Turkiet framhävs ofta som ett sekulariserat islamiskt land. Men hur sekulariserat är Turkiet i verkligheten? En av dem som ägnat sig åt sambandet mellan politik och religion i Turkiet är Metin Heper, professor vid statsvetenskapliga fakulteten vid Bilkent-universitetet i Ankara.

– Sekulariseringen har varit framgångsrik. I de dagliga beslut mänskor fattar frågar de sig inte om de stämmer överens med religionen. Vare sig det handlar om ekonomiska beslut eller om avgöranden i val använder man sig av sitt eget huvud, man vänder sig inte hela tiden till Koranen. Också under Ramadan dricker många raki. Folk röstar på partier som kan uppvisa resultat.

Metin Heper ser en pragmatism som har sina rötter i det ottomanska imperiet.
– Här fanns sunniter och aleviter, men också icke-muslimer: armenier, greker och judar, som hade religiös autonomi. Så fanns det vissa kurdiska stammar som ville ha ottomanskt styre, det var stammar som blivit bofasta, som inte längre bodde i bergen. På dethär sättet fanns det en mosaik av olika samfund, det fanns aldrig en standardiserad islam. Ingen påtvingades en religion, ingen etnisk grupp dominerade. Ottomanerna höll distans t.o.m. till turkarna. Största delen av dem var faktiskt kristna som konverterat.
(Detta borde översättas med tvångskonverterat, eftersom det rörde sig om män som i ung ålder tvångsrekryterats för militär eller civil tjänst för imperiet.)
Språket som talades inom denna statsapparat var en blandning av arabiska och persiska med vissa turkiska inslag. Först i slutet av 1800-talet började man förenkla språket så att turkarna skulle kunna omforma sig till en nation. Under slutet hade många av folken i riket, t.ex. albanerna, etablerat sig som nationer. Det hade inte turkarna ännu gjort, de var inte vana att styra, de var mest jordbrukare och deltog inte i förvaltningen eller handeln.
– För att turkarna skulle utvecklas måste språket förenklas, det var en del av en defensiv nationalism. De var inte intresserade av att assimilera andra eftersom de inte hade någon egen nation.
Metin Heper har hållit på med en bok som ska komma ut i England i höst och heta State and Kurds in Turkey, där han ifrågasätter gamla uppfattningar om den kurdiska frågan.
– Det kurdiska upproret var inte ett resultat av någon strävan från den ottomanska, senare turkiska ledningens sida att assimilera kurderna. Under sekler hade det skett en ömsesidig ackultureringsprocess som utvecklat gemensamma värderingar. Det var mycket mer som var gemensamt än som skilde.
– Kemal Atatürk talade om den turkiska nationen i ett tal 1921. Han ansåg att mänskor som bodde i Anatolien och delar av Balkan blivit alltmer liknande i sina attityder och kallade därför dem en nation. Han förnekade inte att det fanns turkar och kurder. Först i slutet av 30-talet och under 40-talet började man på vissa håll förneka kurdernas existens, men detta representerade inte en offentlig åsikt.
Lyssnar man på Metin Heper får man ett intryck av att inga turkar varit mot kurderna, inte ens extremnationalisterna i nationella aktionspartiet MHP. Bara under ett kort skede i mitten av 60-talet sade deras ledare Alparslan Türkes att den som talar dialektal turkiska inte är någon riktig turk, men senare gjordes enligt Hepin inte några antikurdiska uttalanden.
(Hm. Det är lätt att på nätet hitta andra uppfattningar. Wikipedia karakteriserar MHP med ett citat från Türkes: ”Turkarna har inga vänner eller allierade än andra turkar. Turkar, sök er till era rötter! Våra ord är deras som har turkiskt ursprung och är turkar… De som vänt ifrån sig denna nation [inom det ottomanska riket] är grekiska, armeniska och judiska förrädare och kurder, bosnier och albaner… Hur kan ni som turkar tåla dessa smutsiga minoriteter. Fördriv alla armenier och kurder och alla fiender till turkarna.”)

