Det var krismöte på den nedläggningshotade kvartersskolan härom kvällen. Det kunde i och för sig ha utspelats var som helst i vårt land, eftersom småskolorna är hårt trängda i dag. Kommunerna har redan från tidigare sparat in på bara benen – och nu hotar dessutom eftis och förskola att definitivt spränga kommunernas skolbudgeter. Det goda blir, än en gång, det bästas fiende.

Nu gällde det kvartersskolan i Valkom, den säregna satelliten till Lovisa, med hamn, starkt tvåspråkig befolkning och stolta arbetartraditioner. Skolan har verkat i över 80 år, och länge utgjort grundbulten i det svenska Valkom – också för alltfler finska familjer.

Den mångåriga och bittra kampen om skolans existens har nämligen också en fascinerande språklig aspekt. å ena sidan har det länge varit inte bara tvåspråkiga utan också många helt finskspråkiga familjer som för sina barn valt den hemtrevliga tvålärarskolan, och därför gått i bräschen för kampen, å andra sidan har det i stadens ledning länge funnits en stark, huvudsakligen finsk opinion som inte försuttit ett tillfälle att klämma åt skolan, detta irriterande uttryck för det man upplever som kvarblivna svenska privilegier.

Preluden Valkom är utmärkt som illustration till dagens epistel, dvs. frågan om hur vi bäst sköter den s.k. svenska intressebevakningen i vårt land. Och inte bara det utan också vari de svenska intressena egentligen består. Är det bara språket det handlar om, eller utgör vi nåt mer än det, d.v.s. ett kollektiv, en kultur? Ett vi. Är finlandssvenskarna kort sagt ett folk, eller bara den del av finländarna som råkar ha svenska som modersmål?

Frågan är förvisso vältuggad från förut. Denna gång kommer incitamentet från två färska inlägg av Ny Tids chefredaktör Jan-Erik Andelin. Det första en ledare i Ny Tid (nr 14 -03), den andra ett tal hållet på Folktingets session i Lovisa den 26.4 (1).

Det skall genast sägas att jag inte alls håller med Andelin. Men hans snärtigt framförda argument är både vassa och viktiga, och en frisk fläkt i den smått ömkliga rundgång vi kallar finlandssvensk debatt. Det är inlägg av den här typen vi som arbetar med det finlandssvenska kustförsvaret (ha!) behöver för att inte somna in i våra mötesrum. En skarp kritik av helt annat slag än den gnälliga gubbröra Jörn Donner under de senaste veckorna har presterat i sin artikelserie om finlandssvenskarna i Helsingin Sanomat. I sin ledare i Ny Tid beskriver JEA i ferlinska tongångar ett sfp som efter riksdagsvalet ”nu sitter på handlarns trapp och gråter så övergivet”. I Folktingstalet handlade det in sin tur om vilken Folktingets roll borde vara. Gemensamt för bägge inläggen är övertygelsen om att den gnälliga svenska intressebevakningen kan gå i graven eftersom den inte längre behövs. I stället för att bevaka svenska intressen som inte längre är hotade bör vi bejaka det faktum att tvåspråkigheten är djupt rotad i hela landet; att ”det svenska i Finland inte är en trådig havsörnsgobeläng, deponerad hos Sfp, utan nånting som genuint tillhör alla”.

Slutsatsen av det blir självfallet att sfp gjort sitt, och kan gå. Inte heller det särskilt nytt eller upphetsande. Men Andelins sätt att turnera det är oemotståndligt, framför allt för en som själv (miss)brukat Södergran i finlandssvenska syften: ”Svenskfinland som en lättargumenterad helhet är ett förlorat raivola, en dikt som icke mera är”.

Jag har nämligen själv en gång travesterat samma rader om landet som icke är – men då för att uttrycka just det Andelin häcklar, dvs. saknaden efter det barndomens landskap som inte längre är, vare sig fysiskt eller kulturellt och språkligt (2). Därför träffar de andelinska sarkasmerna ovanligt hårt.

Han är som sagt långtifrån den första som hävdar att sfp har förlorat sin mission, i takt med förlusten av både sitt folk och de hotbilder som i hundra år har skapat känslan av gemenskap, trots djupa sprickor ideologiskt och regionalt. Hittills har partiet lyckats mobilisera sina väljare, i val efter val. Men nu? Är inte det urusla valresultatet ett bevis på att den andelinska analysen är riktig? Att de svenska öarna, som han säger, definitivt glidit isär som kontinentalplattor.

Så kan man självfallet beskriva valresultatet. Sfp har utan tvekan förlorat det mesta av sin trovärdighet ifråga om anspråken att representera alla finlandssvenskar, för att inte tala om alla dem som är angelägna om det svenska språkets ställning. Men samtidigt – och det är paradoxalt – visade valet också att det inte finns någon annan trovärdig politisk utmanare på den svenska planhalvan. Sossarna, de gröna, vänsterförbundet, samlingspartiet – alla har de misslyckats i strävandena att slå in kilar i sfp, med undantag för kristdemokraterna i norra Österbotten. Att man inte förmår locka kandidater kan ju inte enbart bero på allmän motvilja mot politik, även om den är stark. Nej, det måste också ha att göra med att man ändå upplever att det sist och slutligen är bara sfp som kan försvara de svenska intressena. Vilket gör att partiet, ironiskt nog, tycks få alltmer rätt i sin tidigare så förljugna retorik.

