En radiodebatt efter presidentvalet avslutades med att SFP:s representant Birgitta Dahlberg hoppades att den omvalda Tarja Halonen skulle göra något för att begränsa strejkrätten. Då kunde hon inte veta att Helsingin Sanomats månadsbilaga några dagar senare skulle konstatera att ordet strejk inte just förekommer i rubrikerna, eftersom hela fenomenet praktiskt taget försvunnit.

Hon hänvisade antagligen till den stora arbetskonflikten inom pappersindustrin i fjol, men måste som samhälleligt aktiv person vara medveten om att det till 99 procent rörde sig om en lockout och till 1 procent om strejker. Orsaken till konflikten var inte att arbetarna ville ha bättre arbetsvillkor, utan att arbetsgivarna ville försämra dem. Det lyckades till en del, men inte i den omfattning som skogsindustrin hade strävat efter.

Visserligen kunde pappersbolagen genom att stänga fabrikerna minska på sina lager, vilket uppenbarligen var ett av syftena med lockouten, och på lång sikt kommer de att kunna spara en del genom försämringarna i arbetsvillkoren (t.ex. arbete också under jul och midsommar), men det kommer att gå mycket länge innan det som förlorades tjänas in. Både Stora Enso och UPM har i dagarna uppvisat usla resultat för förra året.

Till detta kommer alla de mycket större förluster som resten av nationalekonomin drabbades av, de kommer inte ens på lång sikt att kompenseras av någonting, tvärtom kommer bortfallet i BNP att ha återverkningar också i framtiden. Men i det fria marknadssamhället är spelreglerna sådana att var och en svarar för sig själv, en statlig styrning uppifrån (dock inte från presidentens sida, som Dahlberg vill) kunde vara bra i vissa fall, men den sortens socialism har numera inget större stöd här i landet.

Däremot kan branschen själv dra konsekvenserna, och den har i viss mån gjort det. Skogsindustrins förhandlingschef Arto Tähtinen fungerade utåt som arbetsgivarnas pansarvagn, och han har också senare förklarat att den strategi man hade var den enda möjliga och enda rätta. Men hans arbetsgivare har redan dragit andra slutsatser. Stora Ensos Finlandschef Pekka Laaksonen var den huvudsansvariga för strategin och han har fått behålla sitt egentliga jobb som chef för finpappersdivisionen, men han har förlorat ställningen som Finlandschef och posten som ordförande för Skogsindustrin rf. Signalerna är tydliga: lockouten var ett grovt och dyrt felsteg.