Utrikespolitiska institutet har de senaste åren haft en inte obetydlig utåtriktad verksamhet. Förra veckan slogs dock antagligen ett rekord med fyra evenemang på åtta dagar: 13.3 Timothy Garton Ash, 14.3 Europa och islam, 17.3 Ryssland–EU, 20.3 USA–Iran.

Det största publikintresset väckte den brittiske samtidshistorikern Timothy Garton Ashsom lockat en stor publik till Ständerhuset, där han talade om ämnet ”Är du en europé?”. Garton Ash inledde ju sin bana med rapporter nästan i realtid om omvälvningarna i Polen och Tjeckoslovakien 1989, där han t.ex. följde med sammetsrevolutionens mest intensiva skeden i högkvarteret i Laterna Magica. Det har gått en tid sedan dess, men Garton Ash ger fortfarande ett intryck av att vara en alert kombination av en reporter och forskare.

Europa från Levanten

Vad är det alltså att vara europé? Garton Ash ville inte definiera det, utan ville tvärtom komma ifrån alltför strikta definitioner. För Europa var ju faktiskt en fenicisk prinsessa som av guden Zeus i en tjurs gestalt bortfördes till Kreta. Hon var alltså en av de tidigaste illegala immigranterna till Europa. Men det dröjde i själva verket till 1460-talet innan Europa blev ett begrepp, dittills hade man huvudsakligen talat om kristenheten. Och länge uppfattades kristen tro nog som ett villkor för att vara europé. Och då rörde det sig om katolicism eller protestantism, de ortodoxa var inte riktiga européer. Det är först nu som också ortodoxa knackar på EU:s portar. Den västliga kristendomen sågs enligt Garton Ash som en central del av den europeiska självuppfattningen ända fram till 1960-talet. Men nu gäller huvuddebatten om muslimer kan vara européer.

Nu har diskussionen kring utvidgningen av EU enligt Garton Ash ”lett till den punkt när vi för första gången verkligen frågar var slutar Europa?’ Den politiska och institutionella debatten når gränserna av vad som vanligen ses som den geografiska, kulturella eller historiska definitionen av Europa. För att formulera det grovt: ’Är turkarna européer?’

Geografiskt är definitionen klar. Gränsen mellan Europa och Asien drogs redan omkring300 f.Kr. genom Bosporen och Dardanellerna. En allmän uppfattning är också att Europa slutar vid Ural. Garton Ash skulle egentligen inte vilja se Turkiet som medlem av EU, men han sade också att eftersom förhandlingarna förts så här långt är det bättre att de slutförs, dessutom skulle det turkiska medlemskapet vara en signal om att också islam hör hemma i Europa.

Men huvudfrågan är hur man kan kombinera en muslimsk och en europeisk identitet, och här såg Garton Ash det amerikanska bindestreckstänkandet som en förebild. I USA är det naturligt att tala om kines-amerikaner, vietnames-amerikaner o.s.v. Men det sättet att definiera sig har enligt Garton Ash inte slagit igenom i Europa, vilket han hoppades det skulle göra så småningom. Han känner förstås inte till finlandssvenskarna, eller sverigefinnarna. Han blev upplivad när under frågedelen Umayya Abu-Hannapresenterade sig som finlandspalestinier och sade att hon var den första sådana kombinationen han mött.

Etnisk brokighet

Länge har Europa definierat sig som den civiliserade delen av världen, de andra var, inte bara enligt grekerna, barbarer. Framför allt har detta gällt i förhållande till öst. ”Ursprungligen innebar detta Asien, vilket främst innebar det gamla Persien, sedan islam d.v.s. araberna, därefter islam d.v.s. turkarna.”

Men i dag bör vi enligt Garton Ash i grunden tänka om i denhär frågan, bl.a. med tanke på den växande invandringen. Den förutsätter ett minimum av social rättvisa för alla, oberoende av ursprung, samma mänskliga rättigheter för alla och en grundläggande solidaritet mellan alla. Den etniska brokigheten kunde bli Europas främsta kännetecken.

 

(Om Sergej Medvedev nästa vecka)