Aki Kaurismäki pratar om politik, och konstaterar att allt var bättre förr, men tar också upp frågan om hur det är att göra film.
En vecka efter intervjun utnämndes Mönkäre till verkställande direktör för Penningautomatföreningen.
POLITIK, INTE FILM
Det är en grå och regnig fredag i november. Jag träffar Kaurismäki på produktionsbolaget Sputniks kontor vid Museigatan i Helsingfors. Villkoret för intervjun var att vi skulle koncentrera oss på politik, inte på film. Men gränserna börjar suddas ut genast i början av intervjun.
Den röda tråden i Aki Kaurismäkis göranden sedan 1980-talet har varit ett starkt socialt ansvar.
– Jag skulle dra likhetstecken med den personliga moralen. Det är väl ens medborgerliga plikt att känna nåt slags socialt ansvar. Ändå tycks det inte vara en allmän dygd.
Kaurismäki beskriver sin morals byggklossar i anspråkslöst stora drag.
– Min personliga moral har nog varit sträng, men med det sociala ansvaret är det lite si och så. Det har varit så fumligt. Jag har försökt göra små precisionsingrepp i en och annan riktning, eftersom jag inte haft resurser till större. Men om jag ser nån ligga på mage i rännstenen så nog vänder jag på honom och tar pulsen.
Enligt en seglivad uppfattning är det konstnärens uppgift att göra konst medan det är en annan och mer konkret uppgift att hjälpa människor.
– Jag är lite allergisk mot ordet konst. Att göra film hör i största allmänhet inte till de mest ärliga konstformerna, och jag har svårt att tro att man genom filmen egentligen skulle kunna påverka eller ens säga nånting. Nog borde man väl kunna hitta minst en moralisk utgångspunkt i vilken berättelse som helst.
NÖJD I DIKET
Kaurismäki har regisserat två trilogier, där huvudrollerna innehas av utslagna lodisar. Den tredje delen i den senare trilogin Laitakaupungin valot har Finlandspremiär i vår och handlar om en ensam nattväktare.
– Först kom Skuggor i paradiset, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken, jag kallade helheten losertrilogin, men av nån orsak började andra kalla den arbetartrilogin. Inte var de här figurerna några arbetare, åtminstone inte i traditionell bemärkelse.
De två första delarna i den senare trilogin är Moln på drift och Mannen utan minne. De tog upp teman som arbets- och bostadslöshet.
– Juppinas small talk duger inte som utgångspunkt för en film. I de ovan nämnda fallen vet jag vad jag filmar, och det är bra om man vet vad man talar om. De så kallade välbärgade är inte ett särskilt intressant motiv.
Valet av tema i Kaurismäkis filmer kan också basera sig på berättelsens dramatiska meningsfullhet – det skrovliga är intressantare än det släta.
– Jag filmar det som är mig nära. Jag har själv börjat i diket och inte har jag kommit särskilt långt därifrån eller ens försökt göra det. Jag har inget att säga om hur en vice verkställande direktör för ett börsnoterat bolag borde lösa sina äktenskapsproblem eller vilken firmabil han borde välja.
Kaurismäki gör alltid samma film år ut och år in, men det sker starkare på hans personliga villkor än vad som är vanligt i finländsk film. Det är knappast en förnyelsebar resurs i det moderna samhället. För att bevara uttryckskraften och yttrandefriheten behövs det också annan färdkost än bröd och surmjölk – eller en resa runt jorden.
– Jag har försökt göra mina rullar med så låg budget som möjligt så att jag själv ska kunna vara producent. Då har man hundraprocentig beslutsmakt. När jag dessutom skriver och regisserar filmerna behöver jag inte bråka med nån eller fundera vad den eventuellt avsåg med det eller det.
FINLAND SOM LOTTOVINST
Europa integreras, och det medför nya utmaningar för nationella identiteter. Aki Kaurismäki kan betraktas som en stark försvarare av finskheten. Han är en av de mest kända finländarna utomlands, en kosmopolit, som inte skäms för sina rötter.
– Albert Camus skriver att om Europa överhuvudtaget har en framtid så är den möjlig bara genom nationalstater. Jag är själv av samma åsikt. EU är ett fanstyg, och när man ännu lägger till de finländska politikernas bräkande verksamhet så har vi snart hjälmtvång i bastun. Det innebär att det kommer att vara ännu tråkigare att leva i Finland än det är i dag. Den grundläggande välfärden skärs ner, men i vilket skede berättigar erbjudandet av socialskydd till ett totalt förkastande av individens frihet? När får man trampa ner individens friheter i socialpolitikens namn?
