Tomas Jansson och Maria Lindh-Garreau fortsätter sin diskussion om teater, jämställdhet och finlandssvenskhet. Senast berättade Maria om svenskarnas avundsvärda publikarbete – danssamtal, introduktioner, diskussionsserier. Och se på Anton Schüllers artikel här intill: dansteatern Zodiak i Helsingfors inleder ett publikarbetsprojekt – som på beställning.

Åbo, slutet av december 2005

 

Årets sista brev, efter en höst som har lärt mej att den finlandssvenska teaterkretsen ogärna debatterar interna affärer offentligt.

Jag är förstås inte den enda som har märkt det. ”Sticker man ut hakan möts man av ett vakuum”, konstaterade en skådis nyligen, och samma sak visar också den (nästan helt) uteblivna reaktionen på Marika Parkkomäkis insändare i Hbl om den manliga makten i vår teater.

Själv fick jag ett mail som kommenterade vår entusiasm över No Return på Viirus, av en man ur publiken som förklarade sitt ointresse för uppsättningen bl.a. med att ”den saknade en story”.

Det beror förstås på vad man menar med en story, ska jag skriva tillbaka. Samtidigt minns jag hur du i ditt senaste brev önskade att våra institutioner skulle satsa på ett mer utåtriktat publikarbete.

Jag är av helt samma åsikt. För om man som åskådare inte har verktyg att ”läsa” en föreställning, är risken stor att man missar hela upplevelsen. Som att se fotboll utan att förstå offside, eller modern konst om man tidigare sett mest 1700-talstavlor.

Egentligen borde det vara straffbart att sitta på offentliga kulturmedel utan att offensivt stiga ut i samhället och sänka trösklarna till det som inte är utpräglad underhållning. Visst, den genren har sitt berättigande också på teatern, men det är inte med underhållning som våra institutioner ska bevisa att de är oumbärliga.

I Sverige läser jag om Lars Noréns repetitioner av sin nyaste pjäs som får sin premiär i Sverige efter nyår, hur han flyttar repetitionerna till Sundsvall där man genomför öppna repetitioner, håller workshops, allt för att skapa en kontakt till sin publik.

Varför inte också i Svenskfinland, där allt fler klagar på att ”svåra” pjäser har problem med att hitta sin publik.

Osökt tänker jag på Åbo Svenska Teater, som inte haft något gott rykte bland teaterns heavy users på sistone. Men analyserar man teaterns talteaterutbud finns där en häpnadsväckande detalj; landets (antagligen) mest kvinnocentrerade pjäsutbud, och det i en tid då just pjäser med kvinnor som subjekt lär vara bristvara.

Sedan 2002 har teatern spelat: Mot vintergatan (Hagar Olsson, Edith Södergran),Drottningmötet (mäktiga kvinnors 1500-tals-möte på Åbo Slott), Sången i Själö (kvinnor och öns sinnessjukhus), LisaLouise (Majgull Axelsson om kvinnomisshandel), Bykflickorna(fem irländska arbetarkvinnor), plus en kommande pjäs om Helene Schjerfbeck.

Det här är något som teatern kunde ha fört litet oväsen om. Men istället har man legat lågt, till den grad att LisaLouise lades ner i brist på publikintresse.

Visst kunde pjäsvalen ibland ha varit mer genomtänkta. Nu har det ibland känts som om man valt ”bra kvinnoroller” framom ”bra pjäser”. Men det har varit spännande att följa med skådisen Monica Nyman som sällan syntes då hon år efter år mest gjorde meningslösa roller, men som, sen hon i övre medelåldern fått ordentliga saker att bita i, har vuxit enormt som skådis.

Man kan fråga sig hur många kvinnliga skådisar som jobbar på genom en hel karriär utan att någonsin få den chansen.

Institutionshösten bjöd på 2 x ny finlandssvensk dramatik: Mia Hafrén (Svenska Teatern) och Peter Snickars (Wasa Teater).

I programbladet till Hafréns Violagatan skriver teaterns dramaturg Marina Meinander: ”skapa ett utrymme i repertoaren. Välj en dramatiker, satsa på henne (honom), ge henne möjlighet, tid, pengar, bollplank, arbetsro och tillit. Förbered publiken på att de får möta något angeläget.”

Jag hoppas det gäller som en programförklaring för Svenskis.

En sak är säker. Tack vare alla kurser för pjässkrivande plus Labbet plus teaterhögskolans dramaturgifortbildning finns det idag fler potentiella finlandssvenska pjäsförfattare än, om inte någonsin, så åtminstone sedan finlandssvenskan blev ett etablerat språk på våra scener för snart 90 år sedan.

Då var förhoppningarna enorma.

I ett radioföredrag 1937 talade Hagar Olsson om den tro på den finlandssvenska dramatikens möjligheter som uppstod då Svenska Teatern blev finlandssvensk 1916. Då visade nästan alla finlandssvenska författare intresse också för teatern. Men enligt HO dog entusiasmen p.g.a. bristen på samarbete mellan teatrarna och dramatikerna.

Med tanke på den finlandssvenska litteraturens styrka är den finlandssvenska dramatikens osynlighet en gåta för mej, liksom att
HO:s iakttagelse från 1937 kunde gälla också för 2000-talet.

Ska någonting på riktigt förändras, krävs det förstås enormt med (publik)arbete. Och en scen som kan spela nyskrivet året runt (i stil med Londonteatern Royal Court). Med ordentlig volym uppstår
mediamedvind av sej själv, samtidigt som trycket blir mindre på att enskilda pjäser ska bli omedelbara framgångar.

