Indianstammar

visade sig snart vara en ännu mer inbringande inkomstkälla för Jack Abramoff än textilindustrin på Marianerna. Det kan låta överraskande, USA:s återstående indianer har mestadels levt ett fattigt liv i eller utanför sina små reservat. Men i slutet av 80-talet tilläts casinospel i reservaten och det såg många som en lösning på problemet. Det är en i övrigt illa sedd och hårt reglerad näringsgren i landet (med Las Vegas i Nevada som främsta ”andningshål”), men det finns en fiktion om halvt suveräna folk i områden där landets lag bara delvis gäller och år 1988 godkände kongressen bestämmelser om casinoverksamhet i reservat. Det finns dock en viss politisk kontroll, och detta har skapat ett gyllene tillfälle för män som Abramoff. Det rör sig om stora pengar, ett indiancasino kan inbringa 30 miljoner dollar i månaden, och indianstammarna, som kan ha svårt att orientera sig i den byråkratiska djungeln i Washington, kan därför förmås att betala stora summor för att säkra att penningströmmen fortsätter.

Abramoff var inte den enda som erbjöd sina tjänster, men Abramoff var den som insåg hur mycket man kan ta betalt. I en artikel i konservativa The Weekly Standard skriverAndrew Ferguson att bättre lobbarfirmor i Washington kan ha årsintäkter på sammanlagt 20 miljoner dollar om året. Då väckte det förvåning när senatens utskott för indianfrågor hösten 2004 kunde konstatera att Abramoff och hans partner Michael Scanlon tagit emot 82 miljoner dollar från sex stammar under tre år.

Susan Schmidt, som i Washington Post började rulla upp Abramoffaffären, har i en TV-intervju berättat att det för hennes del började med ett samtal från en lobbare som ville att hon skulle titta på denna man som tog andra lobbares klienter, trots att han begärde 10 – 20 gånger mera än de tidigare betalat. När hon började rota i saken fick hon också höra att Abramoff medverkat i valen i en del stammar, trots att detta inte är tillåtet, och satsat pengar på detta.

Lobbningsverksamheten är reglerad, och uppenbarligen var det för att kringgå detta som Abramoff tog Michael Scanlon, som tidigare arbetat för Tom DeLay i kongressen, som sin hemliga partner. Schmidt berättar om hur hon kom underfund med att Scanlon genom sitt politiska konsultföretag Capital Campaign Strategies fick miljoner av indianstammarna, fast han var en yngling på 32 – 33 år. Det visade sig att det var Abramoff som beordrade dem att göra dessa utbetalningar, och Scanlon delade med sig hälften till honom.

Ett ideologiskt motiv

konstruerades av Abramoff för denna hjälpinsats. Han förklarade för Washington Post att dessa indianstammar hade ”samma ideologiska och filosofiska mål som de konservativa – deras grundbudskap var ’Lämna oss i fred’.” Detta hade han lånat från sin gamla vän, skattesänkningsaktivisten Grover Norquist som kallar den konservativa rörelsen i sin nuvarande form för ”lämna oss i fred”-koalitionen.

En av Abramoffs framgångar kom när han agerade i kongressen på uppdrag av Choctaw-stammen. Indianernas casinointäkter hade varit undantagna från beskattning, men det kom ett intitiativ i kongressen om att underkasta dem beskattning precis som casinointäkterna i Las Vegas och andra ställen. Abramoff lyckades övertyga den republikanska ledningen om att en sådan skatt skulle gå emot en av republikanernas heligaste principer, att vara emot skatter så långt det gick. I stället kunde indianreservaten, med det stöd spelverksamheten gav dem, fungera som ”laboratorier för den fria marknaden” – en ”modell för oreglerade suveräna ekonomier med låga skatter som lämpar sig för lokalsamfund i hela nationen”. Vidare förklarade Abramoff för sina republikanska vänner att casinointäkterna skulle vänja av indianerna från deras ohälsosamma beroende av Washington.

Casinoekonomin var ju ett kanske lite diffust slagord i Norden på 80-talet för den neoliberala ekonomiska modell som hotade oss. I USA har det varit någonting mycket konkret.

Dubbelspel

ägnade sig Abramoff åt utan minsta skrupler. När Coushatta-stammen i Louisiana såg sina casinointäkter hotade av tre nya casinon som öppnats av stammar i grannstaten Texas engagerade de Abramoff och Scanlon för att få dem stängda. Deras idé var att få republikanerna i Texas att genomföra det antingen i delstatsparlamentet eller genom domstol. Deras egna resurser räckte inte till för en gräsrotskampanj, så de engagerade Abramoffs gamla kompis Ralph Reed för det. Han hade organiserat Christian Coalition till en verklig maktfaktor i politiken, men dragit sig tillbaka till sydstaterna för att där utveckla sitt företag Century Strategies, som ägnar sig åt ”Strategic Business Development Assistance, Organizational Development, Direct Mail and Voter Contact Services, Fundraising Management, Research Analysis, Creative Media Planning, Public and Media Relations, and List Management and Procurement”. Vad än dessa termer kan betyda är de dyra, konstaterar Ferguson torrt.

Eftersom Reed är aktiv i evangeliska kretsar och motståndare till spel passade det honom att bedriva en kampanj bland befolkningen, speciellt i kyrkliga kretsar, i Texas mot casinon. Men han kunde naturligtvis inte göra det på uppdrag av andra casinoägare, så ersättningen – åtminstone 4,2 miljoner dollar – fick han på omvägar. Det är ett återkommande mönster, Abramoff har låtit liknande summor för liknande uppdrag gå via hedervärda organisationer för att de inte ska väcka uppmärksamhet.