I sina filmer beskriver Kaurismäki Finland och det tycks vara ett kärt ämne för honom. År 2005 har det finländska samhället många goda sidor och man kan rentav njuta av att existera här.
– Själv har jag nu aldrig njutit av nånting alls, men om man nu riktar blicken mot bergen i Pakistan, så borde man vara lycklig över att man inte behöver frysa och vara hungrig och att man har tak över huvudet. Å andra sidan utgår jag ifrån att världssamfundet eller FN borde ha beredskap och pengar att sköta en dylik katastrof när som helst. Helikoptrarna borde flyga nån annanstans än på den irakiska himlen i en sån här situation, liksom överhuvudtaget.
Kaurismäki har också deltagit i välgörenhet, men han upplever att människorna lider av nån sorts baksmälla av att ha hjälpt för mycket.
– Det är sorgligt att människorna efter tsunamin donerade så mycket pengar till hjälporganisationer att de nu inte längre vill bidra med en enda cent. I Pakistan handlar det om levande människor som kunde räddas.
Kaurismäki uppfattar inte att problemet är det att hjälpen inte går fram, man måste bara välja rätt mål.
– Jag litar mycket på vissa organisationer. Också en liten donation kan resultera i något konkret. Som småföretagare deltar jag gärna i precisionsprojekt. När till exempel ett barnhem i Kurdistan för över tio år sedan behövde en buss så skaffades den av kvinnoorganisationen Zonta, och jag deltog i finansieringen. Det är viktigt att den konkreta bussen, rissäcken, tältet eller ylletröjan går till ett visst ställe.
DJURENS VÄN
Jag ber om en askkopp.
– Hos oss får och bör man röka, får jag till svar.
Kaurismäkis närvaro är så stark att det känns som om jag hoppat in i nån av hans filmer. Fåordigheten, de vassa kommentarerna och långa tystnaderna är saker som man känner igen från filmerna.
Vi övergår till djuraktivism. Kaurismäki vägrade att ta emot Konstindustriella högskolans hedersdoktorstitel på grund av att Marimekkos verkställande direktör Kirsti Paakkanen, som Kaurismäki betraktar som en indirekt pälsfarmare, också promoverades till hedersdoktor på samma evenemang.
– Jag ville inte att min vägran skulle läcka ut i offentligheten, det var rektorn för Konstindustriella högskolanYrjö Sotamaa som ställde till det så. Jag förstår inte riktigt vad han hade för motiv. Jag är av den åsikten att pälsfarmare borde få nån sorts ersättning så att de kunde börja med nåt annat i stället. Inte kan man plötsligt ändra lagen och göra en näring olaglig.
Enligt Kaurismäki borde pälsfarmningen ändå upphöra.
– För en modern människa är en päls en helt onödig pryl. Det är ett klädesplagg, som används under 20 metermellan taxin och ytterdörren till galalokalen. Det berättigar inte till att orsaka djuren lidande. På samma sätt borde alla djurförsök inom kosmetikbranschen ha förbjudits för länge sen.
Människor lider ofta av en märkvärdig auktoritetstro, som härstammar från barndomen eller skolan. Kaurismäki tror inte på idén att ledarna ska bära ansvaret. Jag sitter i soffan på hans kontor. Väggen pryds av bilder på Urho Kekkonen och Matti Pellonpää, och det är tydligt vem som härskar över situationen. I den här scenen är Kaurismäki förutom skådis också regissör. Kontrollen över situationen bygger inte på affärsmässig taktik med vässade armbågar utan på en svårdefinierad respekt som bygger på en mild karisma.
– Alltid finns det nån auktoritet som låtsas lösa problemet. Men när strålningen ökar och vattnet stiger så nog får vi se Cheney, Rumsfeld och Bush krama sina teddybjörnar med vita knogar och ögon som rullar av fasa medan de krafsar ihop sitt bordssilver. Inte klarar de av att lösa ett enda av de problem som de orsakat. Det gör ingen. I en kärnkraftsolycka smälter Mönkäre med de andra.
Världens tillstånd är enligt Kaurismäki hopplöst. Men kan man inte plantera ett äppelträd i dag fast katastrofen skulle vara här i morgon?