Så varför inte göra Svenskis miniscen till en Finlandssvensk scen – ens varje vår, med minst 3–4 premiärer efter varandra. En Labbet-scen i G 18-huset kunde vara ett alternativ, men då skulle satsningen kännas marginaliserad, som om det skulle behövas ännu en scen för att ge nyskriven dramatik en verklig chans.

Kanske det får bli något jag hoppas av 2006, tillsammans med fler intressanta gästregissörer och ett utåtriktat Publikarbete.

Gott nytt år!

ö.Tomas

 

Sibbo, den 1 januari 2006
Gott nytt år!

Jag skriver under det mesta i ditt brev. Men jag är inte riktigt lika pessimistisk när det gäller teaterkretsens vilja till debatt. Jag har förstått att höstens teaterdagar i Vasa diskuterade jämställdheten på teatrarna. Efter teaterdagarna försökte teaterfältet faktiskt själv (ännu en gång) dra igång en debatt när Viirus Tobias Zilliacus utmanade sina teaterchefkollegor att redogöra för sina teatrars ”jämställdhetspolitik”. Jag minns endast Unga Teaterns svar, men jag kan ha missat något.

Så jag upplever att det finns ett önskemål och ett behov att diskutera jämställdhet. Men vi måste också veta vad vi talar om, och jag tror att okunskap är ett av hindren för riktig debatt. Utan kunskap och fakta går det inte att skruva ett budskap så hårt att man får reaktioner.

Att chefen är en man vet vi. Men hur många av årets uppsättningar regisserades av män? Hur såg rollfördelningen ut ur ett könsperspektiv? Hur speglade pjäserna könen?

Vi måste veta för att kunna attackera – och åtgärda – rätt sak. Verkligheten kan mycket väl uppvisa en balanserad repertoar, som på ÅST (det är bara att säga grattis till Monica Nyman), men en total snedvridning på andra punkter. Det skulle krävas några pro gradu-uppsatser, grävande journalistik, eller tillgänglig fakta. Det gläder mig därför att teaterdagarna föreslog krav på en jämställdhetsplan. Det är en konkret åtgärd som tvingar varje teater att syna sina strukturer, den som gör upp en plan måste ju också ha koll på utgångsläget.

Här finns en jätteskillnad mellan Sverige och Finland. Sverige har en tydlig kulturpolitik som kräver jämställdhetsplaner och nu också mångkulturtänkande av de teatrar som lyfter statsbidrag. Den svenska politiken kan kanske kritiseras för att styra så det gränsar till förmynderi, men det är svårt för teatrarna att se sina egna låsningar och det är svårt att orka åtgärda dem utan tvång. Därför är det smått otroligt att se de initiativ som nu kommer från de finlandssvenska teatrarna.

När det gäller finlandssvensk dramatik klämmer skon på (minst) en punkt till, förutom det du tar upp. Det verkar som om en finlandssvensk pjäs anses vara färdigspelad efter urpremiären. Varför sliter inte Wasa Teater åt sig pjäser som exempelvis Susanne Ringells Jungfru Anna? Eller Joakim Groths pjäser?

Anders Larssons Två män i ett tält har väl ändå spelats i både Åbo och Vasa förutom på Svenska Teatern. Eller var det bara Åbo? Hursomhelst har Svenskfinland många pärlor som oftast spelas av … en enda teater. Det är sjukt.

Här växlar jag in på ett nytt spår, Mångkulturåret 2006. Så heter ju den svenska regeringens satsning som ska tvinga statligt understödd kulturverksamhet till etnisk bredd. Det är, i och för sig, en skenhelig konstruktion, eftersom samma stat med andra handen exempelvis drar in bidragen till Teaterstudio Lederman – en teater av och med ryska konstnärer i Stockholm. Mångkultur ska inte se ut som det Jurij Lederman gör, det ska se ut såsom svenskarna föreställer sig mångkultur. Projektet kunde därför lika gärna heta ”Mångkultur på våra villkor”.

Ändå är det nödvändigt att få upp ögonen för vem som berättar vad, och för vem, i ett samhälle. Det är bra att nationella institutioner som Dramaten tvingas bryta ny mark, som nu senast med Tawfiq al HakimsSultanens hemlighet. Uppsättningen kallades ett magplask av Sveriges mest tongivande kritiker Leif Zern, som preciserar: ”gammaldags barnteater så harmlös och för all del trevlig att man tycker sig se det orientaliska spöket på nya äventyr”. Ställ det här mot Gösta Kjellin som hyllar uppsättningen iHufvudstadsbladet, så blir det riktigt intressant. Kjellin påpekar visserligen att ursprungstexten förlorat lite i skärpa, men de två kritikerna har ändå klart olika förväntningar på hur det mångkulturella ska presenteras och se ut.

Det här är ett mycket svårare dilemma än man kunde tro. Den jämställdhetsdebatt som nu spirar i Svenskfinland startade ju redan på 70-talet när kvinnorna började peka på frånvaron av berättelser av och om kvinnor på scen. Och processen fortsätter eftersom man behöver vända på varenda sten när det gäller värdegrunder, villkor, klichéer och förväntningar kring könsroller. Detsamma gäller för mångkultur och här trampar Sverige verkligen i barnskorna. Nationen är fullständigt blind för de stora skandaler som sker i skuggan av mångkulturmantrat. Nu tänker jag inte bara på Lederman, utan också på att Klockriketeatern haft klar finansiering för gästspel i Stockholm – men ingen teater har visat intresse. Mångkultur är inte bara Erland Josephson på en flygande persisk matta, det är också en öppenhet för den teater som skapas i Sveriges före detta ”koloni” Svenskfinland. Ska detta verkligen behöva påpekas? Tydligen.

Funderar,

Maria