Demokrati till salu

är ett av begreppen som använts i samband med Abramoffskandalen i Washington. Superlobbaren Jack Abramoff, som medgett sig skyldig till att köpa politiska beslut, ska inte anklagas för att köpa demokrati, men däremot kan man mycket väl se de kongressmedlemmar och tjänstemän som för resor eller reda pengar låtit sig motiveras till bestämda beslut och åtgärder som utförsäljare av demokratin.

Det finns åtminstone tre goda skäl att ta en närmare titt på fallet Abramoff:

• Den globala synvinkeln: Korruption är ju inget nytt, och vanligen är den ett större problem i fattiga länder, men det finns också i dagens värld där ekonomins övermakt över politiken blir allt starkare en växande föreställning om att allt kan köpas för pengar. Och här går USA som så ofta i spetsen.

• Den nationella synvinkeln: Historierna om Abramoff och hans nära samarbetspartnerTom DeLay, som nu också drabbats av åklagarmyndigheternas intresse, visar hur republikanernas grepp om makten byggts upp under de gångna åren. Imperiebyggandet har genomförts av neokonservativa ideologer i olika tankesmedjor, men deras arbete har möjliggjorts av dem som konstruerat och smort partimaskineriet.

• Den privata synvinkeln: Om man struntar i de politiska lärdomarna kan man ändå roas av intrigerna som innehåller många element man snarare skulle förknippa med B-filmens värld: gangstrar med italienska namn, lättlurade indianer, mobiliseringen av kristna familjenätverk för spelintressen, en välkänd rabbi som predikar om den fria marknadens överlägsna moral, rättslösa textilarbetare som praktiskt taget fastsydda vid maskinerna på några Stillahavsöar levererar produkter ”made in USA” och ryska oljemoguler som satsar stort. Vi träffar också på några av de ”vanliga misstänkta”, som Oliver North.

 

Collegerepublikanerna

verkar i tiden ha varit USA:s motsvarighet till Socialistiska studentförbundet (Sosialistinenopiskelijaliitto, SOL) i Finland: en grupp studenter medvetna om sin framtida betydelse och så övertygade om sin sak att ändamålen fick helga medlen. I en artikel iThe New Republic i höstas beskrev Franklin Foer med skräckblandad förtjusning sina intryck från förra sommarens ordförandekamp i College Republican National Committee (CRNC) under rubriken ”De lär sina smutsiga trick genom att öva på varandra: Att simma med hajar”. Den associerar kanske ännu mer än till SOL till Teiniliitto, det finska skolungdomsförbundet, en organisation som gjorde mycket gott tills den överpolitiserades och spräcktes av vissa gruppers smutsiga trick.

Foer beskriver hur huvudregeln i CNRC är att ordföranden, som sitter i två år, utser sin efterträdare. Det finns ändå för det mesta också andra intresserade. De avskräcks med hotelser om att The Establishment, d.v.s. forna CRNC-aktivister som nu är politiker på högsta nivå, ska se till att de inte kan räkna med någon framtid inom politiken. Det hjälper ibland, ibland inte. Vid sommarens kongress klagade en representant för 90-talisterna: ”Det simmar en massa hajar omkring i barnbassängen”.

En stor del av dagens republikanska ledare har fått sin politiska träning i studentförbundet. ”Om man ser sig omkring i Washington D.C. i dag och ser på College Republicans för 20 år sedan… om man ser på vem som styr stan…de är alla från College Republicans”, har Abramoff sagt. Han har hört till dem som fortsatt att odla kontakterna med förbundet, lärt ut kampanjteknik, ibland stött förbundet ekonomiskt, ibland debiterat det för sina tjänster.