Enligt Metin Heper har vare sig islam eller nationalismen i Turkiet utvecklats till en militant radikalism. Inte heller armén är något problem.
– Militärens inflytande minskar gradvis. Marxismen har varit det huvudsakliga hotet mot Turkiet. När det minskat har militären blivit mer benägen att stanna hemma.
Han ser inte det nuvarande regeringspartiet Rättvisa och utveckling (AKP) eller dess ledare, premiärminister Recep Tayyip Erdogan som hot mot det sekulära samhället.
– De är fromma mänskor, men deras politik har varit världslig, den har en sekulär grund. De är inte emot att utveckla relationerna till Israel, de arbetar för en anslutning till EU och det stör dem inte att Turkiet har nära kontakter till internationella valutafonden. Islamister ser däremot IMF som ett redskap för USA.
– AKP har vid val haft framgång i hela Turkiet. Hela landet är sekulariserat. I delar av Turkiet är folk mera konservativa, men det betyder inte att de är mer islamiska. Andra partier är mer regionala. AKP skiljer sig inte från andra partier annat än i den mån att dess ledare är praktiserande muslimer.
Necmettin Erbakan, premiärminister på 1990-talet, hade däremot enligt Heper en islamistisk diskurs, som han dock aldrig kunde genomföra.
– Han var t.ex. emot militäravtalet med Israel. Han såg sig tvungen att hålla sina islamistiska väljare lugna. Hans partier kom med radikala uttalanden. Konstitutionsdomstolen tog dem på allvar och upplöste hans partier, ett efter ett.
Inte islam som gör Erdogan populär
Erdogan har slagit in på en annan linje än Erbakan.
– Erdogan har inte ägnat sig åt någon islamistisk diskurs. Han har insett att turkarna inte röstar på ett parti för att det är islamiskt, utan röstar på AKP dels för att partiets politik har gett resultat, dels för att dess ledare agerat nära folket, inte långt ifrån det.
Heper berättar om hur Erdogan besökte en fattig familj och åt måltid med dem, men hade då det som behövdes för maten med sig.
– Också de fattiga betraktar honom som en av de sina. När Erdogan var borgmästare i Istanbul skapade han olika tjänster för invånarna.
Metin Heper anser inte att sufiordnarna, som är starka i Turkiet, har någon politisk betydelse:
– De som stöder mystisk islam är inte intresserade av att befrämja politisk islam, de är inte intresserade av politisk makt och vill inte att islam används för politiska syften, utan de vill utveckla sig moraliskt.
(Detta trots att Heper själv i en artikel ställt frågan om Erdogan, som i sin ungdom haft kontakt med Iskender Pasha-orden, är en sufi och besvarat den med ett försiktigt ja. Han såg den gången ett samband mellan moraliska värderingar och politiskt handlande. Iskender Pasha-orden hade under 70- och 80-talet ett betydande samhälleligt inflytande.)

Metin Heper konstaterar att det finns rätt många intellektuella i Turkiet som anser att allt som har med religion att göra är illa.
– Huvudsakligen finns de i Istanbul. Det är en tradition som härstammar från republikens början. Kemal Atatürk upprättade en sekulär republik, men han var inte emot islam, bara mot folk som utnyttjade religionen. Men i dag är atatürkisterna helt emot islam. De anser att den som är för islam måste vara ignorant, de ser alltid ned på praktiserande muslimer. När jag kritiserar den inställningen i Turkiet säger man: Du har blivit en av dem. Sådana reaktioner får jag.
Heper lägger en del av skulden för den bristande toleransen på ett antal ”upplysta” kolumnister i olika tidningar.
– En del mänskor läser bara dem och blir pessimistiska.
Själv tycker han inte det finns någon orsak till pessimism om utvecklingen.
– Också om vi aldrig skulle släppas in i EU kommer vi inte att gå bakåt. Vi kan klara oss, vi är ett sekulariserat land. Vi har en stark ekonomi och en god arbetsstyrka. Men om vi inte släpps in i EU har de islamiska länderna inte intresse av sekularisering och modernisering. De pekar på oss och säger att turkarna inte släpptes in i den kristna klubben.
Ett nytt Japan?
Heper är tvärtom optimist:
– Turkiet kan utvecklas till ett nytt Japan, ett autonomt land som har goda relationer till USA.
USA är viktigt för Turkiet och ger militärt bistånd. USA representerar en annan typ av värden, som är nödvändiga i ett civilt samhälle. Det är nyttigt för Turkiet att bli medlem i EU, och det skulle vara viktigt också för EU. Det är en viktigt buffertstat i en mycket explosiv omgivning. Om EU blir medlem kan det vara ett incitament för andra regimer att sekulariseras och moderniseras.
Hittills har samtalet gått smidigt, jag följer med Metin Hepers resonemang utan problem också om jag emellanåt tycker att slätar över problem som om han var diplomat mer än akademiker. Men sedan öppnas plötsligt en avgrund:
– EU borde inte insistera på grupprättigheter t.ex. för kurderna att tala sitt språk. Det är inte bra att ha flera officiella språk, som ni har i Finland!
Detta säger han efter att ha varit två dagar i Finland på sitt första besök i landet. Han är orubblig i denna uppfattning. Det visar sig senare att hans värd, professor Göran von Bonsdorff, utan framgång försökt förklara vitsen med att ha två eller tre officiella språk i vårt land. Speciellt ironiskt är att Heper inbjudits av Fredsforum för kurder.
Sådana plötsliga avgrunder har också tidigare öppnats vid samtal med turkar som verkat vara på ungefär samma våglängd. Atatürks lära om ett folk och ett språk har trängt så djupt att inte heller dagens turkiska intellektuella kan tänka sig en annan värld.

Metin Heper varnar omvärlden för att uttrycka sig på ett sätt som kan tolkas som stöd för PKK.– PKK borde inte få någon uppmuntran från något land. Det skulle göra det svårt för Turkiet fortsätta demokratiseringen. Kurderna vill inte i allmänhet lämna Turkiet för en egen stat, men turkiska armén som förlorat så många män kan inte undgå att ta alla hot på allvar. PKK:s aktioner stärker dem som är emot det turkiska medlemskapet i EU. Vi förlorar våra soldater, varför ska vi fortsätta med våra uppoffringar? De ser reformerna som uppoffringar. Om dethär fortsätter kommer Turkiet att slösa bort sina resurser.
Han betonar att det finns en gräns för Turkiets tålamod i förhållande till EU.
– Om fler och fler kommer till att vi genomför reformer i onödan, om man ser att det krävs mera av Turkiet än av andra länder, om man får en känsla av att Turkiet utsätts för utpressning så säger de: Låt det vara.