Richard Perle, Pentagons grå eminens, har inte uttalat sig om Irak på länge. Däremot tog han sig förra veckan tid att möta ledande politiska analytiker i Ryssland och varna för åtgärder mot oljebolaget Yukos.

Nerverna har varit på helspänn i Moskva under de senaste veckorna sedan politiker gripit andremannen i Yukos, Platon Lebedev, i samband med undersökningar av privatiseringen av apatitgruvan på Kolahalvön.

Undersökningarna har dock också gällt själva Yukos, som står inför en fusion med Sibneft som ska göra det till väldens fjärde största oljebolag. Yukos-chefen Michail Chodorkovskij, Rysslands rikaste man, har gått till hårt motangrepp och hävdat att landet nu hotas av en återgång till totalitarism.

Han har fått stöd av en mängd kommentatorer som ser undersökningarna som politiskt motiverade och kanske ett led i försök att riva upp privatiseringarna. Alla medger att diverse skumma saker skedde under privatiseringarna på 90-talet, men ingen vill tillåta att de transaktioner som då gjordes, och som t.ex. lett till att den forne Komsomolaktivisten Chodorkovskij nu vid 40 års ålder är miljardär, synas i sömmarna.

Undersökningarna har uppfattats som ett sätt att göra Chodorkovskij försiktigare i politiken – han har öppet stött ett par högerpartier med stora summor. Det är förstås inte legitimt att använda rättssystemet för att förhindra politisk konkurrens. Men samtidigt är det inte heller tilltalande att storföretagen använder sin ekonomiska styrka för politiska syften.

När Perle varnade ryska regeringen för att ingripa mot Yukos förklarade han att han inte talade i amerikanska regeringens namn (vilket han ju annars gärna gör), men USA:s ambassadör i Moskva har också tagit upp fallet, vilket inte heller låter trevligt. Chodorkovskij är känd som en hängiven advokat för västliga intressen i Ryssland och han har t.ex. uppmanat landets ledning att inte gå emot USA:s intressen i Irak.

Det finns alltså ett annat totalitärt hot i Ryssland, att den ekonomiska makten också tar över den politiska makten. Fallet Yukos är därför inte alls så entydigt. När Perle blandar sig i saken är det inte sagt att han heller den här gången står på frihetens och demokratins sida.