Sfp grundades ju i tiden (1906) uttryckligen som en svensk samlingsrörelse, om än med klart borgerliga förtecken. I val efter val, decennium efter decennium, har man sedan lyckats mobilisera en relativt konstant andel av röstarna, vilket är anmärkningsvärt. Skrämda av det dåliga valresultatet har man nu börjat flagga för en öppen fraktionsbildning inom partiet (3).

Partiledningen har fångat upp bollen – men typiskt nog börjat i den redan från tidigare mest favoriserade ändan, dvs. högerflanken. En samlingsrörelse värd namnet borde ju naturligvis återspegla hela det ideologiska spektret – men den bredden blir i sin tur hart när omöjlig att hantera. Om man nu inte, vilket jag halvt på skoj föreslog i åU, skapar en folkrörelse med gamla DFFF som förebild – väl medveten om att den folkrörelsen de facto styrdes av Fkp och dess politbyrå. Något som i finlandssvenska sammanhang närmast skulle motsvaras av Sfp och dess fonder. (Apropos det bör det sägas att Andelins raivolametafor förvisso är fyndig, men att palermo, såhär efter ett par år i Forumkvarteren, känns mer adekvat. Svenskfinland är ju ofta bara ett annat Sicilien.)

Skämt åsido. Hur sfp än löser problemet med den finlandssvenska cirkelns kvadratur, d.v.s. försöken att under samma tak förena sinsemellan motstridiga element (såsom fiskodlare och torskfångare, pälsfarmare och djurrättsaktivister), kvarstår faktum att ett enda parti aldrig kan sörja för all den svenska intressebevakning som behövs.

Därmed är vi över i föremålet för Andelins andra inlägg, dvs. Folktinget och dess roll. Han är starkt kritisk till den territoriefixerade bevakarroll Folktinget har påtagit sig, och efterlyser i stället ett aktivt och öppet bejakande av det stora intresse och den generositet som på finskt håll uppvisas gentemot finlandssvenskarna och det svenska språket.

Ifråga om det stora intresse, de språkkunskaper och den välvilja som finns på finskt håll har Andelin givetvis rätt. Men därav följer inte alls att vi automatiskt kan vänta oss något större intresse på finskt håll när det gäller de satsningar som behövs för att upprätthålla detta språk, dvs. tillräckligt starka svenska institutioner, organisationer och miljöer. Ett nätverk av svenska livsmönster man på finskt håll numera avundas, och dessutom allt oftare gärna utnyttjar – men för vars upprätthållande det krävts, och fortfarande krävs, både insatser och insikter vi aldrig kan förvänta oss att andra än vi själva står för.

Vari skillnaden består framkom indirekt av en i sig bagatellartad dispyt på Folktingets session, kring formuleringen av Folktingets ändamålsparagraf i grundstadgan. Förenklat gällde frågan om Folktinget skall arbeta för den svenskspråkiga befolkningens rättigheter eller för det svenska språkets ställning. Som Hbl:s chefredaktör Max Arhippainen konstaterade i en ledare (4) efteråt kan skillnaden te sig semantisk, men är i själva verket principiellt viktig – och återgår på den grundfråga jag tidigare berörde, dvs. om vi är ett folk eller bara ett språk. Att trygga det svenska språkets ställning är ju, precis som Arhippainen konstaterar, något som ankommer på hela befolkningen, på våra myndigheter och övriga instanser – något som ju också är den logiska följden av Andelins resonemang. Och med den politiska konsensus som råder i dag är detta ju inget problem.

Men detta stöd för bara språket är långtifrån nog, eftersom det krävs mer för att skapa och upprätthålla språkliga miljöer. Därtill behövs ett engagemang av helt annat slag. En kultur med både djup och bredd, nyans och tradition.

Eller för att återgå till den täta stämningen i Valkomskolan häromkvällen. Det är en enorm tillgång att skolan har ett så starkt stöd bland finska familjer i stadsdelen. Men därifrån är steget mycket långt till att få motsvarande stöd längre bort i centrum, och uppåt i beslutshierarkierna. För det krävs insatser och engagemang av annan kaliber. Andelin må beklaga sig över det finlandssvenska revirförsvaret bäst han vill, men har nog svårt att förneka att det är just dessa revir som är förutsättningen för det svenska språk vi bejakar – inte bara finlandssvenskarna utan också alltfler finnar.

1. Publicerat i Bbl 29.4.
2. I antologin Landet som icke är? Om det moderna livets patologier och möjligheter, red. Mikael Forss IFS/åA,Vasa 1993.
3. En diskussion jag själv bidragit till med två inlägg; åU 10.4. och senaste Medborgarbladet.
4. Hbl 28.4.

Thomas Rosenberg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.