att göra film på.
– Vi har säkert rivit upp allt minst en gång, säger Härö och menar att den första stora utmaningen var att få Elinas rika inre värld att synas på filmduken.
– Elina säger väldigt lite i filmen. Hon säger ännu mindre i boken, men där uppvägs det av att hon tänker och reflekterar mycket, säger Härö.
Elina kämpar med en dubbel konflikt. Finskan, hennes hemspråk, är förbjudet och föraktat i den svenska skolan, framförallt av överlärarinnan Tora Holm. Dessutom sörjer och saknar hon sin döda pappa. Hon går ensam ut på myren dit pappan brukade ta med henne och där talar hon till honom, på finska.
Producenten Charlotta Denward säger att de funderade i många månader hur man skulle behålla tematiken och trovärdigheten. Hon säger att en del av styrkan i Johansson i Backes bok ligger i att den helt är berättad inifrån olika karaktärer, som läsare är man inte bara hos Elina utan också hos hennes mamma som oroar sig över dottern, hos Elinas syskon och till och med hos lärarinnan.
– Men det här kan man aldrig uppnå i en film, för där ser man utifrån in. När man är inne i en människas huvud går det bra att påstå att hon inte kan tala svenska, att hon stakar sig och hatar det svenska språket, men att hon sedan då hon går ut på myren har alla ord i världen. I boken är alltihop skrivet på svenska och man köper det som läsare, men på film är det svårt att visa. Vi kan ju inte låta henne tala finska, eftersom vi gör en svensk barnfilm för en svensk publik.
Härö säger att om det är något i boken han saknar, som inte är med i filmen, så är det just att Elina som finskspråkig upplever att lärarna och alla stockholmare talar så smidigt och är så bra med ord, själv känner hon sig klumpig och det blir fel hur hon än försöker.
< när som i känna
Flera av bokens karaktärer har skrivits ihop, till exempel har Elina ett syskon mindre. Mest verkar Härö sörja förlusten av Yvonne, som i boken är gift med den nya läraren Einar, den enda vuxna som ställer sig på Elinas och de finskspråkiga barnens sida. Yvonne är Johansson i Backes alter ego och bokens Elina baserar sig på en flicka hon träffade då hon kom till Norrbotten där hennes man fått jobb som lärare.
Myren som karaktär
En orsak till att Härö ville filmatisera boken var att han såg chansen att göra den sorts film han själv berörts av som barn. En annan orsak var att boken erbjöd en väldigt tydlig visuell värld med en motsättning och växelverkan mellan det nya och det gamla, mellan den organiska mjuka miljön på myren och i skogen och den nya kala hårda världen med den stockholmska bildningen och Tora Holm.Härö beskriver med förtjusning hur myren förändras parallellt med Elinas karaktärsutvecklig.
– Vi börjar historien när det är ljuvlig sommar och myren är som en välkomnande famn, vi har gjort den så vacker vi bara nånsin kunnat. Samtidigt som historien går mot tuffare tag så blir det höst, det blir kallt och jävligt och myren blir ful, den blir våt och farlig.
– I boken är myren en sagolik plats där det finns féer, häxor och alla möjliga sagofigurer. Men vi bestämde oss ganska tidigt att låta det sköna och trollska finnas i miljön, att inte försöka tävla med Sagan om ringens animationer och spöken.
Men ett spöke finns i alla fall på myren, två gånger i slutet av filmen ser vi Elinas pappa på bild.
– I början talar Elina med sin pappa i form av inre tankar och hon mår ganska bra, har förhoppningar inför framtiden, hon ska börja skolan. Men allt efter som tiden går och kampen hårdnar blir hennes vistelse på myren också annorlunda, sista gången hon sitter ensam pratar hon faktiskt högt för sig själv. Och då dyker också pappakaraktären upp på riktigt. Det blir lite hotfullt, för hennes inre önskningar och dragningskraften mot den här drömvärlden blir så öerhört stark att den faktiskt hotar henne till livet till slut, säger Denward.
– Från början är det något fint, vi är glada att hon har den här flykten, att hon kan gå ut på myren och umgås med sin pappa. Men det når en gräns då hon måste säga tack och farväl för att kunna leva vidare. För att kunna klara av den här konflikten i skolan måste hon lämna de döda och vara med de levande, fyller Härö i.
Det är en tolkningsfråga om bokens Elina i slutet går ut på den farliga delen av myren för att ta livet av sig. Härö säger att filmens Elina gör det för att vara med sin pappa, som hon känner att är den enda hon har kvar efter att alla andra har svikit. Hon längtar inte efter döden, utan efter en tröstande famn.
Denward karaktäriserar bokens Elina som ”en tigare med mycket stark dödslängtan, som samtidigt gör uppror mot Tora Holm”.
– Den här tigaren med dödslängtan kände vi att vi faktiskt var tvungna att tona ner, därför att det var omöjligt att ha en sådan huvudkaraktär att driva berättelsen framåt. Därför stärkte vi hennes revolutionära drag och gjorde också pappan mer revolutionär, i boken är nämligen också han en tigare, en ganska sturig typ helt enkelt. Så de fick bli mer kamplystna.
Ärtsoppsscenen
Som exempel på de förändringar man tving-ats göra visar Härö en central scen ur filmen och läser motsvarande stycke ur boken.I filmen är det Elinas första dag i överlärarinnans klass då en pojke blir utan lunch som straff för att han talat finska på lektionen. I protest försöker Elina dela sin ärtsoppa med honom och då hon hindras vägrar hon äta. Detta är början till maktkampen mellan henne och Holm och till Elinas fortsatta matvägran.
I boken är ingen annan elev inblandad, Elina försöker men förmår inte äta soppan. I stället för att som vanligt tvinga i henne varje sked säger Holm att hon kan gå ut om maten inte duger.
Härö betonar att stycket i boken är fullt av syftningar framåt och bakåt i tiden, Elina vet hur ledsen hennes mamma kommer att bli då systern som vanligt berättar hur Elina skämt ut dem.
– Den här möjligheten har du inte i film. Det skulle vara väldigt ineffektivt och ta väldigt mycket tid att klippa in minnesbilder där mamman grälar på henne.
Väldigt länge lät man scenen stå i manus just som i boken, Elina har ärtsoppan framför sig men förmår inte äta.
– Men hur visar man på film att ”läpparna hade svällt och det slog ut blemmor i munnen, hon kunde inte äta”? Ska man göra animation och komik av det hela, låta det komma rök ur öronen, hon blir röd och ögonen sväller?
Det går förstås inte, men då var problemet att det enda som blev kvar var en flicka som vägrade äta och en lärarinna som försökte få henne att äta. Och då tar man lätt lärarinnans parti.
– Så för att Elina inte bara ska bli en gnällig unge har vi gjort den här förändringen: i stället för att det är hon som inte kan eller vill äta så går hon i försvar för en annan som inte får äta. Då blir Elina en Kristusgestalt, hon råkar illa ut för att hon bryr sig om nån annan.
Solveig Arle
