Platt skatt

vill Näringslivets delegation gå in för, deklarerar direktör Risto E.J. Penttilä. Man håller ännu på med att räkna på modellen, men enligt Penttilä ska de totala skatteintäkterna inte sjunka fast skatteprocenten blir den samma för alla.

Eftersom den platta skatten innebär att de som har höga inkomster betalar kännbart mindre i skatt måste detta betyda att de som har låga inkomster betalar kännbart mera. Om man inte i stället höjer några andra skatter kännbart. Men eftersom Penttilä inte kan tänka sig höjda skatter för företagen återstår bara momsen, och om den höjs drabbar det också låginkomsttagarna i högre grad.

Eller så tänker sig Penttilä, trots att han försäkrar motsatsen, att man faktiskt skulle låta skatteintäkterna och därmed antagligen också den offentliga sektorns volym krympa. På det tyder hans kritik i artikeln i tidskriften Meidän Suomi av den ”föråldrade välfärdsmodellen där medborgarna utlokaliserat sitt samhälleliga ansvar till den offentliga sektorn, kommunen eller staten”. Han efterlyser ett större ansvar hos individerna:

”En hög skattegrad ses som ett mått på samhälleligt ansvar, men man kan också se tvärtom på saken. När mänskorna inte längre vill bära sitt ansvar säger de att man ju klarar av det genom att betala.”

Vad detta innebär är rätt svårt att föreställa sig. Det låter som om föräldrar inte borde övervältra kostnaderna för barnens utbildning på samhället utan själva stå för dem, så långt de har råd. Liksom den som blir sjuk borde betala vad det kostar, så länge pengarna räcker till. Kanske Penttilä t.o.m. skulle gå så långt som den amerikanska skattesänkaren Grover Norquist och hemförlova armén för att i stället lita på vapnen i folks garderober hemma. Denhär modellen låter nog ännu mera föråldrad än dagens.

Penttilä utdömer den nuvarande modellen:

”Det finns inte längre någon återvändo till den gamla modellen för välfärdssamhället. Det möjliggjordes av de exceptionella förhållandena i det slutna Finland. Det gamla välfärdssamhället började sacka efter i utvecklingen redan under 1980-talet då kapitalströmmarna liberaliserades. Under depressionsåren såg man att samhällets säkerhetsnät inte längre klarade av att hjälpa dem som råkat illa ut. Nu har vi ett nytt välfärdssamhälle och problemet är att vi ännu inte fullt ut har övergått till det nya.”

I det ”nya” välfärdssamhället är det inte enligt Penttilä längre viktigt att tjänsterna är billiga bara de är av hög kvalitet. Därför ska man inte konkurrensutsätta dem så att priset är avgörande.

En liknande tanke uttrycktes i en kolumn för en tid sedan i Kauppalehti av redaktionschefen Tapio Honkamaa, som efter diverse klagomål på de kommunala tjänsterna frågade: ”Varför betalar en finländare livet igenom höga skatter? För att som seniormedborgare komma till en bäddavdelning och leva i spänning om man i dag får mat eller får blöjorna bytta?”

Med det ville Honkamaa nog inte säga att skatterna borde höjas så att den kommunala servicen skulle bli bättre. Både hans och Penttiläs tanke är väl snarare den att de som får mera i handen genom en skattereform har råd att själva betala för sina tjänster, av lämplig kvalitet. De som inte har råd med det får helt enkelt nöja sig med ännu sämre tjänster än nu.

 

Kalle Isokallio

är en blind höna som ibland hittar ett guldkorn. Det gjorde han i en kolumn i Iltalehti där han förklarade att han först gladdes över Penttiläs kommentar om den platta skatten:

”Det är utmärkt att det från Södra kajen kommer ett förslag om att förvärvs- och kapitalinkomster beskattas enligt samma skatteskala. Äntligen en tanke om en modell för platt skatt där kapitalinkomster och löneinkomster behandlas likvärdigt.

