Nu är tiden den rätta att diskutera EU:s gränser, förklarade EU-kommissionären Olli Rehn förra veckan i Bryssel. Framför allt var det en diskussion om ett framtida medlemskap för Ukraina som han ville undvika. Frågan är inte nu aktuell, sade Rehn, men ville inte heller säga att den aldrig kan bli det. I dethär skedet borde vi koncentera oss på att lyfta västra Balkan på fötter. Enligt Rehn är det värden mer än geografin som bestämmer Europas gränser – Medelhavet är dock en klar gräns. I tidningsrapporten nämnsTurkiet inte alls. Man kan undra om inte det i tiden hade behövts mera diskussion, inte mindre, om Turkiets eventuella tillhörighet till Europa – nu är oenigheten om saken fortfarande stor trots att medlemsförhandlingarna redan inletts. Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin sade t.ex. förra veckan i Berlin att det inte är givet att Turkiet blir medlem och att EU inte kan fortsätta att utvidgas i oändlighet.

rjupare/utvidgare

Den tyska statsvetaren Claus Leggewie har ägnat sig mycket åt frågan om EU och Turkiet och har skisserat upp två principer för EU:s utveckling som ger olika resultat för Turkiets del: fördjupning (utan Turkiet) och utvidgning (med Turkiet). Han lade fram dem under en paneldebatt när det europeiska kulturtidskriftsnätetEurozine möttes i Istanbul i november.

Leggewie konstaterade att Turkiet redan 1963 ingick ett associationsavtal med dåvarande EEC och att den dåvarande ordföranden för EEC Walter Hallstein förklarade att Turkiet var en del av Europa och talade om en militär, ekonomisk och politisk samordning mellan Europa och Turkiet. I vår tid förklarar däremot EU-konventets ordförande Valéry Giscard d’Estaing att Turkiet inte är en del av Europa och ett turkiskt inträde skulle innebära slutet för EU.

En del av förklaringen till utvecklingen är att den forna ekonomiska gemenskapen nu utvecklats till en politisk union, medan Turkiet fått en starkare islamisk karaktär.

– Kommer slutet på historien att bli att ett EU plågat av identitetstvivel vägrar inträde åt ett Turkiet styrt av moderata islamister, trots att villkoren för inträde uppfylls i högre grad än någonsin tidigare? Kommer EU att avblåsa experimentet i demokratisering just när det turkiska samhället och den turkiska regeringen genomför den politiska omvandling som begärts av dem?

 

VAD ÄR EUROPA?

Debatten handlar delvis om vad Europa är, och på den sidan ser Leggewie fem identitetsbegrepp som framförts:

• Europa som ett geografiskt rum med fixerade naturliga gränser

• Europa som en historisk gemenskap med gemensamt minne och öde

• Europa som Occidenten och arvinge till det kristna Västerlandet

• Europa som en kapitalistisk marknadsgemenskap med välfärdsstatselement

• Europa som en bastion för demokrati och mänskliga rättigheter

Men som Leggewie konstaterar är dessa begrepp inte entydiga eller absoluta. Geografin har kännetecknats av Europas permanenta öppenhet mot öst, det kristna Västerlandet är inte längre så kristet, den sociala modellen har naggats i kanterna av den neoliberala globaliseringen och demokratin är ingen ensamrätt för Europa.

När det gäller Turkiet handlar diskussionen om i vilken mån landet uppfyller de kriterier för medlemskap som uppställdes i Köpenhamn 2002. Främst handlar det om i vilken mån demokratin etablerats som livsstil. Detta innebär inte bara demokratiska val utan också ett självständigt rättsväsen, ett rimligt straffsystem, respekt för etniska och religiösa minoriteters kulturella rättigheter samt för grundläggande och medborgerliga rättigheter i allmänhet och inte minst civil kontroll över militären. Det är uppenbart att Turkiet ännu har en lång väg att gå på demokratiseringens väg. Ett särdrag som skiljer landet från Europa är religionens ökade betydelse.

Det andra kriteriet gäller ekonomin och även om Turkiets ekonomi inte är så stabil utgör den inget stort problem och genom den stora turkiska diasporan i Västeuropa finns det ett visst integrerande element.

Det tredje kriteriet handlar om säkerhetspolitiken och där har man i debatten frågat om vi vill ha ett EU som gränsar till Irak. Här ser Leggewie skillnaden mellan fördjupare och utvidgare.

– Vill vi ha ett ”Fortress Europe” som håller ett avstånd till orientaliska konfliktområden, och också USA, och som fördjupar gemenskapen hellre än utvidgar den, i syfte att skapa en europeisk federal stat med en mer eller mindre ”eurofil” periferi? Eller vill vi ha ett utvidgat EU vars syfte är att klara av interventioner världen runt, som kan driva en kvasiimperialistisk politik och konkurrera med USA, men med mer välvilligare målsättningar?

– För dem som vill ”fördjupa” Europa är Turkiets relativa efterblivenhet, dess befolkningsökning, den militära kontrollen av demokratin, islams ”annorlunda” väsen och inte minst de potentiella konflikterna med grannarna orsaker till oro. De som däremot vill utvidga unionen litar på utvecklingspotentialen i den turkiska ekonomin, det stora antalet nya (och unga) EU-medborgare, de islamiska varianterna av demokrati, byggandet av broar till Centralasien och Persiska viken och inte minst utsikten att kunna pacificera hela regionen.

(Det låter som om fördjuparna skulle vara realister och utvidgarna optimister.)

Leggewie tror inte Turkiet på ganska lång tid uppfyller kriterierna.

– Turkiet är för närvarande inte ekonomiskt redo och framför allt inte en tillräckligt mogen demokrati för fullt medlemskap i EU. Trots betydande framsteg är demokratiseringen en torso utan lemmar, de mänskliga och medborgerliga rättigheterna når inte upp till västeuropeisk standard. Religiösa och etniska minoriteter erkänns bara på pappret, folkmordet på armenierna erkänns inte och den civila kontrollen över militären är fortfarande svag. Ta behandlingen av psykiatriska patienter eller barn i barnhem eller situationen i fängelserna eller behandlingen av homosexuella – det är ett lackmusprov på hur långt Turkiet är från Europas kärna. När det gäller jämlikheten mellan könen och medborgarsamhället står de politiska kulturerna långt från varandra.

Att ta upp den långa listan på brister känns pinsamt för västliga kritiker, trots att provästliga krafter i Turkiet är ungefär lika kritiska. Nationalistiska turkar ser däremot all kritik av Turkiet som en kränkning av den kollektiva äran.

leggewie sammanfattar de båda tendenserna i ett skema:
Integrerande princip grannskap medborgarskap
Sociologisk typ ”Gemeinschaft” ”Gesellschaft”
Mål fördjupad identitet växande nätverk
Metod vänskap, likhet interaktion, handel
Slutmål Europa som fästning, federal stat, social union Europa som frihandels-zon och (välvilligt) imperium
immigration kontrollerad, begrän-sad vild, provisorisk
Turkiet utanför innanför

 

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.