En täckorganisation

som anändes var Capital Athletic Foundation, en stiftelse som Abramoff grundade. Syftet sades vara att ge barn i innerstäder möjligheter att utveckla sig genom idrott. Några belägg för att pengar skulle ha gått till sådana ändamål finns inte. Däremot gick pengar till en ortodoxjudisk skola som Abramoff grundade och sände sina barn till och till krypskyttekurser för israeliska bosättare på Västbanken. Dit gick en del av Coushatta-indianernas pengar, vilket antagligen hade förvånat dem om de fått veta det.

Sammanlagt betalade Coushatta-stammen Abramoff och hans kumpaner omkring 32 miljoner, vilket gör dryga 38 000 dollar för var och en av de 837 medlemmarna av stammen.

Kampanjen i Texas lyckades och en domstol gav i februari 2002 order om stängning av alla casinon i delstaten. Abramoff tog genast tillfället i akt och närmade sig en av stammarna, Tigua i El Paso, och erbjöd sitt inflytande i Washington för att få möjligheter att öppna deras casino på nytt. Stammen, som inte kunde veta att Abramoff och Scanlon låg bakom kampanjen mot dem, var inte sena att nappa på kroken. Den 6.2.2002 sände Abramoff ett e-post till Scanlon under rubriken Jag talar i telefon med Tigua: ”Starta jetplanet, baby, vi ska till El Paso!” Scanlon är tydligen en man av samma skrot och korn för han svarade: ”Jag vill ha alla deras PENGAR.”

Men så säger man inte utåt. Till en Tigua-representant förklarade Abramoff ett par dagar senare per e-post att han ville försvara stammarnas suveränitet. Han beklagade det missriktade beslut som en del av ledningen för republikanerna i Texas fattat och ville få det omkullkastat genom republikanska ledare i Washington. Han var beredd att ställa upp gratis för den goda saken, men ville ha 4,2 miljoner dollar för Scanlon. De betalade pengarna, men fick aldrig valuta för dem.

Eftersom casinopengarna tagit slut var Tigua-stammen pank. Abramoff hoppades trots allt kunna pressa ut något, så han föreslog att stammen skulle teckna livförsäkringar för sina äldsta medlemmar och låta Abramoff bli förmånstagare. Abramoffs övertalningsförmåga var så stor att stammen till en början gick med på tanken och gjorde upp en lista på 35 lämpliga åldringar, men senare backade man. ”Jag är glad att han inte sände en begravningsentreprenör för att börja ta mått” för kistorna, sade en indianmedlem av senatens indianutskott senare.

Idioter och apor

eller grottmänskor – det är Abramoffs syn på de indianska klienterna enligt hans mejl till Scanlon och andra. När detta blev känt genom förhören i senatens indianutskott blev t.ex. Coushatta-indianerna chockade.

– Abramoff och hans partner är vår tids uttryck för exploateringen av ursprungsfolken. Under 1600- och 1700-talet togs ursprungsfolkens marker, nu tas deras pengar, sadeDavid Sickney, en medlem av stamrådet, till Washington Post. Men kanske ännu värre är den syn på indianerna som kom till uttryck i Abramoffs mejl.

– Det träffade verkligen en nerv, konstaterade Sickney.

”Föga har förändrats

sedan de dagar när mäktiga vita män satte upp handelsposteringar i indianreservaten, tog emot deras varor i utbyte mot alkohol som de visste var gift för dem och sedan när de väl fastnat i smörjan fortsatte att exploatera dem på varje tänkbart sätt”, skriver författaren Stephen Pizzo i webbtidningen AlterNet.

Pizzo bedrev tillsammans med en kollega år 1986 undersökande journalistik och kom också till Cabazon-indianernas reservat utanför Palm Springs. Det var den stammen som förde sina spelrättigheter till USA:s högsta domstol och vann, och därmed gav upphov till den indianska casinorevolutionen.

Men bakom den revolutionen stod inte några indianer. I reservatet bodde kanske 25 indianer, men det var inte de som hade hand om spelandet, utan en grupp maffiamän från Los Angeles. Efter att ha jagats ut från Las Vegas och New Jersey hade maffian upptäckt indianreservaten och insett att eftersom de är suveräna områden kunde de ostraffat starta casinon där, betala indianerna en överenskommen andel och ta hand om resten av pengarna. Federala polisen har t.ex. ingen rätt att komma in i reservaten. En maffiaman som vittnade inför kongressen sade på en fråga om hur maffian såg på reservaten: ”Som på vårt nya Kuba.” (Kuba tjänade ju före revolutionen som en nordamerikansk spelhåla.)

Pizzo och hans kollega hörde att motsvarande aktiviteter pågick i Minnesota och Florida. Maffian bearbetade stammar från kust till kust. Mestadels är stammarna så små att de pengar som betalas ut åt medlemmarna kan vara riktigt hyfsade, och ändå lämna huvuddelarna av pengarna hos de av maffian behärskade bolagen för casinodriften.

Samtidigt kan man lugna många mänskors dåliga samvete över behandlingen av indianerna.

Ingen moralisk kompass

hade Abramoff och Scanlon, klagar den förre republikanske kongressmannen Mickey Edwards för Washington Post. Han försvarar vanligen både lobbare och kongress och konstaterar att små övertramp kan ske. Men detta har fått ett omfång som är chockerande och motbjudande – dehär lobbarna verkar ha inställningen ”statsapparaten till den som bjuder högst”.

– Här finns nu en arrogans som det kanske inte fanns förr. De har varit så enormt självsäkra att de verkar ha saknat alla former av moralisk kompass, säger Edwards, som numera föreläser om förvaltning vid Princetonuniversitetet.

Men det finns de som velat göra Abramoffmodellen till grunden för ett evigt republikanskt styre.