President George W.Bushs grå eminens Karl Rove blev ordförande för förbundet år 1973, som kandidat för etablissemanget. Han hade dock två motkandidater, Terry Dolan ochRobert Edgeworth, och när Dolan ställde sig bakom Edgeworth såg Rove sig tvungen att ta till hårda metoder. Han ifrågasatte (utan belägg) giltigheten i Edgeworth-delegaternas fullmakter, vilket ledde till att kongressen slutade utan resultat. Dolan gick då tillWashington Post med inspelningar av träningsseminarier där Rove skröt med sin kampanjteknik, som omfattade genomletning av motståndarnas soptunnor och annat kampanjespionage. Men republikanska nationalkommitténs ordförande George H.W Bush (Den nuvarande presidentens pappa) var lojal mot etablissemangets kandidat, så han proklamerade Rove som ordförande för CRNC och anklagade Edgeworth i ett skarpt brev för illojalitet. Följden blev att Edgeworth drog sig tillbaka ur politiken och etablerade sig som Vergiliusforskare. ”Berättelsen återges som en varning: Om du går emot Etablissemanget kommer också du att få leva ett liv i skymundan, försjunken i studier av en man som guidade turer till helvetet”, skriver Foer (med en hänvisning till Dante). Men nog är det ju tänkbart att Vergiliusforskarens liv är lyckligare…

 

Ronald Reagans ”barn”

var Jack Abramoff, liksom många andra av dagens ledande republikaner. Tillsammans med en annan konservativ student, Grover Norquist, organiserade han studenter för Reagans kampanj 1980 i Massachusetts och – mot alla odds – segrade Reagan i delstaten. Efter detta gick han, med Grover Norquist som kampanjledare, in för att bli ordförande för CRNC. För att få den främsta kandidaten, Amy Moritz, att dra sig tillbaka lovade han henne posten som verksamhetsledare. Moritz nappade på betet, men när han väl blivit vald utsåg han Norquist till verksamhetsledare och Moritz till vice. Inte heller den glädjen varade länge, för snart hittade Abramoff och Norquist en begåvad likasinnad,Ralph Reed, och gav honom Moritz’ uppgifter och arbetsrum. Men Moritz har inte varit långsint, utan hon inbjöd år 1997 Abramoff till styrelsen för National Center for Public Policy Research, som hon grundat och lett, för att lära sig av hans affärstalanger och lät honom använda denna institution för penningtvätt och som kuliss.

De tre musketörerna Abramoff, Norquist och Reed lärde sig på olika sätt av vänstern inom universitetsvärlden, de läste en del vänsterlitteratur och fick antagligen ett och annat om bakfoten. I boken Gang of Five, som handlar om fem republikanska ledare i mellangenerationen, skriver Nina Easton om hur Abramoff och Norquist omformade CR till en ”högerversion av en kommunistisk cell – komplett med utrensningar av inre opposition och hemliga expeditioner för att förstöra de återstående fienderna”.

Detta gick så långt att Norquist förklarade för Reed hur Josef Stalin ”ledde personalavdelningen medan Trotskij kämpade mot Vita armén. När det uppstod en tvekamp om kontrollen över Sovjetunionen vann Stalin. Trotskij fick en ishacka i skallen, medan Stalin blev ledare för Sovjetunionen. Han förstod att personal är politik.”

Men trion lärde sig också ur andra källor. Easton berättar om hur trion innan grupper sändes ut för att rekrytera nya medlemmar krävde att de skulle lära sig utantill ett utdrag ur general George Pattons tal i filmen Patton, där nazister hade bytts ut mot demokrater: ”Demokraterna är fienden. Hugg in bland dem! Utgjut deras blod! Skjut dem i magen!” Ett år visade CR:s julkort ett foto av Patton stående på en kulle med en kikare i handen under texten ”God Jul från fronten”.

Man kan undra hur detta gick ihop med de närmast anarkistiska slagord de också odlade. Collegerepublikanerna bar t.ex. knappar med texten There’s no government like no government. På senare tid har Norquist mest blivit känd för sitt slagord om att statsapparaten borde krympas tills den blir så liten att den kan dränkas i ett badkar. Men visst går det ihop, Norquist vill att medborgarna bildar sina egna milisgrupper. Man ska inte behöva staten ens för militära ändamål.

