Som om jag ville bli svensk Det känns lite fel att borgåregissören Klaus Härös fina finsk-svenska långfilmsdebut Elina – som om jag inte fanns (2003) har passerat de rikssvenska tidningarnas filmsidor utan att väcka nån som helst diskussion om filmens egentliga tema och politiska innehåll.

I filmen utsätts ett skolbarn på 1950-talet i norra Sverige för psykisk terror av sin sveamissionär till lärare för att flickan insisterar på att tala finska i skolan. Någon recensent konstaterar att filmen handlar om mobbning, resten förlorar sig direkt i den vanliga cinematologin om foto, story och personregi. Och, ja, nån vet fotnotsmässigt att det sedan år 1958 har varit okej att tala sitt eget språk i svenska skolor.

Ändå är det fortfarande så att integrationen av minoriteter är Sveriges blinda fläck. Som finländare anses det dessutom att vi inte ska uttala oss om den saken så länge vi inte kan mäta oss i volymer av främmande hy, liksom. Härös stränga tornedalslärare var redan för femtio år sedan så upplyst att hon inte i Svea rikes namn fysiskt gjorde Elina illa för att hon talade sin finska fars språk.

Däremot hävdar kritiska integrationsforskare att Sverige fortfarande inte är tillräckligt upplyst och mentalt öppet för att kunna bejaka mångfalden i sina många subkulturer. Fortfarande lever ett slags myrdalsk allsvenskhet, där invandrare och minoriteter förväntas bli ”nya svenskar”. Att finskan år 1999 uppgraderades att bli ett av Sveriges fem historiskt förankrade minoritetsspråk har också haft få konkreta konsekvenser.

Snarare har Sverige gjort skrattkult av Mikael Niemis Vittula-galenskaper från samma yttre och inre trakter som Härös film målar av. Men när Sverige har skrattat färdigt kan man fråga sig om Niemis Pajalaskildring har väckt nån verklig diskussion som ställer den särpräglade tornedalskulturen mera på egna ben än hittills.

Finland har då alldeles säkert mycket att skämmas för kring våra skrattretande små flyktingkvoter och trångluvade sätt att hantera utlänningar. Men däremot har vi kanske som modell för Sverige både en finsk majoritet som i fråga om lag och struktur är generös och bejakande, och en svensk minoritet som kan visa hur man själv kan vara aktiv för att språket ska användas och leva.