Pärmbilden till Oscar Rossis nya diktsamling Brev till polisen föreställer bokstäver klippta ur tidningen. Komponera ett brev på det sättet brukar brottslingar göra när de skriver anonyma hotelsebrev. Rossis diktjag som skriver till polisen verkar vara övertygad om sin brottslighet. Varför skulle man annars drabbas av ett behov att starta iväg till polisstationen för att ange sig själv? Ett svar på frågan varför ange sig själv kommer i slutet av boken i en detalj ur Jacques Louis Davids målning Marats död i form av ett brev där den franska revolutionsledaren Jean Paul Marats mördare Charlotte Corday på sitt sätt anger sig själv. Målningen föreställer Cordays brev till Marat som i offrets händer fungerar som ett bevis.

Rossi skriver spännande rolldikter där jaget är en kluven personlighet besatt av tanken på polismästarens överhöghet och renhet. Jagets förhållande till polismästaren påminner om en beundrare som avgudar en rockstjärna så intensivt att beundran vänds till förföljelse och hotelser. Jaget skapar sin egen brottslighet under berättelsens gång. Egentligen finns det bara skärvor av en berättelse; Rossis fragmentariska stil speglar det fragmenterade jagets närmast schizofrena tillstånd. Som en skönlitterär gestaltning av ett vansinnets söndertrasade språk är Rossis andra diktsamling en driven lyrikers uppvisning.

Mitt i allt det vansinniga och i blickarna in i en kluven själ finns det någonting nyktert. Rossi kan också leka med språket så att vissa ställen liknar nonsensspråket i barnramsor:

 

jag drömmer.

smörsång

sömnig.

flygel fågel

 

Överhuvudtaget finns det massor med roliga ord i diktsamlingen. I dikten dödsattestförekommer ord som ”vigiliapålen”, ”motbjudljus” och ”flugsurrvinden”. Det finns en vardagsnära känsla i diktsamlingen som helhet. En del av vardagsnärheten kommer också av polisskildringen.

Det finns någonting prosaiskt i polisen som mottagare till dikten. Polisen är en både vardaglig och speciell adressat. Milan Kundera skriver i sin roman Livet är någon annanstans om en poesiafton där skalderna uppträder på polishuset. Där får mötet mellan dikten och polisen sin speciella laddning av kontexten. Poesiaftonen i en polisstat gav Kundera ett speciellt fruktbart tillfälle att göra sig lustig på både poeternas och polisernas bekostnad. Trots att Rossis kontext avgjort är en annan än Kunderas, ligger tanken på polisstaten ändå inte så långt borta. Tidigt i diktsamlingen citerar Rossi Imre Kertész, en författare som upplevt två typer av totalitarism i Centraleuropa och som ställer frågan ”Har jag inte lidit oförrätt?”

Det finns olika typer av poliser och olika typer av brottslingar. Diktjaget är närmast en brottsling som identifierar sig med polisen och samtidigt ser polisen som sin raka motsats. Den poetiska röstens kluvenhet möjliggör skildringen av två personer inom ett jag och varför inte flera jag i en postmodern kavalkad av röster. Åtminstone är känslan av lapptäcke och kollage stark, inte minst på grund av Rossis intressanta typografiska experiment.

Den franska modernistiska traditionens betydelse för Rossi är påtaglig. Stora dekadenta poeter som Stéphane Mallarmé och Arthur Rimbaud skymtar som viktiga intertexter. Rimbauds berömda påstående ”Je est un autre” har Rossi gett den lekfulla ordalydelsen ”Jag är han andra”. Där kristalliseras den närmast schizofrena alienerade uppfattningen om självet som en främmande. Stämningen blir lätt paradoxal:

 

människan möter framtiden

friheten slits loss från ögonblicket

 

såsom självmördaren möter den dödsdömde

I dessa rader för Rossi en intressant diskurs om ett individuellt och socialt vansinne i moderniteten. Självmordet och dödsdomen i kombination påminner om mänsklighetens bräckliga existensvillkor.

Rossis diktbok är både rolig och utmanande att läsa. Rossi rör sig i gränsmarkerna mellan mening och vansinne. Var går språkets gräns och har språket makt över tanken? Någonting sådant tänker jag på när jag läser:

 

tänk inte på prosodin

Oftast går det ganska bra

 

Det är en dikt på två rader där de två raderna hör hemma i helt olika sammanhang. De känns meningslösa tillsammans och ändå säger de någonting om Rossis poetik. Tematiskt består boken av en stor mängd spår som bildar en fragmentarisk helhet, röster som talar förbi varandra på många olika plan. Det mest fascinerande spåret är de vansinniga breven till polisen, där Rossi verkligen släpper loss:

 

det är väl inte så att du skyfflar undan allt

sprängstoff

i marginalen för att själv kunna sitta på

rena papper i

såna fall vore ju jag fyrverkeriet du skapat

o min stora

renässansmästare

Oscar Rossi: Brev till polisen. Söderströms 2005. 144 sidor.