Moderniseringen av Turkiet uppfattar vi gärna som en ideologisk operation som genomfördes av en man, Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, till stor del på det symboliska planet. Så enkelt är det förstås inte. En massa har skett helt konkret, både före och efter hans tid. En fascinerande detalj är tyska arkitekters insats på 30-talet för att utveckla förortsplaneringen i Turkiet sedan de flytt undan nazistväldet.

Den episoden kan Esra Akcan berätta om – hon är en ung arkitekturhistoriker och filosof  från Istanbul som skrivit en avhandling kring detta tema vid Columbiauniversitetet i USA där hon verkat de senaste åren.

Hon understryker att den turkiska moderniseringen inleddes för länge sedan, långt före Kemal Atatürk. Redan när turkarna erövrade Konstantinopel fick de kontakt med väst och det gav upphov till en modernisering som tog lång tid och skedde periodvis – tanzimat i mitten av 1800-talet var ett viktigt skede.

– Kulturanpassningen startade mycket tidigare än vi tänker oss, men den berörde en mycket liten elitgrupp, den skedde uppifrån nedåt. Man försökte nog nå massorna, men kemalismen var mycket centraliserad. Det handlade mycket om ritualer och ceremonier, om hur man uppförde sig vid matbordet o.s.v. Man hyllade heroiska ledare av typ Alexander den store.

I Turkiet var Atatürk naturligtvis en sådan heroisk ledare. Esra Akcan medger att det kan bli för mycket av det goda.

– Många turkar kritiserar mytifieringen av Atatürk. Alla dessa statyer av Atatürk förvånar många turister. De har infiltrerat staden så att invånarna själva inte märker dem, inte heller jag.

– Sedan början av 80-talet har Atatürk avidoliserats, t.ex. i akademiska tidskrifter. Folk chockeras inte längre av kritiken. Atatürk var t.ex. medskyldig till att det så länge bara fanns ett parti. Han tog själv några steg för att bli lite mindre diktator och uppmuntrade till bildandet av ett andra parti, men det fungerade inte.

Tysk byggstil

Men det konkreta exempel hon studerat var den nya byggnadskultur som utvecklades i Turkiet under mellankrigstiden. I Tyskland hade arkitekterna börjat utveckla förorterna,Siedlunge, som ersättning för de trånga och ohälsosamma hyreskasernerna som t.ex. i Berlin inhyste hundratusentals arbetare. Den kemalistiska regeringen såg den tyska modellen som lämplig för den nya nationalstaten och redan ett år efter utropandet av republiken inbjöds tyska arkitekter och stadsplanerare att planera nya förorter och t.o.m. städer. Behovet var stort och tyskarna fick ägna sig åt allt mellan bostadsområden för arbetare i kolgruvorna och byar för invandrare från Balkan som kom i befolkningsutbytena med bl.a. Grekland till lite bättre förorter för de nya byråkraterna i Ankara.

Detta intensifierades efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Många tyska akademiker, medicinare, ekonomer, men också arkitekter och stadsplanerare som tvingats i exil sökte sig till Turkiet där det fanns en stor efterfrågan på deras kunskaper – hela 200 tyska arkitekter och stadsplanerare verkade faktiskt i Turkiet. En av dem varErnst Reuter, som på 50-talet slutade sitt liv som populär borgmästare i Västberlin. Han hade i tiden varit kommunist och bl.a. sänts av Lenin år 1918 som folkkommissarie till Volgatyskarnas republik, men senare återgått till socialdemokratin och 1926 fått ansvaret för trafikpolitiken i Berlin. Han gick målmedvetet in för offentliga kommunikationer, bl.a. U-Bahn, eftersom han redan då befarade att biltrafiken skulle täppa till huvudstadens gator. Åren 1931-33 var han överborgmästare i Magdeburg där han för att bekämpa arbetslösheten bl.a. tog initiativet till ”självhjälpsbosättningar” för arbetslösa. Efter nazisternas maktövertagande sökte han sig till Turkiet och verkade där på olika plan, från 1938 som professor i stadsplanering i Ankara.

Han var ingalunda den enda, fast han var den från andra sammanhang mest namnkunniga. Centrala personer i Siedlung-rörelsen sökte sig till Turkiet, där ett fruktbart samarbete uppstod med turkiska kolleger som både följt med utvecklingen i Europa och utvecklat egna funderingar om ”turkiska hus”. Resultatet blev områden med ett stort antal identiska hus byggda till betydande del av standardiserade byggnadsdelar enligt ”rationella”, ”funktionella”, ”ekonomiska” och ”effektiva” principer. Men husen i sig hade ofta typiska turkiska drag.

– En del tyskar gjorde sitt eget lopp, men andra harmoniserade sitt arbete med lokala kolleger och studenter, det uppstod en dialog. Speciellt i början förekom friktioner, men när tyskarna levat en tid i landet och samarbetade med lokala professorer och studenter uppstod hybrider, som inte enbart var utifrån komna modeller utan också baserade sig på turkiska traditioner. Den ottomanska byggnadstraditionen förändrades, men inte bara på grund av impulserna utifrån, det baserade sig också på en vilja att öppna sig för världen.

Det fanns enligt Esra Akcan ett kulturellt flöde också från Turkiet till Tyskland. Hon tar som exempel Ernst Reuters tanke, i en brevväxling med Thomas Mann om hur ett efterkrigstida Tyskland kunde se ut, att det ottomanska waqf-systemet, som innebar att avkastningen av fast egendom kunde gå till muslimska fattiga, i viss mån och i moderniserad form kunde tjäna som en inspiration också för en europeisk socialdemokratisk kommunalpolitik.

Apropå kulturflöden bekräftar Esra Akcan att den turkiska byggnadsstilen som man kan se exempel på här och där i den forna turkiska delen av Balkan, med tvåvåningshus i trä där den andra våningen skjuter ut över trottoaren, egentligen är armenisk.

– Majoriteten av husbyggarna under den ottomanska tiden var armeniska.

(Artikeln baserar sig på en intervju med Esra Akcan och på hennes inlägg vid Eurozine-konferensen i Istanbul i november som man hittar på Eurozines webbsida,www.eurozine.com, i det turkiska blocket.)