Under trettio- och fyrtiotalen gjorde författaren, filosofen, politikern och chefredaktören Atos Wirtanen sig känd som en orädd antinazist och var aktiv inom fredsoppositionen, skriver Svante Lundgren i sin artikel om Atos kamp för de judiska flyktingarna i Finland 1938-44.
Atos var Ny Tids första chefredaktör, han var också typograf, författare, politiker och filosof. En fritänkare och rabulist, en demokratisk socialist och kämpande humanist. En levande människa som ofta kom i konflikt med andra, men som hyllades och respekterades av folk i alla läger. ”Det är räknade marxistiska rabulister som en borgerlig skribent kunnat omfatta med en sådan respektfull tillgivenhet som Atos Wirtanen”, skrevBenedict Zilliacus i en nekrolog i Hufvudstadsbladet.
Det är få personer som har en sådan bredd som Atos. Han var en lysande aforistiker, sysslade i många år med journalistik, skrev böcker om Nietzsche, Lenin ochStrindberg, satt i riksdagen i 18 år, gjorde sig känd som en orädd antinazist och var aktiv inom fredsoppositionen. En sida av hans politiska engagemang som är ganska bortglömd är hans kamp för de judiska flyktingarna i Finland 1938-44.
Han omnämns nog i de böcker som skrivits om detta tema, men någon mer djupgående analys av hans engagemang har inte tidigare gjorts. I sina egna memoarer har han beskrivit vad som hände med flyktingarna, men tonat ner sin egen roll i sammanhanget. Det är vanligt att de som räddade judar under andra världskriget inte gjort något större nummer av det efteråt.
Hårt mot hårt
Mot slutet av 1930-talet började en liten del av den stora strömmen av judiska flyktingar undan nazisternas välde också att söka sig till Finland. Detta gällde inte minst österrikiska judar, som i början av år 1938 sett sitt land anslutas till Nazi-Tyskland. Efter att Helsingfors judiska församling lovat de finländska myndigheterna att sörja för de judiska flyktingarnas välfärd beviljades över 100 av dessa uppehållstillstånd. Många av flyktingarna sökte sig vidare till andra länder, men vissa stannade i Finland. När ”invasionen” blev för stor – det handlade sammanlagt om högst 300 personer, av vilka hälften åkte vidare från Finland – beslöt regeringen att stänga gränserna för flyktingarna.Atos hade redan tagit sig an några politiska flyktingar som kommit till landet innan de judiska flyktingarna började söka sig hit. Han ställde upp för dem på ett personligt plan, hjälpte dem på olika sätt och visade rent allmänt medmänsklighet. Men han försökte också som journalist påverka opinionen. Upprepade gånger vädjade han i Arbetarbladet för en human flyktingpolitik. Han krävde att Finland tar sin andel av ansvaret för att ge en fristad till dem som tvingats fly undan det bruna barbariet. I en mer kontroversiell ledare framkastade han tanken att de demokratiska staterna borde sätta hårt mot hårt med Tyskland och antingen tvinga landet att låta flyktingarna ta sin egendom med sig eller hota med att i motsvarande grad utvisa tyska medborgare från sina länder:
”Man skall invända att den metoden är väl drastisk och ovärdig demokratiska folk. Måhända. Men om dessa folk skall få bära följderna av den tyska antisemitismen, är det kanske inte ur vägen att pröva en liknande kur på tyskarna själva. Hut går hem är gammal nordisk visdom… Med rent språk och klara besked skulle man förvisso kunna uträtta mera än med den timida undfallenhet, som i smått som stort präglar demokratiernas umgänge med de diktaturer, vilka till den grad ägnar sig åt att rädda civilisationen att de redan nu utrotat de sista resterna därav i umgänget såväl med de egna medborgarna som den omgivande yttervärlden.”
Han gisslade likgiltigheten hos västdemokratierna och hävdade att ”stupiditeten och ignoransen har räckt varandra handen, och resultatet är ett flyktingproblem, som kompliceras ju längre man undviker att lösa det.”
Utvisningsdramat 1942
Under fortsättningskriget och vapenbrödraskapet med Tyskland förvärrades de judiska flyktingarnas situation avsevärt. De flesta tvångsförflyttades till två landsortskommuner i Tavastland, Hauho och Lampis (Lammi). De flesta männen inkallades efter ett tag till arbetstjänst, först i ett läger i Salla där det fanns tyska trupper. Senare förflyttades de till ett läger på Hogland (Suursaari). I all stillhet började dessutom Statspolisen under Arno Anthonis ledning att förbereda ett utlämnande av de judiska flyktingarna till Tyskland.Dramat kulminerade i oktober-november 1942, då nio judiska flyktingar av polisen fördes från Hogland till Helsingfors för att utlämnas med ett fartyg som stod i hamnen. En av dem, läkaren Walter Cohen, lyckades skicka ett kort till den judiske flyktingaktivistenAbraham Stiller och varsko honom om vad som var på gång. Stiller alarmerade andra flyktingvänner och en febril aktivitet både från judiska församlingens och de icke-judiska flyktingvännernas sida startade.
