Lukten av pengar

kunde Jack Abramoff känna på långt håll – det skröt han själv med och det betvivlar ingen. Men med tiden blev lukten så stark att den visade att något var verkligt ruttet i indianstammarnas casinoekonomi. Det konstaterade New York Times i en ledare i januari. Spelandet har gett vissa stammar stora pengar (av vilka en okänd del gått till maffian), men bara hälften av stammarna har överhuvudtaget intäkter från spelande. Därför är medelinkomsten bland USA:s indianer mindre än 8 000 dollar per år, alla casinoinkomster till trots.

”Det är olyckligt att stammarna, kongressen eller regeringen inte kan finna ett sätt att dela en del av casinorikedomarna med dessa isolerade och fattiga stammar. Bättre det än typer av Jack Abramoffs slag”, är den slutsats NYT drar. Frågan är ändå om inte hela grundidén är åt skogen. Det finns numera 400 indiancasinon i hälften av USA:s delstater och de inbringar nästan 20 miljarder dollar om året, men eftersom stammarna betraktas som suveräna finns det ingen inblick i vart pengarna går. Frågan är om man längre vet vem som är indianer. Det finns omkring 200 ansökningar från nya ”stammar” som vill bli erkända av den federala regeringen så att de kan ge sig in i casinobusinessen.

Ett maffiamord i Florida

är den mest pinsamma delen av Jack Abramoffs äventyr. När han såg hur stora pengar casinon kan inbringa kunde han inte värja sig för frestelsen att själv ge sig in i branschen. På fastlandet är branschen reglerad, utom i indianreservaten, men på internationellt vatten är det fritt fram. På ”kryssningar till ingenstans” satsas stora pengar. Dessa cruises to nowhere utgör den största oreglerade spelindustrin i USA, säger Bill Thompson, professor i spel vid University of Nevada i Las Vegas.

Plötligt fick Abramoff ett tillfälle att gå in i den branschen, och han slog naturligtvis till, även om han än en gång måste bryta mot reglerna. Det rörde sig om SunCruz Casinos, det största företaget i branschen i Florida, med elva fartyg. Det hade startats 1994 av greken Konstantinos Boulis och det gick mycket bra, men det fanns ett problem: Boulis var inte amerikansk medborgare och det måste man vara för att äga USA-registrerade fartyg. År 1998 började allmänna åklagaren utreda saken och Boulis riskerade att hamna i fängelse. Han slöt dock ett hemligt avtal med myndigheterna om att sälja företaget och betala böter. Han bad sin advokat hitta en lämplig köpare och advokaten, som också jobbade för lobbarfirman Preston Gate, kontaktade firmans stjärnlobbare Jack Abramoff. Denne förklarade snart att det nog skulle gå bra. Han tänkte på sig själv, men eftersom firmans etiska regler förbjöd de anställda att göra affärer med firmans klienter, kunde han inte slå till direkt.

I stället vände han sig till sina båda kumpaner från en havererad Washingtonfirma, Adam Kidan och Ben Waldman, vardera gamla bekanta från College Republicans. De fick uppträda som köpare i förhållande till Preston Gate. I förhandlingar med Boulis enades man om en köpesumma på 147,5 miljoner dollar och huvuddelen kom på Abramoff och Kidan, medan Waldman fick en närmast nominell roll. Men vare sig Abramoff eller Kidan hade några sådana pengar. De lyckades ingå ett avtal med två kreditföretag om ett lån på 60 miljoner dollar mot att de själva betalade 23 miljoner genast. Återstoden skulle de så småningom betala till Boulis.

Men de satsade ingenting alls. Pappren på att de betalat in sin andel på 23 miljoner var förfalskade. Efter en tid började Boulis kräva att få ut åtminstone en del av sina pengar. Efter hårda förhandlingar fick han i stället en andel på 10 % i SunCruz, vilket stred både mot avtalet med kreditföretagen och de villkor myndigheterna uppställt.