Nuförtiden betalar ju rika betydligt mindre för kapitalinkomster än vad fattiga betalar för löneinkomster. De rika betalar inte heller kommunalskatt för sina kapitalinkomster, vilket länge har stört mig filosofiskt, eftersom deras barn verkar gå i samma kommunala daghem och skolor som de mänskors barn som lever på sina löneinkomster.”

Sedan insåg Isokallio att Penttilä ingalunda vill placera kapitalinkomsterna i samma ofördelaktiga ställning som löneinkomsterna, utan vill föra fram en modell där skatteprocenten sänks också för höginkomsttagarnas inkomstskatter. ”Enligt Penttiläs tankemodell är det orätt att om man inte kan ta ut alla sina inkomster som kapitalinkomster så tvingas man på den del som tas ut som inkomstskatt betala progressiv skatt, som vanliga män-skor gör för sina enda inkomster.”

Kalle Isokallio träffar här mitt i prick, trots att han nog själv också skulle dra nytta av en platt skatt. Han fick sparken från posten som Nokias VD 1991 när bolagets ägare ansåg det bättre att fortsätta att betala honom chefslön till pensionsåldern utan att han gjorde något jobb. I detta fall räknade ägarna säkert rätt, eftersom efterträdaren Jorma Ollilafaktiskt satte bolaget på fötter efter några besvärliga år . Så Isokallio talar inte i egen sak. Han riktar sina ord till den vanliga högern, den som är till vänster om Penttiläs målgrupp. ”Samlingspartiets anhängare har medelinkomster och de blir alltså inte saliga av en platt skatt. Partiet borde därför driva på att kapitalinkomsterna beskattas enligt samma skattesatser som löneinkomsterna. Då skulle statens skatteintäkter stiga och det blir rum för att minska progressionen, vilket skulle gynna samlingspartiets anhängare. Förslaget skulle kunna vara så rejält att löne- och kapitalinkomster beskattas skilt, men enligt samma skala.

På det sättet skulle samlingspartister med medelinkomster och små kapitalinkomster få sänkt samlad skattegrad. En person med små kapitalinkomster skulle då betala mindre i skatt än hittills för sina kapitalinkomster. Skatterna skulle stiga bara för den lilla minoritet som förändrat sina löneinkomster till kapitalinkomster. Man skulle tro att detta kunde passa bättre för samlingspartiet än Penttiläs modell som erbjuder Mikael Lilius utom optioner också sänkt skatt för löneinkomster på hundratusentals euro.”

Penttilä kommer naturligtvis inte att bry sig om Isokallios råd. Här i landet utvecklas skattepolitiken inte så att den beaktar samlingspartisternas intressen, utan snarast tjänar den ministrarna och Nokiadirektörerna. Inte är det något nytt, men det är intressant att höra det också ur en f.d. Nokiadirektörs mun.

 

Vad Nokia beträffar

ser det illa ut som om bolaget denhär gången haft mindre tur i sitt chefsval. Olli-Pekka Kallasvuo har redan hunnit göra sig internationellt känd genom det försök till skattesmitning han ägnade sig åt hösten 2004. Han hade shoppat i Schweiz för drygt 11 000 euro: en klocka, lite silver, lite herrkläder och herrskor och en väska till tydligen inte särskilt fördelaktiga priser. På flygfältet i Zürich mindes han att han inte var i EU och fick tillbaka 650 euro i moms. När han några timmar senare kom till Sjöskog mindes han inte längre att han varit utanför EU och tog den gröna linjen. Schweiziska tullen hade tyckt att det var rätt mycket shoppat och bett finska tullen kolla att han betalade skatt, vilket han alltså inte gjorde. Juristen Kallasvuo själv tyckte att hans inköp var alldeles vanliga. ”Jag upplevde inte att jag tog in i landet något speciellt, jag tyckte jag köpt personliga saker för eget bruk”, förklarade han vid polisförhöret. Han tillade att summorna var små ”i förhållande till min egen inkomst- och förmögenhetsnivå”.

