Inte ens tiden, eller åldern, tycks kunna rå på Zimbabwes president Robert Mugabe. Han sitter kvar, i ett land som beskrivs som allt mera slutkört. Maten, bensinen, medicinen är slut. Två tredjedelar av invånarna är arbetslösa. Två tredjedelar av ekonomerna, ingenjörerna och juristerna är borta. Tretusen zimbabwiska läkare per år flyttar till Sydafrika, USA, Australien och England.

Det är vår bild av Afrika. Mugabe, som leder det nationalistiska zanu-pf, är fysiskt en afrikansk kekkonen. Vid 79 års ålder sägs han springa åtta kilometer om dagen. Samtidigt springer tiden ifrån honom, och världen springer ifrån Afrika. Det här är, skam att säga det, Ny Tids första ledare om Afrika på mycket länge.

Mycket handlar om att vi i västvärlden just nu inte riktigt har något paradigm att tolka Afrika i. För bara tio år sedan klappade varje liten palmesjäl i Norden i händerna när apartheiden var över, de svarta hade makten och Nelson Mandela frigavs och vandrade ut i solen. Idag kan man få se samma små européer samla sig till demonstrationer motsvarta idrottslag från Zimbabwe.

Det är lätt att anklaga Mugabe för att han ännu orkar rya om den brittiska kolonialismen, fast han borde ta itu med resultaten av sin egen 23 år långa regim. Han slåss mot döda brittiska spöken, reinkarnerade i Tony Blairs person, samtidigt som hans folk utvandrar, om inte till Sydafrika, så just till Storbritannien.

Det som är svårare för oss att se, är att Zimbabwe blir vårt Afrika för att vår senkolonialistiska lupp väljer 2900 vita jordbrukare som symbol för hur man stöter mot en princip. I Mugabes försök att rätta till historien miste vita farmare sina jordbruk sommaren 2002. Problem är att vi tycker att landreformen i sig är okej, men ändå fel, för att den bästa marken gick till kretsen kring Mugabe själv.

Det som är svårare för oss att se är också att grannlandet Swaziland kunde vara ett riktigt bra Afrika-case. Där, under en absolut monarki, råder exakt samma härva av missväxt, svält och aidsepidemier som i Zimbabwe. Där finns också en minoritet som är både mera utsatt, tydligare och större än i Zimbabwe. I Swaziland saknar 500 000 svarta kvinnor inte bara egen jord. Under den enväldige kung Mzwati III saknar de rätten att äga nånting överhuvudtaget.

Det är alltid bra att revidera sina perspektiv.