I gamla Aten fanns en storman vid namn Demosthenes (383-322 f.Kr.) som brukade stå och öva sig i talekonst vid havets dån med munnen full av småsten.

Hans närmaste like i vår tid och kontext är förmodligen förre kommundirektören i Västanfjärd, miljöminister Jan-Erik Enestam, sfp.

När Enestam nu står och formulerar sig inför havet, kan man först tycka att hans dilemma är enbart politiskt. Sånt möter förr eller senare alla veteraner i hans bransch, säg. Vid Östersjöns rand ska han balansera ett otal intressen; jordbrukarnas, fiskarnas, rederiernas, sommargästernas, menföresfångarnas, naturskyddets, industrins – med miljön. Han ska dessutom vara internationellt trovärdig inför en svidande svår lista på miljömål som Östersjöstaterna gemensamt har antagit.

Först vid en djupare eftertanke får Enestams silhuett på stranden antikens dimensioner. Om han misslyckas så dör havet. Om muskelbåtar och megafärjor fortsätter köra, och livsfarliga förruttnelsegaser fortsätter bubbla upp i Skärgårdshavet, så är det slut.

Det här är en märklig korsväg mellan politik och metafysik. I den står mycket på spel både för Enestam och för sfp. Om havet dör, så dör en av de starkaste samlande bilderna för finlandssvenskarna.

Historien ser det inte som självklart att kusten och skärgården alltid är en frisk och stark idyll av salta vindar, prydliga hemman, skärgårdsvals och kaffe i kajutan. Under 150 år har Östersjöns folk i olika tider betecknat sitt hav som skrämmande och oberäkneligt, stinkande och fult, som en kuslig och livlös ödemark, som en slum för omoraliskt och löst folk.

Norrmannen Alexander Kielland inleder sin roman Skeppar Worse (1880) om havets folk så här: ”De lever hela sitt liv med ansiktet vänt mot havet. Havet är deras sällskap, deras rådgivare, deras vän och deras fiende, deras utkomst och deras kyrkogård.”

På sfp:s partidag skulle det här vara fungerande lyrik i rena skärgårdsfrågor, eller för att manipulera delegaternas sentiment i nån vidare fråga. Den som har förmåga att zooma ut, skulle däremot se den stora tragedin i att vara ett Kiellandfolk som inte har nånting annat gemensamt än havet.

Om havet dör, var hör vi då hemma? Som svensk folkstam, Enestam?

Vi har ingenting annat. Eller ni.

Jan-Erik Andelin

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.