Aldrig tidigare hade en så uppenbar lögn förvandlats till en så bedrövlig sanning, skriver Rafael Argullol om Sions vises protokoll.

Hundra år har förflutit sedan en av historiens mest seglivade och tragiska litterära falsifikationer började ges ut: Sions vises protokoll. Med anledning av detta har den israeliska juristen Hadassa Ben-Itto publicerat boken The lie that wouldn’t die, i vilken han i en anda som närmar sig detektivromanen följer intrigen bakom masstillverkningen och distributionen av smädeskriften under 1900-talet. Dessutom påvisar han att texten i början på påföljande sekel – det vill säga i dag – fortfarande åtnjuter utbredd prestige, inte bara i arabländerna, där den inte sällan återfinns i biblioteken som ett vetenskapligt verk, utan också letat sig så förvånande långt bort som till Japan.

Skriftens succé förefaller otrolig om man har i åtanke att förfalskningen, som är alltför grov för att vara övertygande, upptäcktes redan tidigt; det var tidsandan i vilken den kom till som förvandlade en absurd lögn till en gemensam sanning. Intresset för det ursprungliga ljudet dränktes i det bedövande ekot, och tusentals läsare, många med all säkerhet redan väl benägna, lyssnade andaktsfullt till budskapet.

Allt pekar emellertid på att alla bitar för att lägga pusslet fanns tillgängliga redan 1921. Följaktligen gick det att visa att Sions vises protokoll, en text som spreds över hela Europa i syfte att bekräfta den internationella judiska konspirationen, var en förvanskning från början till slut. Den 16, 17 och 18 augusti 1921 publicerade The Times en artikelserie med titeln Sanningen om protokollen: en litterär förfalskning. Författare var Philip Graves, vid tidpunkten tidningens korrespondent i Istanbul, en stad som genom att fungera som vägkorsning för kulturer och rykten hade gett journalisten tillgång till historiens grundläggande nycklar.

Philip Graves blottlade en intrig som kommit till i Ryssland och föreföll ha tillverkats enligt metoden med ryska dockor. I samtliga europeiska och amerikanska upplagor utan undantag innehöll Sions vises protokoll överenskommelserna vid ett hemligt möte mellan judiska konspiratörer i vilket man beslutade sig för strategin för att tillvälla sig världsmakten. Texten var med andra ord en slags bruksanvisning för att erövra världen. Detta syfte, som kanske kan tyckas vara ett fantasteri i våra ögon, föreföll inte alls så overkligt för antisemitismens mångtaliga hord. Som det snart skulle visa sig såg de judarna som den viktigaste fienden att besegra, inte bara som orsaken till existerande gissel, utan också som framtida usurpatorer av makten.

 

Men de sionistiska företrädarna hade aldrig hållit det stora möte som alla förord till alla upplagor hänvisade till. Naturligtvis hade de inte heller skrivit texten som dessa förord innehöll. Med stor detaljrikedom visade Philip Graves att Protokollen var ett påhitt av den tsaristiska säkerhetstjänsten, Okhrana, som i stor utsträckning sammanföll med den kontrarevolutionära propagandan i kölvattnet på händelserna 1905. I korthet handlade det om att ge judarna skulden för Rysslands instabilitet, som officiellt tillskrevs revolutionärerna. Hadassa Ben-Itto består oss med ett märkligt och symptomatiskt faktum i sin bok: När bolsjevikerna avrättade tsarinnan Alejandra Federovna, tillsammans med hennes make, tsar Nikolaj, och deras barn i Ekaterinburg 1918 fann man i hennes rum, vid sidan av Bibeln och Krig och fred, en bok med titeln Det stora i det lilla som innehöll den fullständiga texten från Sions vises protokoll.

Vilka orsakerna än kan ha varit valde tsarens underrättelsetjänst, eller författarna som arbetade åt den, ett verk av den franske författaren Maurice Joly som grund att manipulera fram förvanskningen. Det rör sig om Dialog mellan Macchiavello och Montesquieu i helvetet, som publicerades 1860. Jag intresserade mig för denna oerhörda förfalskning och för några år sedan lyckades jag införskaffa Maurice Jolys skrift. Texten är utomordentligt originell och är från en litterär synvinkel på intet sätt värdelös. Den dryper av politisk antibonpartism. Det är emellertid svårt att förstå att den utvaldes som litterär grund för en antijudisk bok. Ett flertal andra verk hade kunnat lämpat sig bättre, men på just dettas lott föll det att bli valt.