Man kontaktade statspolisen, försökte få bud till Mannerheim och uppvaktade medlemmar i regeringen. Atos goda vän, den outtröttliga flyktingaktivisten Ragni Karlssonsammanställde en petition som hon fick flera bemärkta personer att underteckna. Hon ringde också till socialdemokraten Wilhelm Jakobsson i Jakobstad, som startade en namninsamling till förmån för Walter Cohen, som arbetat som läkare i staden och blivit mycket omtyckt.
Ett stormigt regeringsmöte ledde till att inrikesminister Toivo Horelli (saml.) fick fria händer att genomföra en begränsad utvisning, vilket ledde till att socialminister K.A. Fagerholm (sdp) lämnade in sin avskedsansökan. Efter många turer drog han tillbaks avskedsansökan, han och flyktingvännerna trodde att faran var över, men åtta judiska flyktingar, varav två barn, överfördes den 6 november med fartyget s/s Hohenhörn till det av tyskarna ockuperade Estland. Alla utom en av dem dog senare i Auschwitz. I november 2000 avtäcktes ett minnesmärke över dessa åtta i Helsingfors. Vid avtäckningsceremonin bad statsminister Paavo Lipponen om ursäkt på den finländska statens vägnar.
En hyllning till Israel
Den uppmärksamhet utvisningen väckte utomlands och de socialdemokratiska ministrarnas upprördhet ledde till att inga fler judiska flyktingar utlämnades. Men de som fanns i landet kände sig långt ifrån trygga. I juni 1943 sammankallade Atos och Ragni Karlsson till ett medborgarmöte i Kaisaniemi värdshus i Helsingfors, där en medborgarkommitté grundades för att verka för att flyktingarna kunde få komma till Sverige.Riksdagsmännen Yrjö Kallinen (sdp) och C.O. Frietsch (sfp) var ordförande respektive vice ordförande i kommittén, men det var Atos, Ragni Karlsson och Sylvi-Kyllikki Kilpi som gjorde det verkliga jobbet. Alla tre tillhörde socialdemokratins vänsterflygel och alla tre gick senare över till folkdemokraterna. De lobbade i Helsingfors och Stockholm, uppvaktade bägge länders regeringar, diskuterade med mosaiska församlingen i Stockholm, med polska legationen, med Röda korset o.s.v. Svenska regeringen ville till en början inte tillåta de judiska flyktingarna att komma till landet, utan menade att det var Finlands sak att skydda dem. Sommaren 1944 blev det till slut möjligt och de flesta av de då drygt 100 judiska flyktingarna flyttade västerut.
Atos var en oerhört ideologisk person och han såg sin politiska gärning i första hand som en kamp mot nazismen och andra mörka makter. Inte utan orsak har första delen av hans memoarer just titeln Mot mörka makter. Den grundmurade antinazismen skapade i honom en naturlig sympati för nazismens offer, däribland judarna. Han drev med de nazistiska rasteorierna, eller ”rasfåneriet” som han kallade det, och i dikten Det utvalda folket, publicerad i en diksamling som utkom i Sverige 1942, hyllade han Israel, som gett oss Moses, Salomo, profeterna, Spinoza, Einstein och Marx.
Hell Israel! –
du lidandets utvalda,
du folk av flyktingar från tid till tid,
du eviga vandrare genom öknar och främmande länder.
Fanns väl ett folk som ditt på hela jorden?
Taktlös ”antisemizionism”
Atos filosemitism ledde också till att han förhöll sig oerhört positivt till staten Israel. Också efter sexdagarskriget 1967 då de flesta till vänster tog parti för palestinierna uppträdde han som försvarare av den judiska staten: ”Kan någon verkligen på allvar, efter allt som hänt i vår världsdel och vårt sekel, i denna situation annat än känna sympati för Israel?”frågade han i en insändare i Hbl 1967. Sex år senare beklagade han sig över den ”idiotiska och grovt taktlösa antisemizionismen, som i synnerhet de yttersta vänsterungdomarna börjat odla.”När Ragni Karlsson 1944 fyllde 50 år skrev Atos en hyllningsartikel i Arbetarbladet, i vilket han också berörde hennes arbete för flyktingarna. Han skrev bl.a.:
”Det är inte så många som intresserat sig för dessa människor, vilka världskrisens svallvågor vräkt upp mot våra kuster. Vår gästfrihet har säkerligen icke alltid hållit måttet. Så mycket värdefullare har det varit, att enskilda medborgare betraktat det som en mänsklig och patriotisk plikt att göra vad som kunnat göras för dessa olyckliga.”
Utan att nämna det talar Atos här också om sig själv.
Artikeln baserar sig på en betydligt längre och med källhänvisningar försedd artikel som ingår i nästa nummer av Historisk tidskrift för Finland.
Svante Lundgren
