De vita fläckarna på kartan, den mörka kontinenten

– Du har kylt den lite, säger läkaren och skickar henne på urinprov.

När provet kommer tillbaka negativt knackar han Sofia i ryggen.

– Det här gör ont, säger han.

– Det gör det inte alls det, säger hon.

– Var gör det ont då?

– I magen, säger jag ju.

Men där vill läkaren inte klämma. Han muttrar något om kvinnosjukdomar, går till sist med på att Sofia har ont i magen – “eftersom du nu insisterar” – och skriver ut ett recept på medicin mot urinvägsinfektionen hon inte hade. För säkerhets skull, liksom.

Sedan skickar han Sofia till en gynekolog som hittar en cysta på en av hennes äggstockar och säger att urinvägsinfektion har hon absolut inte och att man inte ska ta mediciner mot sjukdomar man inte har. Och, att urinprovet är en tvåstegsundersökning, så Sofia ska ringa följande dag för det slutgiltiga resultatet. För säkerhets skull.

Vi skriver 2006, och det enda som är lögn i historien ovan är namnet på personen som kallas Sofia.

Medicin mot urinvägsinfektion hjälper mera sällan mot cystor på äggstockarna, och cystor på äggstockarna hittar man inte genom att knacka folk i ryggslutet. Nu råkar hon som inte heter Sofia ha tämligen tjockt skinn på näsan och ett övertygande sätt att lägga onda ögat på folk, men det är inte alla förunnat. Ett besök hos någon som har åratal av medicinsk utbildning, den hippokratiska eden och en skrämmande effektiv faktureringsavdelning i ryggen ska inte innebära att bli toppriden, misstrodd och klappad på huvudet. Och vad är “den” som Sofia ska ha lyckats förkyla?

Jag kan nog tänka mig ett och annat, men vill helst inte.

Användandet av “kvinnosjukdomar” som slagträ mot patienter som inte går med på att ha ont där läkaren vill att de ska ha ont låter sig tolkas både som sällsynt dåligt handlag med folk i allmänhet och som förakt för kvinnor och deras kroppar i synnerhet. Helt bortsett från ansvarslösheten. Inte så att läkarkåren är en illasinnad patriarkal konspiration som strävar efter att förvandla den kvinnliga delen av mänskligheten till en enda stor sexleksak, men nog är det förbannat att kvinnor tydligen är så ointressanta i vissa ögon att man kan avfärda dem.

Ta p-piller. Tusentals kvinnor klagar på läskiga biverkningar, allt från humörsvängningar till svårartad och rentav suicidal depression. Minskad (totalt försvunnen) sexlust. Viktökning. Det är sådant man får ta, tydligen. Jag vet en som blev ordinerad partnerbyte i stället för pillerbyte mot det där med sexlusten, att det inte blivit revolution än? Fast det är klart, snälla flickor gillar inte sex.

Det sägs att det inte finns vita fläckar på kartan, men man ska inte vara ledsen för det – det räcker om man tittar i anatomiboken. Jag önskar jag kom ihåg namnet på den mycket upprörda gynekologen som i Radio Vega lade ut texten om att det fortfarande finns oupptäckta kvinnosjukdomar. Eller, upptäckta är de väl på sätt och vis, av kvinnorna som går omkring med dem, men de har inte så stor glädje av läkarvetenskapen, eftersom den inte känner till deras besvär. Hur är det möjligt?

Det här var visserligen för ungefär tre år sedan, och eftersom människan kan köra någon slags fjärrstyrda fordon på Mars och operera ögon och klona både det ena och det andra vill jag gärna hoppas att jag far med föråldrad information och osanning.