Kallasvuo dömdes att betala 3 000 euro i tull och skatt och 31 000 euro i böter för lindrigt skattebedrägeri. När HS i januari rapporterade detta svarade Nokia att bolagets ledning och styrelse nog informerats omedelbart om det inträffade. Senare visade det sig dock att alla styrelsemedlemmar inte visste om saken när de sommaren 2005 valde Kallasvuo till blivande VD. Den inre kommunikationen i Nokia fungerar alltså inte särdeles bra.

Kanske man i Nokia tänkte att misstag i privatekonomin inte är så farliga. Men Kallasvuo har inte gjort särskilt bra ifrån sig heller i rampljuset som Nokias nya chef. HS’ ekonomiska skvallerspalt jämför hans stora framträdande vid mobiltelefonmässan i Barcelona förra veckan med Matti Nykänen-språket: självklarheter, plattityder, missförstånd. Svårt att veta hur rättvist det är, men den första Kallasvuo-repliken man hittar på nätet är det nekande svaret på en fråga från Newsweeks reporter om han är en ny Ollila: ”You get what you see and you see what you get”. Det låter ganska nykänenskt.

Det starkaste tecknet på att det inte kommer att gå så bra för Nokia är i alla fall att så många ur den gamla ledningsgruppen hunnit hoppa av efter valet av Kallasvuo. Det är svårt att tänka sig att de alla skulle vara frustrerade över att inte just de blev Ollilas efterträdare, det är lättare att tänka sig att de utgår från att Kallasvuo inte kommer att kunna skapa samma laganda som Ollila. Också om Ollila utåt var den karismatiska ledaren är det tydligt att han omkring sig skapade en samspelt grupp. Nokia var ingalunda någon idealisk arbetsplats men det fanns en ledning som visste vad den ville. Det är inte så säkert att det är så i fortsättningen.

 

På den högsta inkomstnivån

är man, som Kallasvuo antyder, inte mer intresserad av att betala skatter och avgifter till samhället än andra, trots att man skulle ha råd med det. Praktexemplet kommer just från Nokia, som krävt att utländska direktörer med månads löner som motsvarar vanliga mänskors årsinkomster ska få radikalt sänkt skatt.

”Nokias chefsdirektör Jorma Ollila har upprepade gånger krävt att beskattningen ska lindras i Finland. Ollilas efterträdare Olli-Pekka Kallasvuo verkar ha fört skattekraven ett steg längre och i sina egna skattelinjedragningar övergått till direkt aktion”, kommenterade kolumnisten Tapio Kivistö giftigt i Taloussanomat. Tidningen har överhuvudtaget förhållit sig kritiskt till fallet Kallasvuo och ordföranden för Aktiespararnas centralförbund Jarmo Leppiniemi har i TS sagt att Nokia borde skärpa sin linje och göra det tydligt att följande kallasvuo får sparken. (Man kan nog utgå från att Kallasvuo själv i fortsättningen kan skilja på den gröna och den röda linjen.)

 

Skattesänkningarna

under denhär regeringen har uppgått till 3–4 miljarder euro, konstaterar chefredaktörJuhani Pekkala i en kolumn i Taloussanomat. Det baserar sig huvudsakligen på regeringsprogrammet, där socialdemokraterna gick med på att avskaffa förmögenhetsskatten, vilket många socialdemokratiska riksdagsledamöter hade svårt att smälta. En del av dem röstade emot den, men bestraffades.

Genom denna operation kunde centerpartiet vinna poäng i företagarkretsar, där man dock huvudsakligen röstar på samlingspartiet. Konkurrensen om företagarnas röster har enligt Pekkala lett till att statsmakten tagit väl hand om nya företagare. ”Nu har vi för varje ny företagare två av samhället avlönade tjänstemän som betjänar, vägleder och skapar förutsättningar för verksamheten.”

Men framför allt har man sänkt skatterna.

Nu lobbar man enligt Pekkala redan energiskt för nästa regerings program.

”Där kan uppstå problem. Skattelättnaderna har redan blivit så stora att de som det nu ser ut ätit upp överskottet i nationalekonomin.

Det är speciellt med tanke på det borgerliga samarbetet en stor utmaning. Centern och socialdemokraterna har kunnat sänka skatterna nästan mer än samlingspartiet ens vågat drömma.”