Den 22 januari tillträder officiellt Bolivias nye president, Evo Morales, sitt ämbete efter jordskredssegern i valet den 4 december. Händelsen är historisk. För första gången på närmare 500 år kommer detta område, som frigjorde sig från Spanien 1824 och uppkallades efter självständighetshjälten Simon Bolívar, att ha en politisk ledare som stammar från ursprungsbefolkningen. Morales är Aymaraindian, en grupp som tillsammans med Quechua och Guaraníindianer utgör cirka två tredjedelar av landets omkring 9 miljoner invånare.

Bolivia har varit, och är, ett oerhört rikt land när det gäller naturresurser, men de rikedomar som genererats från silver- och tenngruvorna och gasfälten har alltid hamnat i fickorna på
utländska företag och den lilla spanskättade eliten. Befolkningen i stort är Latinamerikas fattigaste, med undantag av Haiti. Ursprungsbefolkningen har behandlats som boskap, nästan lika flagrant som de svarta i Sydafrika under apartheid.

Det är därför inte förvånande att Morales valt att besöka Nelson Mandela på sin första utländska rundtur före tillträdet. Underligt är inte heller att Kuba, Venezuela och Brasilien också ingick i turen; Morales är ännu en vänster-president i ett alltmer rödfärgat Latinamerika. Hugo Chávez bidrar med pengar, Fidel Castro med läkare och lärare, ungefär som han tidigare gjort i Venezuela, medan ”Lulas” Brasilien både är Bolivias viktigaste handelspartner och bidrar med en mindre radikal diskurs än
kollegorna i de andra länderna. Till Spanien, Frankrike och Bryssel begav sig Morales i syfte att lugna europeiska bolag, framför allt gasföretagen Repsol och Elf; den nya regeringen i La Paz kommer inte att nationalisera naturresurserna, men väl kräva omförhandlingar av
avtalen och stävja den galopperande korruptionen. De flesta avtalen är ”illegala” enligt Morales, som kräver att gasfyndigheterna ska beskattas till 50 procent, vilket var fallet före 1996, och inte till 18 procent, vilket varit norm sedan dess.

Det viktigaste besöket var emellertid det som inte gjordes, nämligen till Washington.
Morales är en frispråkig kritiker av USA i allmänhet och Bushadministrationen i synnerhet. Dessutom kommer han från en fackförening som kämpar för att kokaodlingen ska legaliseras, och han har själv arbetat med kokaodling. ”Jag odlar ’cocablad’, som är en naturprodukt, jag raffinerar inte kokain”, sade han inför förra presidentvalet 2002. Dåvarande ambassadören från Washington hotade vid tillfället att strypa allt nordamerikanskt bistånd till landet om Morales skulle vinna, vilket gjorde att hans röstsiffror sköt i höjden, och beredde vägen till presidentposten nu.

Vid sidan om stödet från vänster och från ”los cocaleros” har Morales framför allt lyckats göra sig till talesman för ursprungsbefolkningen, som äntligen, genom demokratin, kommit att föra sin kandidat till makten.

Förväntningarna är emellertid enorma, och möjligheterna begränsade. Evo Morales, före detta lamaherde och inom kort Bolivias förste indianpresident, har en krävande uppgift framför sig.

Anders Forsberg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.