I stället uppstod nu ständiga konflikter mellan Boulis, som krävde att företaget skulle skötas på ett rimligt sätt, och Kidan (som var den som ledde företaget i Florida, medan hans kompanjon stannade kvar i huvudstaden) och Abramoff som närmast koncentrerade sig på att ta ut pengar ur det. Vardera tog ut en lön på en halv miljon dollar om året, men Abramoff använde också företagets pengar i sin lobbning.

Konflikten mellan den gamla ägaren och de nya ägarna blev alltmer tillspetsad och ledde till flera processer. Det slutade med att Boulis sköts ned i sin bil år 2001. Polisundersökningarna tog sin tid, men i september 2005 arresterade polisen Anthony Moscatiello, Anthony Ferrari och James Fiorillo anklagade för mordet. Det visade sig att SunCruz kort före mordet betalat Moscatiello, känd som medlem av maffiafamiljen Gambino (ledd av John Gotti), och hans dotter 145 000 dollar för ”catering” m.m. Mordet utfördes av Ferrari och Fiorillo. SunCruz betalade också Ferraris bolag Moon Over Miami 95 000 dollar för ”bevakningstjänster”. Ingen är ännu dömd, men misstankarna riktas starkt mot Kidan. I vilken mån Abramoff varit invigd är inte klart.

SunCruz gick snart efter detta i konkurs. Slutresultaten blev att Boulis arvingar efter sega rättsliga förhandlingar köpte tillbaka SunCruz av Kidan för 200 000 dollar. Kidan började sedan ägna sig åt en firma för ”exekutiv säkerhet” i Washington som bygger bepansrade bilar.

Högtflygande planer

hade Abramoff och Kidan nog. De planerade ett ”skräplån” på 100 miljoner dollar för att täcka skulderna. De skulle skaffa nya casinofartyg för Florida och dessutom stationera ett i Norra Marianerna. De ingick avtal om att driva casinon för indianer i North Carolina, Kalifornien och Oklahoma. De sade sig förhandla om en casinolicens i Europa och besökte Kina på regeringens inbjudan.

Av detta blev intet.

Men under den korta tid Abramoff och Kidan styrde SunCruz hann de ”upprätta relationer” mellan SunCruz och Capitol Hill. Tom DeLay lät sända en amerikansk flagga som vajat över kongressbyggnaden till Boulis (historien berättar inte varför).

I ett skede när Boulis ännu ställde besvärliga villkor för affärer ville Abramoff klämma åt honom och genom sin partner Michael Scanlon fick han kongressmannen Bob Ney att i plenum, och därmed i kongressens protokoll, stämpla Boulis som en skamfläck för spelbranschen. När detta haft önskad effekt och affären genomförts steg Ney på nytt upp i talarstolen och fick anfört till protokollet hur situationen totalt förändrats, så att SunCruz nu styrdes av den högt respekterade affärsmannen Adam Kidan, känd för sin hederlighet och integritet. Med tanke på de konkurser och tvivelaktiga affärer Kidan redan tidigare blivit känd för var uttalandet överraskande. Ney medgav att han inte själv författat det, men sade att det är helt normalt i kongressen att läsa upp andras texter. Ney belönades av SunCruz med ett bidrag på 10 000 dollar till valarbete. Många förvånade sig efteråt att priset på en kongressman inte var högre än så.

Scanlon försvarade i ett annat sammanhang spelindustrin av ideologiska skäl: ”Spel förstör inte mänskor. Den som besluter spela gör det av egen fri vilja. Det är en industri för den fria marknaden, och det tilltalar de konservativa.”

En oromantisk parentes

apropå Scanlon: Scanlon råkade till slut illa ut, inte för att hans klienter kände sig lurade (vilket de nog haft skäl till), utan för att hans fästmö gjorde det. De möttes i slutet av 90-talet när Emily Miller jobbade som pressekreterare för Tom DeLay och Scanlon var hennes chef. En romans uppstod och Scanlon föreslog med tiden att de skulle gifta sig. År 2003 gick Miller över till utrikesdepartementet. Scanlon startade en firma i samarbete med Abramoff som inbringade stora pengar. Han och Miller var fortfarande förlovade, men Scanlon inledde en affär med en manikyrist.

