Det här är en fortsättning på Gerd Söderholms artikel om avvecklingseminariet i Sosnovij Bor den 18–19 november 2005 – under temat ”Sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter vid avveckling av kärnkraftsenheter – europeiska erfarenheter”.
Seminariet handlade förvisso inte bara om Ryssland. Här följer valda delar av informationen som vi åhörde.
Saulius Piksrys från Litauen berättade om hur litauerna i flera varvs människokedjor vid decennieskiftet kring 1990 omringade Ignalina 3:an, det tredje reaktorbygget, och mer eller mindre handgripligen stoppade det.
– You can´t jump into the same water twice (det går inte att hoppa i samma vatten två gånger), citerade han något klassiskt ordspråk när jag bad honom komma till oss och hjälpa till. Han förklarade sig.
Ryssarna byggde Ignalina kärnkraftverk. När Ignalina 3 höll på att byggas höll Sovjetunionen på att kollapsa, det behövdes bara en lätt stöt så kollapsade den halvfärdiga 3:an.
Ignalinaerfarenheten uttömdes grundligt. Stängningen av Ignalina I, villkoret för att Litauen skulle få godkänd inträdesbiljett till Europeiska unionen, behandlades ur sociala, ekonomiska och kommunala perspektiv av flera inledare från atomstaden Visaginas. Staden uppstod ur intet kring kärnkraftverket Ignalina. Avvecklingen förefaller att ha varit en success story genom att arbetarna inte nonchalerades utan det togs hänsyn till de sociala faktorerna. Berättelserna om hur det gått till när Ignalina I stängdes åhördes andäktigt. Kommunerna Lovisa och Euraåminne skulle må bra av att besöka Visaginas i det syftet.
Det är viktigt med god planering av en avveckling. Problemen kan minskas genom sociala och ekonomiska program för regionen baserade på andra än nukleära resurser. En fördel som det påpekades att atomstäder har i allt elände är den teknologiskt högt utbildade arbetskraften som kan bilda en grund för ny högteknologi.
Det är för sent att inleda planeringen av avvecklingen samma datum som kärnkraftverket stängs. Planeringen skall starta tidigt, civilsamhället skall inbjudas att delta och alla handlingar skall vara öppet tillgängliga för allmänheten. Statliga pengar behövs för den alternativa sysselsättningen.
Och USA
Det är från USA som den mesta informationen kommer. Lydia Popova från socio-ekologiska förbundet i Moskva redogjorde för de olika typerna av dekommissionering enligt NIRS rapportering och egna erfarenheter. Hon har arbetat i tjugo år inom den ryska atomindustrin. NIRS kommer från Nuclear Information and Resource Service som har en transparent och tydlig hemsida också de.
Popova förklarade att det har stor betydelse hur dekommissioneringen utförs. Det värsta scenariot och den farligaste metoden är att allt lämnas kvar i reaktorn och i reaktorbyggnaden. Det blir då en explosionsrisk och risk för att grundvattnet kontamineras. Den här metoden kallas på engelska ENTOMBMENT (ENTOMB). En GRAV helt enkelt.
SAFESTOR (SÄKER LAGRING) är en bättre metod. Anläggningen stängs, låses och vaktas i flera decennier så att den mest kortlivade radioaktiviteten avklingar. Det ger lägre stråldoser för de arbetare som därefter går in och för allmänheten. Väntan kan vara 30-60 år eller t.o.m. flera hundra år.
RAPID DISMANTLEMENT (DECON) betyder omedelbar nedmontering och rivning av reaktorn för transport till ett avfallslager för radioaktivt avfall. DECON ger den största stråldosen till arbetstagarna och till allmänheten och ställer stora krav på säkerhetsarrangemangen. Här finns risken att tidigare rena områden smittas med radioaktivitet.
Ryska dekommissioneringsfonden
Kjersti Album redogjorde för Rysslands dekommissioneringsfond som hon undersökt. Existerar den? Och om den finns, hur mycket pengar finns där? Hur mycket skulle behövas? Ärendet är sammanställt i undersökningen Status of Russia´s decommission fund som visar att det är mycket svårt att komma till klarhet i saken. I nordvästra Ryssland finns fyra reaktorer från den första generationen, i resten av Ryssland finns ytterligare åtta, tolv totalt.
En allmän slutsats är att – om det finns fonder – så är de otillräckliga. När ett kärnkraftverk stängs upphör också förkovringen av fonden från dess drift. Intentionen hos myndigheterna i Ryssland är att förlänga driften av de äldsta reaktorerna med ända till 15 år. Det finns en allmän reserv som inte är knuten till en specifik reaktor vilket är en brist. Den inrättades först i slutet av den planerade driftperioden för första generationens reaktorer. Fondkapitalet är otillräckligt. Hela fondfrågan är mer än ogenomskinlig och osystematisk.
I regel är dekommissioneringsfonderna otillräckliga också i väst.
Bäst har erfarenheterna av dekommissioneringen dokumenterats i USA. Närmare information finns på NIRS hemsidor och adressen http://www.nirs.org/reactorwatch/decomissioning/decommissioninghome.htm
Gerd Söderholm
