En förrymd jak gäckar i skogen. För personerna i Marianne Backléns roman Bastionernaär jaken en syn, en hägring, som symboliserar frihet över alla gränser. En annan hägring som förekommer i romanen är en gömd afrikansk familj som väntar på asyl i ett rum som tycks försvinna för den som just betraktat det. Frihet kontra instängdhet. Och för en av huvudpersonerna i boken, Ulrika, blir lyftet ur depressionen att förvandla instängdheten till frihet för de asylsökande och erbjuda dem härbärge i sitt slott.

Bastionerna är en bok som kretsar kring byggnader och framför allt byggnadernas historia och hur byggnader påverkat människor och vice versa. En död byggnad är en byggnad som människan inte längre kan påverka, anser en annan av bokens huvudpersoner, Jan, som är arkitekt, och det blir också romanens idé. Den slutgiltiga påverkan är att tända eld på hus, något som Ulrika ofta reflekterar över.

Det finns en paradox i romanen som jag har svårt att förlika mig med. Å ena sidan nämns skolelevers dåliga svenska i romanen, å andra sidan är romanens språk otympligt med klara finskinfluenser. Å ena sidan är Ann-Sofie, ytterligare en huvudperson, medveten om att hon i sin ungdom använt sudanska Nadir som en romantisk fetischism, å andra sidan fungerar bokens svarta som ofta äventyrliga minnen för de vita. Å ena sidan kritiserar en polis Ulrikas pjäs för att ha afrikaner att ”finnas till i bakgrunden, att aldrig får komma till tals”, men på samma sätt fungerar afrikanerna i romanen: på de vitas villkor.

Möjligen närmar sig Backlén något rejält intressant i och med paradoxen, och visar hur svår integration är. Att det sist och slutligen alltid hamnar i ett vi och dem och att avståndet är befintligt trots att uppsåtet är gott. Problemet är kanske just att det över huvud taget finns ett uppsåt när det gäller hur vita närmar sig svarta. Och att det inte är tvärtom, att svarta närmar sig vita.

Backlén ställer också frågan vad rasism är och vilken form av rasism som är farligast – den högljudda eller den påstådda akademiska, då Ulrika, som har en dotter med en indier och en son med en karibier, känner attraktion för en man som forskar i rasbiologi. Och vad är attraktionens villkor?

Det är människorna, inte handlingen, i Bastionerna som får romanen att hänga ihop. Händelserna är många och osammanhängande och de beskrivs så omständligt att jag som läsare har svårt att hitta fokus. Adjektivet ”deprimerad” används hafsigt tillsammans med de flesta av huvudpersonerna utan att det alltid är förankrat i deras beteende. Däremot är tematiken Backléns tillgång. Hon för som bekant in det mångkulturella Finland i finlandssvensk litteratur. Romanen har tre miljöer: Lovisa som inte helt pittoresk småstad, Helsingfors som anonym storstad att mest ta bussen ifrån och slutligen resten av världen.

Marianne Backlén: Bastionerna. Schildts 2005.