När han sedan bröt förlovningen blev Miller rasande och gick till federala polisen och berättade vad hon visste om Scanlons och Abramoffs metoder. Det var inte lite. Scanlon hade berättat ungefär allt om sitt och Abramoffs arbete med indianstammarna, visat e-posten o.s.v. På basen av detta fick polisen en sådan hållhake på först Scanlon och sedan Abramoff att de tvingades förklara sig skyldiga och samarbeta med FBI.

Detta har forna arbetskamrater till dem båda berättat för Jason Leopold i The Raw Story.De har ingen nämnvärd sympati för honom, han behandlade andra mänskor illa och hans nyvunna rikedomar gjorde honom ännu otrevligare. Men inte heller Miller verkar vara någon lätt mänska att ha att göra med. Till en reporter som skulle skriva en profil av Tom DeLay för Washington Post år 2001 utbrast hon: ”Du ljög!… Du förrådde honom! De förvrängde det han sade… Vi känner dig inte. Du existerar inte… Du är död för oss.” Och 2004 blev hon känd för en stor allmänhet när hon i direktsändning beordrade TV-bolaget NBC:s kameraman att stoppa filmningen av Colin Powell. Efter en spänd tystnad gav Powell order om att intervjun skulle fortsätta och bad Miller stiga åt sidan.

American International Center

heter en ”tankesmedja”, som Scanlon upprättade i badorten Rehoboth Beach – det hette storståtligt att den skulle ”utvidga den internationella diskursens parametrar i syfte att öka kraften i världsintellektets samlade styrka”, men den fungerade uppenbarligen bara som en täckorganisation för betalningar av olika slag. Scanlon hade besatt ledningen med strandkompisar från sina somrar som livvakt. Scanlon hade köpt ett stort hus nära stranden och där bodde också centrets två ”forskare”: David Grosh som var ”årets livvakt” i Rehoboth 1995 and Brian Mann, en tidigare yogainstruktör. Scanlon ägnade sig fortfarande åt strandliv, och kom ofta i helikopter från Washington till beachen.

Centret användes av Scanlon och Abramoff för att ta in pengar från utländska klienter som de inte ville representera officiellt. En del av pengarna kom från Malaysias regering och från oljebolag med affärer i Sudan, där amerikanska bolag förbjudits att verka med hänvisning till kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Abramoff förklarade för affärsvänner att han strävade till att bli en förmedlande länk för amerikanska bolag som ville göra affärer med oljerika länder, som Sudan.

Genom Abramoffs nätverk kom också en betalning på en miljon dollar från det ryska oljebolaget NaftaSib. Den summan kanaliserades till U.S. Family Network, en stiftelse som kontrollerades av Tom DeLay och som enligt denne hade som syfte att ”återställa medborgarkontrollen över den federala förvaltningen”. Stiftelsen drevs av DeLays förre stabschef Edwin A Buckham, som nyligen sett sig tvungen att lägga ned sin lobbarfirma Alexander Strategy Group efter den uppståndelse Abramoffskandalen väckt.

Enligt Buckham betalades de ryska oljepengarna för att säkerställa DeLays stöd för lagstiftning som skulle tvinga internationella valutafonden IMF att ge ett stort lån för att rädda den ryska ekonomin under den stora krisen 1998 utan att kräva att landet höjde skatterna på energi- och andra lönsamma vinstgivande industrier. Och DeLay dundrade: ”De försöker tvinga Ryssland att höja skatter vid en tidpunkt när de borde sänka skatter, för att få ett lån från IMF. Det är upprörande.” Och IMF backade.

Redan föregående år hade DeLay tillsammans med fyra medarbetare gjort ett sex dagars besök i Moskva som bekostades av NaftaSib. Han spelade golf, mötte ryska kyrkliga ledare och hade ett samtal med premiärminister Viktor Tjernomyrdin.

Det märkligaste på den utländska lobbningsfronten är dock Abramoffs begäran sommaren 2003 om 9 miljoner dollar för att ordna ett sammanträffande mellan Gabons president och president George Bush i Vita huset. Omar Bongo träffade mycket riktigt Bush i maj 2004.