Gästkonstnärerna som i ett par månaders tid bor och skapar konst för en utställning i Ekenäs tillför småstadens konstliv influenser från de baltiska länderna. Programmet Artist in Residence i Ekenäs upprätthålls av den finlandssvenska konststiftelsen Pro Artibus som inrättade verksamheten i slutet av 1990-talet. Gästkonstnärerna bor i en tvåa i stadens gamla vattentorn – det kvadratiska tornet på Kvarnbacken. Var ateljén inrättas beror på hurdan konst ifrågavarande gästkonstnär skapar.

Den litauiska textilkonstnären Sigita Blaziunaite, f. 1971 i Vilnius, flyttade in i vattentornet i mars och hade sin ateljé i Ekenäs gula stadshus vid Rådhustorget. I samma lokal hade stadens IT-kontor tidigare verkat; två schabbiga rum med brunmålade väggar delvis tapetserade med säckväv och ovanligt många, gapande elektriska uttag. Utsikten över Rådhustorget hör till de bästa i det alltför lugna Ekenäs.

Den som under de gångna månaderna korsade Rådhustorget vid midnatt såg oftast att lysrörsbelysningen var tänd i Stadshusets andra våning; här tillverkade Sigita i rasande takt flera hundra par pappersskor, stolar och barnvagnar i papper, en pappersukulele, boxningshandskar i papper och mycket annat. Här målade hon också akvareller och förvandlade plagg, till exempel underkläder som hon fyndat på de två seconhand-butikerna vid torget, till surrealistiskt uttrycksfulla konstverk.

Rummen en trappa upp i Stadshuset fick även fungera som utställningsutrymme för hennes utställning Delicate Confess veckan efter påsken. För Sigita var utställningen en milstolpe – hennes första separatutställning.

Hemma i Vilnius har Sigita ingen separat ateljé. Sedan några år tillbaka bor hon hos sina föräldrar och under läsåret jobbar hon för en minimal lön på ett statligt konstmuseum med att leda konstverkstäder för skolbarn som besöker museet med sina lärare. Så mycket tid över för sin egen konst har hon inte. Hittills har Sigita ställt ut sina textilarbeten, akvareller och videokonst på grupputställningar i Litauen samt i Lettland, Polen, Tyskland och Belgien. Förra året deltog hon som enda litauiska textilkonstnär på en textilkonstutställning i Frankrike med hus som tema. Hennes bidrag var en tändsticksask intäckt i en väv föreställande den underliggande etiketten, plånet och allt annat som finns på och i en tändsticksask.

Inte politiskt, men subtilt

Kännetecknande för Sigita Blaziunaites konst är att hon utgår från symbolladdade objekt bekanta från vår vardag, som hon förvandlar till något helt annat – mångtydigt, magiskt, surrealistiskt. Men mycket subtilt.
– I min konst är de små nyanserna viktiga, säger Sigita. Hon täcker in föremålets historia för att ge objektet en ny berättelse som betraktaren får associera fram. Föregångare från konsthistorien hittas till exempel i den surrealistiska skulptören Meret Oppenheim som på 30-talet beklädde en kaffekopp och en sked med skinn – ”Le déjeuner en fourrure”. Bland samtida finlandssvenska kvinnliga konstärer som utgått från objets trouvés kan man nämna Ann Sundholm som bl.a. klätt in en sparkstötting i stickat och en gräsklippare i skinn.På litteraturdagarna i Mariehamn, där jag lärde känna Sigita, visar hon fotografier av sin tidigare konstnärliga produktion. Här finns resväskan, överdragen med väv och fylld av djupröda ylletofsar. Var det inte Freud som menade att kofferten, resväskan är en symbol för livmodern? En trehjuling har hon likaså täckt in med väv. Och en öppnad konservburk, beklädd med en beige väv och med ett invävt kvinnohuvud, har fått namnet ”A Thing of Beauty”.

Sejouren i Mariehamn, Sigitas besök i biblioteket fyllt av människor som lyssnade på de nordiska författarna, i paneler där diskussionen ofta berörde USA:s då nya krig mot Irak, lämnade spår i den konst Sigita skapade i Ekenäs. Hon hittade barnstolar i secondhand-affären; avtrycken av plaststolarna, formade i papper och överströdda med torkade röda rosenblad blev Sigitas bild av litteraturdagarna. Pappersskorna kan också ses som rester av det som blir kvar efter att civila dött i krig.