– Om alla krafter i slutet av 1970-talet skulle ha satsats på att vända utvecklingen skulle det ha funnits lite hopp, men det har det inte funnits på länge. Den som hävdar motsatsen är antingen skenhelig eller lögnaktig eller också lever den i en drömvärld.
Om individen eller de politiska ledarna ansvarar för sina göranden så har också konstnären ett ansvar som definieras på basis av yrket. När jag nämner ordet ”konst” eller ”konstnär” tycks Kaurismäki osäkra sin revolver.
Efter några suckar och en rökpaus bestämmer han sig ändå för att svara på min fråga.
– Visst har konstnären ett ansvar liksom alla andra människor, till och med större, eftersom konstnären försöker lansera sina åsikter för en bredare konsumtion. Konstnären måste själv definiera vad det är han eller hon vill. Om en konstnär vill agera springbud åt entertainmentindustrin så är det skäl att glömma allt konstnärssnack, och då kan man inte heller ha nåt ansvar för sitt konstnärskap.
Underhållning är ändå inte bara nåt dåligt, inte heller motsatsen till konst.
– Underhållning är ju en utmärkt grej, och inte ens fan själv skulle stå ut här utan underhållning. I bästa fall möts underhållning och konst, som i filmer med Chaplin och Buster Keaton eller Helan och Halvan. Förr var det här mötet möjligt, och visst är det det också i dag, fast mer sällan, i den rådande situationen inom filmbranschen.
Enligt Kaurismäki går det att
förena underhållning och våld. Och det hör till hans stil att anspela på litteratur och film.
– Akira Kurosawas Yojimbo är med sina fäktningsscener ett exempel på en underhållande film med mycket våld, som ändå inte väcker aggressiva känslor. Filmen för också fram en sträng moral, även om den håller sig ironiskt till den. När bara en rishandlare och två gummor finns kvar i byn konstaterar samurajen som spelas av Toshiro Mifune: ”Nu är det lugn och ro här.” Det kan man tolka som en allegori över mänskligheten. Inte blir det lugnt här förrän alla är döda.
DE SOM INTE HAR
Ordet ”arbetarklass”, vars existens i dagens värld börjar vara minst sagt tvetydig, dyker med jämna mellanrum upp i vårt samtal. För nästan 90 år sedan marscherade det vita Finland i segeryra längs Museigatan i Helsingfors, och Mannerheim tog emot de marscherande trupperna från balkongen i den lokal där Kaurismäkis kontor ligger i dag.
– Vi lekte med tanken att om jag då hade stått där borta och gett en liten knuff där bak, så … En så betydande person som Mannerheim ändå var så kan jag under inga som helst omständigheter glömma de dödade röda fångarnas meningslösa öde.
Nu är konflikten enligt Kaurismäki en annan.
– Kanske det inte finns nån enhetlig arbetarklass längre även om det finns arbetare.
Som en ny klass kan man kanske betrakta snuttarbetarna.
– Egentligen finns det två klasser, de som har och de som inte har pengar. Det följer ju inte den traditionella indelningen. Det som har varit intressant att notera under den senaste tiden har varit kanoniseringen av penningdyrkan. Till och med Helsingin Sanomat och Rundradion publicerar skvallerwebbspalter om människors inkomster. Inkomsten är den enda värdemätaren, och kvällstidningarna har inte längre monopol på den diskussionen.
Det finns också en annan aspekt, nämligen frågan var värdena finns. Även om mänskligheten som helhet inte längre har nåt hopp så kan enskilda individer ha det.
– När jag hör ordet ”toivo” (hopp) kommer jag först att tänka på fastighetsaktiebolaget Karkkilan Toivo, en gammal ladugård där jag har ett arbetsrum. När man blir äldre så förtvinar man, skrumpnar ihop och koncentrerar sig på de tre kompisar som ännu är vid liv – och på litteraturen. Alla måste hålla huvudet högt och vara rakryggade så länge som de vistas här. Det hjälper inte att strö aska över sig och gråta tröstlöst. I stället kunde man försöka få slut på hyckleriet och ljugandet. Människorna borde växa upp, en gränslös tillväxt i en begränsad värld är inte möjlig. Slutet kommer senast när indierna vill ha kylskåp. Ingenting klarar av en sån konsumtionstopp. Riset patenterades redan och nu försöker man patentera grisen. Das Kapital är gränslöst oförskämt.