 

Tack vare Philip Graves stod allt tillräckligt klar redan 1921, och hans artiklar hade inte publicerats i vilken landsortstidning som helst, utan i The Times. Men Protokollens vansinniga historia, och deras dramatiska effekter hade bara börjat. I Hadassa Ben-Ittos bok finns en livfull berättelse som visar på förvanskningens roll i de händelser som utmynnar i det andra världskriget och i Förintelsen. Det räcker med två påpekanden. Henry Ford, ägaren till Ford Motor Company, hänvisade ymnigt till Protokollen i syfte att genomföra sitt outtröttliga korståg mot ”den internationella judiska konspirationen”. På grund av hans inflytande kom en stor del av den amerikanska befolkningen att sätta likhetstecken mellan sionism, kommunism och fördärv. I Tyskland var det ingen annan än Alfred Rosenberg, rasismens store ideolog, som anförtroddes uppdraget att publicera Sions vises protokoll. I Tyskland före nazismen, distribuerades hundratusentals exemplar och senare, mitt under nazismen, blev Protokollen ett slutgiltigt bevis för judisk falskhet. Aldrig tidigare hade en så uppenbar lögn förvandlats till en så bedrövlig sanning.

Som Hadassa Ben-Ittos monumentalt dokumenterade essä lär oss har icke desto mindre Protokollen fortsatt att spridas kontinuerligt efter andra världskriget. Skriften nedkämpades och förbjöds i några länder, men i andra publicerades den i full frihet. Nästan aldrig påpekades att den var en förfalskning eller berättades om den fasa den hade bidragit till att skapa. Det finns en mängd bokhandlar och bibliotek runt om i världen som fortfarande för tsarens säkerhetspolis klumpiga manipulation av en god litterär text.

Även om historien om Protokollen är ohjälpligt skandalös är texten i sig inte utagerad. Inte heller metoden eller andan som gav upphov till den tillhör historien. Hundra år efter att den falskeligen tillverkades bevittnar vi ett oupphörligt bruk av politikens värsta sätt att agera: fasthållandet vid lögnen tills dess sagda lögn måste accepteras som sanning.

 

En blick på det 21:e århundradets första år ger vid handen alltför många exempel för att vi skulle kunna bli övertygade om att de politiska och polisiära tillvägagångssätten som gav upphov till Protokollen skulle tillhöra en svunnen tid. Tvärtom tillhör de en mörk nutid som rör sig i en underjordisk hemlighet.

Angående frågan om massförstörelsevapen, före Irakkriget, och i syfte att berättiga detta krig, var allt så uppenbart att till och med den stackars Colin Powell, den minst oanständiga politikern vid tillfället, såg dem och önskade sig dem, inför FN, för att kunna fortsätta ljuga i akt och mening att lögnen skulle förvandlas till en halvsanning, och sedan till en hel sanning. Tre år senare tycks det som om ingen längre hävdar att lögnen inte var något annat än lögn. Metodologin förefaller vara densamma när det gäller CIA:s hemliga fängelser, vilket förvärras av att skammen kan komma att häfta vid betydligt fler politiska ledare än vad som var fallet i Irakkriget. Det är så uppenbart att i stort sett alla ljuger i väntan på att lögnen ska förvandlas till sanning att det nästan ger upphov till skamkänslor bara att följa nyheterna i saken.

Berättelsen om hur Sions vises protokoll kom till borde vara till lärdom för alla våra styrande. Dels på grund av dess brutala följdverkningar, dels som en spegelbild av ett mörkt och allmänt utbrett sätt att bedriva politik som så många lär sig med cynisk snabbhet: lägg en lögn till en annan och sanning uppstår.

Skribenten är spansk författare och filosof. Artikeln har tidigare
publicerats i El País.

översättning Anders Forsberg

illustration Frej Appel