Av vänstern inspirerades man också till demonstrationer. När undantagstillstånd proklamerades i Polen ockuperade man polska ambassaden i Washington och brände en sovjetisk flagga inför tv-kamerorna. Demonstrationerna mot spridning av kärnvapen försökte man uppväga med egna aktioner för kärnvapen. I Lafayetteparken uppfördes en ”Berlinmur” som sedan demolerades, medan en docka föreställande en sovjetisk ledare brändes.

 

Sinnet för proportioner

motsvarade inte sinnet för dramatik. År 1982 spräcktes organisationens budget totalt av en landsomfattande penninginsamlingskampanj riktad till alla hushåll. Moderpartiet fick till stor del betala den och ville i fortsättningen inte ha något med trion att göra. ”Om det finns någon som inte är överraskad över Jack Abramoffs uppgång och fall är det jag”, harRich Bond, då ordförande för republikanska nationalkommittén, sagt. Han citeras avSusan Schmidt och James Grimaldi i en grundlig genomgång i Washington Post av fallet Abramoff den 29.12.

Men Abramoff fortsatte i den storslagna stilen. Snart drev han den konservativa gräsrotsgruppen Citizens for America som grundats av en rik affärsman för att driva Reagans idéer. Abramoff stod bl.a. ofta i kontakt med överstelöjtnant Oliver North, mannen som i Vita huset under Reagans tid ledde Iran-contras-operationerna, för att utveckla gräsrotsarbete för att lobba kongressen till förmån för contras i Nicaragua.

I samma anda samarbetade han med Jonas Savimbi, mannen som ledde ett gerillakrig i Angola som stöddes av USA, tills det kom fram att han gett order om mord på rörelsens representant i USA och hans släktingar. Tillsammans med Savimbi organiserade Abramoff en ”kongress” i en avlägsen del av Angola. för antikommunistiska gerillagrupper från Laos, Nicaragua och Afghanistan

Inte heller här lyckades Abramoff närmelsevis hålla sig till budgeten, så han fick till slut sparken.

”Hans största styrka var hans djärvhet. Han och Grover var helt vilda. De var alltid villiga att gå hur långt som helst. Jacks specialitet var spektakulära tillställningar, ’större än livet’, nästan som i Hollywood”, berättar författaren och den politiska konsulten Jeff Bell,som arbetade i Citizens for America.

Abramoff kunde fortsätta att operera i södra Afrika, tack vare den sydafrikanska apartheidregimen, som i hemlighet betalade ut 1,5 miljoner dollar om året tillInternational Freedom Foundation, en organisation som Abramoff drev från sitt kontor. IFF:s uppgift var att sprida negativ propaganda om den afrikanska nationalkongressen ANC.

Samtidigt verkade han som filmproducent i Hollywood och spelade i slutet av 80-talet i Namibia, som då styrdes av Sydafrika, in den antikommunistiska filmen Red Scorpion. Han fick hjälp av sydafrikansk militär, vilket stred mot FN-sanktionerna mot apartheidregimen.

Svensken Dolph Lundgren hade huvudrollen som en sovjetisk kommandosoldat med uppgift att mörda en antikommunistisk rebelledare i ett land som påminde om Angola. Där upptäckte han så småningom att rebellernas sak var den rätta och uppreste sig mot de sovjetiska officerare som lurat honom. Huvudidén med filmen var att måla en hjältegloria kring Jonas Savimbi.

Också denna film blev en ekonomisk katastrof och uppföljaren Red Scorpion 2 räddade inte situationen. Antiapartheidgrupper i USA och Sverige protesterade mot Abramoff och Lundgren.

Men på samma sätt som Ronald Reagans intåg i Washington öppnade också seger i valet till representanthuset 1995 nya möjligheter för Jack Abramoff.