ALLT VAR BÄTTRE FÖRR
Kaurismäki nämner ofta i förbifarten hur allt var bättre förr. Det börjar redan bli det stående skämtet i vår intervju.
– Inte var saker och ting mycket bättre under första och andra världskriget. Men visst var det en lycklig tid efter krigen när det inte fanns för mycket av allting och när grannarna kände varandra åtminstone till namnet. Penningen och dess bastardhalvbroder tekniken gör inte halt efter att de en gång släppts fria. Där har vi de två odjuren i uppenbarelseboken. Kapitalismen segrade inte över socialismen, utan alla förlorade.
Det förtroende som Aki Kaurismäki hyser mot politikerna beskrivs väl av ett citat från John le Carréssenaste bok Absoluta vänner: ”Först ljuger politikern. Därefter läser han sina egna lögner i dagstidningen och säger att det är den allmänna opinionen. När lögnen upprepas tillräckligt många gånger börjar sanningen te sig som en dåres svammel.” [inte officiell övers.]
Kaurismäki minns ett uttalande av den nya chefdirektören för Världsbanken, Paul Wolfowitz, som hävdade att det framförallt är de allra fattigaste som drar nytta av globaliseringen. Det är enligt Kaurismäki ett typexempel på hur man genom att upprepa lögnen försöker förvandla den till vedertagen sanning.
När saker och ting är tillräckligt enkla börjar de glöda. Det är en av hörnstenarna i Aki Kaurismäkis estetik.
– Nån har hävdat att renodling är grunden till all konst, och så är det antagligen. För mig var det ett medvetet och lätt val. För tjugo år sedan var förutsättningarna för att göra film i det här landet så rudimentära att renodling var det enda alternativet. Renodling är mitt stilgrepp, och det borde jag utveckla ytterligare. Tyvärr lär sig människan ingenting, utom ibland av sina misstag och då lär hon sig mycket bra.
HALVA INTELLIGENTIAN
Klockan är tolv. På eftermiddan ska Kaurismäki gå på advokaten Matti Wuoris begravning. Wuori spelade sig själv i Kaurismäkis Mannen utan minne.
– Varför är alla begravningsdagar så här grå nuförtiden? På 1950-talet sken solen till och med på begravningar, filosoferar Kaurismäki medan han öppnar en flaska mellanöl och tänder en cigarrett.
– Femtio procent av intelligentian försvann med Wuori, och den resterande 50 procenten är också bara ett antagande. Av den kämpande humanismen försvann 80 procent, för att inte tala om anarkin, som upphörde helt och hållet.
Matti var ett bra exempel på att individen kan påverka väldigt mycket. När vi sågs senast hade EU anställt honom som försvarare av yttrandefriheten med hela världen som ansvarsområde.
KRIG, BILAR OCH ANNAT ELÄNDE
Om USA:s utrikespolitik har Kaurismäki en klar ståndpunkt.
– USA:s krigsmaskineri styrs av ett gäng psykopater, som snabbare än kvickt borde ställas inför internationella domstolen i Haag. Och tyvärr styrs också Ryssland av en psykopat, som visserligen är intelligent, logiskt sett. Jag vet inte vilket som är värre. Jag måste så klart – liksom alla andra – försöka intala mig att Bushs regering bara stöds av 20–30 procent av landets folk. Om man till exempel jämför amerikanernas sätt att bemöta motgångar med britternas sätt att förhålla sig till bomberna i Londonmetron, så ser man skillnaden mellan den gamla kulturen och uppkomlingskulturen. Inte börjar européerna hysteriskt skrika Oh my God, my God. Även mitt i kaoset bevarar de en viss värdighet. Det är som om utlänningar – utom kanske allierade länders vita medborgare – enligt
USA:s officiella politik inte överhuvudtaget betraktas som människor. De anses inte ha känslor eller familj, känna glädje eller sorg och just inte nåt annat heller. De betraktas bara som ett potentiellt hot, om inte mot liv så åtminstone mot ekonomin och uttryckligen mot den.
USA godkänner inte Kyotoavtalet, och det är inte heller så många av oss andra som är beredda att pruta på de vardagliga bekvämligheterna, i synnerhet inte på privatbilismen. Aki Kaurismäki och bilar är ett oskiljaktigt par.
