Var går gränsen?

<

Men om Turkiet är meningarna starkt delade, trots att landet ansökt om medlemskap redan för flera årtionden sedan. Geografiskt hör landet inte till Europa och många anser att det inte gör det heller kulturellt (och det behöver inte handla om religion, utan om historiska traditioner).

Nu har också Ukraina dykt upp i bilden. Landet har befunnit sig i en grå zon mellan det egentliga Europa och Ryssland, men efter den orange revolutionen i slutet av år 2004 har landet sökt sig mot väst, med den lilla grannen Moldavien i släptåg. Till gruppen kan också i teorin Vitryssland räknas.

I senare artiklar ska vi se närmare på Turkiet och Ukraina som EU-grannar och eventuella medlemmar.

Den östliga dimensionen

Finland har inom EU lanserat den nordliga dimensionen, som går ut på ett praktiskt inriktat samarbete med Rysslands nordvästra regioner, från Murmansk till Kaliningrad. Polen har försökt driva igenom en östlig dimension, inriktad framför allt på Ukraina och fått stöd av Litauen. Samarbetet har sin historia. Den litauisk-polska unionen sträckte ju sig en tid ända till Svarta havet.

I en rätt färsk skrift från Utrikespolitiska institutet, Friends or Family?, diskuterar Kristi Raik,Raimundas Lopata och Grzegorz Gromadzki EU:s politik gentemot Ukraina, Moldova och Vitryssland ur finländskt, litauiskt och polskt perspektiv. De förespråkar en samordning mellan de båda perspektiven, vilket bl.a. innebär att Finland borde intressera sig också för en integration av Ukraina i den europeiska gemenskapen. Ett argument är att en demokratisering av Ukraina kunde påverka Ryssland positivt.

Polen och Litauen är intresserade av att flytta EU:s gräns österut av samma orsak som Tyskland drev på den föregående utvidgningen: det känns säkrare att ha ett buffertområde som tar emot de värsta stötarna österifrån. Numera handlar det inte om ett militärt hot utan andra hot mot stabiliteten: illegal invandring, brottslighet, smittsamma sjukdomar, miljöförstöring – det rör sig förstås både om verkliga och om inbillade hot.

År 2001 föreslog medlemskandidater med Polen i spetsen att EU skulle gå in för en östlig dimension i sin utrikespolitik och inom kommissionen diskuterade man under år 2002 en samordnad politik i förhållande till speciellt Ukraina, men också Moldova och Vitryssland. I december 2002 gick dock kommissionens ordförande Romano Prodi in på en annan linje. Han förklarade att ”vi inte kan fortsätta att utvidga oss i all evighet” och ville skapa stabilitet och välstånd i länderna omkring EU genom en aktivare grannskapspolitik i stället för genom utvidgningar. Den europeiska grannskapspolitiken (ENP) antogs i maj 2004. Den handlar om att befrämja europeiska värden (demokrati, mänskliga rättigheter, genomskinlig förvaltning, hållbar utveckling o.s.v.), ekonomisk och social utveckling, effektiv gränsbevakning, kontakter på det personliga planet och åtgärder för att avvärja hot som de ovannämnda. ENP innebär nästan en fördubbling av det ekonomiska biståndet till grannländerna.

De tre forskarna är dock inte nöjda med situationen. De vill säkra stabiliteten i Europa genom att på lång sikt ge Ukraina, Moldova och eventuellt också Vitryssland möjlighet till medlemskap, och de vill att den möjligheten formuleras redan nu, som en morot för reformer. De tre skribenterna anser att det, i motsats till vad fallet är med Turkiet, inte borde råda någon tvivel om att Ukraina är ett europeiskt land. Därför borde det räcka att Ukraina uppfyller Köpenhamnskriterierna: en stabil demokrati, en rättsstat som respekterar de mänskliga rättigheterna och skyddar minoriteter, en fungerande marknadsekonomi. Nåja, det lär nog ta sin tid innan de kriterierna uppfylls. Ukrainas president ViktorJusjtjenko har förklarat att Ukraina siktar på att inleda förhandlingar om medlemskap i EU redan år 2007, vilket är väl blåögt.

För Moldovas del är problemen ännu mycket större. Landet är Europas fattigaste och frågan om Transnistria, den rysksinnade regionen som brutit sig ur det rumänsktalande landet, har inte kommit närmare en lösning. Men forskarna har förstås rätt i att EU måste göra en större insats en hittills och formulera en klarare politik på längre sikt.