Tänka med händerna

I Ekenäs berättar textilkonstnären över en currylunch på den nepalesisiska restaurangen Himalaya vid Rådhustorget (där Sigita erbjuds jobbet att måla berget Himalaya på restaurangväggen) att hon tänker med händerna. När hon ser föremål i affärerna, gärna secondhandaffärerna, berör hon dem och snart får hon någon idé till hur hon kan göra konst av den gamla skon, korsstygnsbroderiet i kombination med den tuffa boxningshandsken av läder eller vad det nu kan vara hon fastnat för.
– Innan jag somnar stiger bilderna upp i mitt medvetande, säger Sigita. I ateljén fortsätter jag tänka med händerna.Hon valde att studera textilkonst vid bildkonstakademin i Vilnius för att hon koncentrerar sig bäst när hon jobbar med textil.

Prylfixerad är Sigita alls inte. Hon shoppar ogärna och vill helst inte omge sig med en massa föremål som så många av oss. Hennes eget rum är asketiskt, hon trivs bäst i ett rum utan onödiga prylar.

Sigita berättar att hon var något av en pojkflicka som barn, vild och litet olycksbenägen, begiven på att klättra högt upp i klätterträden medan hennes några år yngre, lugna bror var tanternas ögonsten. Hennes något böjda näsa är inte ett minne från en boxningsmatch – näsbenet knäcktes under en vild lek. Skolan, där många av lärarna tilhörde KGB och inte förstod sig på konstnärssjälen Sigita som var punkare i tonåren, avskydde hon.

Barndomsdrömmen var att dansa balett, men hennes mamma ville inte att hennes äldsta dotter skulle satsa på balett där gallringen för att nå toppen är stenhård. Under skolåren gick Sigita i konstskola några eftermiddagar per vecka.

Att skapa konst och väva var den naturliga sysselsättningen för kvinnorna i hennes omgivning; Sigitas mamma är i dag konstkonservator men jobbade tidigare med att måla teaterdekorer. Hennes mormor var duktig på att väva.
– Jag kommer ihåg hur jag hjälpte mormor nysta garnet för väven, säger Sigita.

Sigita tillbringade en stor del av sin barndom på teatern. Ett av hennes tidigaste barndomsminnen är då hon kommer rusande mot sin mamma i teaterdekorateljén, ovetande om att hon springer över nymålade fonder. Hennes fotsteg syntes mycket tydligt.

När jag tar Sigita på konstrundvandring genom Västra Nylands Sjukhus i Ekenäs, där dockteaterkonstnären Mona Leo för barnavdelningen tillverkat ett vitrinskåp befolkat av Snövit som tar hand om de skadade sju dvärgarna, nickar Sigita uppskattande. Besläktade, sagoinspirerade installationer brukar hon själv göra för sin sexåriga dotter.

Minne från Ekenäs

Med till Ekenäs hämtade Sigita Balziunaite idén att göra en installation med massor av pappersskor utgående från skor som tillhört ekenäsbor. Allra första gången jag mötte henne – på Marika Holms vernissage i Ekenäs museihall – stod hon och pratade med en handfull kvinnor och passade på tillfället att meddela att hon gärna emottog skodonationer, avlagda skor i alla storlekar. Resultatet lät inte vänta på sig. Plastkassar med skor och stövlar började infinna sig. Emaus sträckte till resten. Skoinstallationen består av 363 pappersskor.I ateljén tillverkade Sigita papper av uppblött returpapper med vilket hon täckte in den avlagda skon. När pappret, ibland med en tillsats av te- eller rosenblad, torkat lösgjorde hon pappersskon försiktigt från skon. Därtill passande skosnöre hittas i bastsnöre eller egenhändigt tillverkat pappersband.

Hur användbara gamla skor kan vara i konstsammanhang bevisas också av att Sigita gav skorna hon använt i sin produktion ännu ett nytt liv i ett daghem i Tenala genom att leda en verkstad där dagisbarnen fick måla skorna med akrylfärger. Sedan ställdes skorna ut i skyltfönstret till en skoaffär.

De nya skorna, de spröda och lätta pappersskorna bär tydliga spår av ursprunget i de avlagda skorna. Här finns till exempel de högklackade festskorna som dansat på Trettondagsbalen i Dragsvik, de målfärgsfläckade kängorna som tillhört en byggnadsarbetare, leriga Nokia-stövlar, skidpjäxorna som till slut sprack upp i tån och babyns första skor. Skominnena av ekenäsborna har något själfullt, förandligat och mycket mänskligt över sig – florstunna pappersmonument över de människor som vandrat över Rådhustorget. Skorna får mig också att tänka på de krigstida pappersskor som fanns i vårt land på 40-talet.

Den amerikanska fotokonstnären Spencer Tunick kom förra sommaren till Finland för att fotografera mängder av nakna helsingforsare i trakterna kring Senatstorget. Pappersskorna i installationen i Stadshuset är ett subtilare grupporträtt av ekenäsborna som vandrat över Rådhustorget.