– Nog skulle det ju vara hårt. Alltså att inte ens jag skulle få köra bil? Å andra sidan kunde jag genast nöja mig med att bara vaxa mina museibilar. Det finns ju säkert de som tänker att det är lyxkonsumtion eller rentav brottsligt att ha tiotals bilar vilket jag har. Men nu ligger de inte och skräpar på nån soptipp, och jag kör ju alltid bara en åt gången. Det är ju en mycket human form av återanvändning. Det här museet är ändå ett misstag. Bilarna har bara blivit kvar efter filminspelningarna. Jag är en sakfreak. Jag kan inte motstå snygg design, som alltså naturligtvis inte finns i dag men som fanns förr. Då när allt var bättre, om inte rentav strålande. Å andra sidan är det lätt att vara emot privatbilism om man är tjugonånting, frisk och bor i Berghäll. I Salla är det annorlunda i synnerhet då kollektivtrafiken körs ner halvmedvetet.
FINLANDS VAL:
NATO ELLER AKI
Förutom en finländsk identitet har Aki Kaurismäki också en europeisk identitet. Ett av hans senaste arbeten är kortfilmen Bico, som handlar om den försvinnande landsortskulturen i en portugisisk bergsby.
– EU vill avliva den europeiska identiteten. Kanske också den finländska identiteten betonas allt mer ju mer hotad den blir. Detsamma gäller också i andra länder. Det är befängt att inbilla sig att finländarna skulle lida av ett större mindervärdeskomplex än andra europeiska folk. Det är ett lika hårt komplex i varje land.
Mest bekymrad är Kaurismäki över länderna i före detta Östblocket. Där försöker ledarna hals över huvud införa kapitalism à la USA och bli medlemmar av Nato. Även EU:s militarisering och krishanteringstrupper utan FN-mandat är saker som han har svårt att fatta.
– Jag vet inte varifrån krigsgalningarna har kommit hit. Om Tony Blair kastar yxan i sjön vill Ahtisaaridyka efter den. Blair går till historien som en rövslickare av USA:s sämsta president. Vill de vara med på paraderna eller vad är det frågan om? Gamla gubbar och små fänrikar som har så lite ryggrad att de inte hålls på benen utan stödanordningar. Kimmo Sasis Natohype är förståeligt eftersom han placerat sitt fria kapital i vapenindustrin. Enligt honom är en kryssningsmissil ett humant vapen.
Ett medlemskap i Nato skulle kräva uppoffringar och bli dyrt. Åtminstone skulle vi ta farväl också av den självständighet som vi ännu har kvar.
– Om vi är beredda att acceptera att Finland blir en indirekt kärnvapenstat, att vår försvarsbudget blir 2,5 gånger större och att vi i en eventuell kris blir ett av målen, så varsågod bara. Som tur bor vi inte på diamanter och olja. Knappast vill nån komma hit till det här slaskregnet. Ryssarna klarar inte ens av Tjetjenien eller Afghanistan. De har nog inga intressen eller ens styrka att komma hit. Om Finland går med i Nato utan folkomröstning, lämnar jag tillbaka mitt pass. Jag vet inte var man kan göra det, men jag lämnar ändå tillbaka det, kanske räcker jag det till gränsvakten när jag sticker.
Aki Kaurismäkis sätt att använda det finska språket är ett fenomen. Också det legendariska sättet hur hans tal tidvis förvandlas till otydligt mummel blir tydligt framträdande under intervjun. På pappret eller genom skådisarnas munnar kan han producera tydliga meningar. Borde filmregissören bli författare?
– Finska språket är hemmet för mitt småskaliga tänkande. En människa kan väl inte existera utan språk. Som ung diskade jag i Sverige. Efter fyra månader gick jag på gatan och märkte att jag tänkte på svenska. Jag sa upp mig omedelbart och sprang till båten. Det var en hemsk tanke, fastän jag samtidigt fattade att det paradoxalt nog var möjligt att tänka också på svenska. Min ursprungliga tanke var att bli författare, men jag fastnade i filmen. Ett annat problem är att jag är så hopplöst lat. Jag får ingenting till stånd utan social press. Jag menar utan inspelningsteamet. Men nog drömmer jag fortfarande om att skriva.
foto Klaus Welp
översättning Jan-Erik Karlsson
Aki Kaurismäkis film Laitakaupungin valot har premiär i Finland 3.2.
Intervjun publicerades i december 05 i tidskriften Voima.
Timo Forss
