Det berättas att Thomas “Daddy” Rice, en av de mest framgångsrika av de vita minstrelartisterna i 1800-talets USA, vid ett besök som hans minstrelshow gjorde i Louisville, Kentucky i slutet på 1820-talet skulle ha råkat se en gammal svart krympling vid namn Jim Crow utanför ett stall som syntes från den teater där Rice uppträdde. Enligt ett ögonvittne – historien återges av jazzhistorikern Marshall Stearns – var denne Jim Crow starkt vanskapt, med höger axel högt uppdragen, vänsterbenet styvt och krokigt, vilket gav honom ett som det föreföll smärtsamt, men samtidigt komiskt sätt att gå: han hoppade helt enkelt omkring som en kråka, vilket ju stämde väl överens med hans namn.

“Daddy” Rice ska ha studerat den gamle afrikansk-amerikanen mycket noggrant, skrivit ner flera verser till dennes sång och sedan på scenen kopierat dennes sätt att röra sig, med en omedelbar succé som följd. En ny genre ska ha fötts, black face comedy, detta att härma och förlöjliga, men också beundra afro-amerikanerna och deras kultur. Sången “Jump Jim Crow” blev en enorm hit, både i USA och i London. Att historien förmodligen är påhittad, vilket påpekas av rock-kritikern/forskaren Robert Christgau i senaste utgåvan av bokförlaget Da Capos översikt över essäer i populärmusikaliska ämnen, gör den inte mindre fascinerande. Det handlar helt enkelt om en ”skapelsemyt” för mycket av det vi uppfattar som amerikansk identitet, det typiskt amerikanska, senare kodifierat i begrepp som cool, hip, hipster, white nigger m.m.

Vad består egentligen den amerikanska identiteten av? Den amerikanska musikforskaren Robert Cantwell har i flera böcker tagit upp problematiken. Det Cantwell speciellt understryker är det ambivalenta, det otydliga, det mångtydiga och därmed det fascinerande i den amerikanska identiteten. Kort uttryckt skulle man kunna hävda att ett för den amerikanska identiteten utmärkande drag är dess karaktär av att vara någonting konstruerat, fantiserat. Det påhittade, imaginära i den amerikanska identiteten blir så mycket tydligare om man jämför den med de äldre, etniska och andra (språkliga, religiösa, kulturella) identiteter som vi är vana vid i Europa, och som därför förefaller oss mer naturgivna, “naturliga”.

Cantwell kopplar samman denna ambivalens i det amerikanska med speciellt de amerikanska judarnas stora intresse för dylika amerikanska representationer av det svarta. En fråga som de stora grupper av östeuropeiska judiska immigranter som kom till USA under årtiondena omkring sekelskiftet 1900 ställdes inför, var den om deras förhållande till gränslinjen mellan vitt och svart, dvs. mellan europeiskt (“kaukasiskt”) respektive afrikanskt. Som Robert Cantwell konstaterar kunde judarna paradoxalt nog, genom att måla sig svarta i ansiktet och alltså bli lustiga, grinande “negrer” i en “negershow”, samtidigt konstruera sig själva, bakom den svarta, grinande masken, som vita. Eftersom de målade sig svarta i ansiktet – liksom mången irländare, en annan marginell grupp i de protestantiska, puritanska nordstaterna, tidigare hade gjort – kunde de sedan förvissa sig om att de räknades in i den stora gruppen vita (kaukasiska) nordamerikaner.

Blackface minstrel-forskaren Eric Lott konstaterar i sin bok Love and Theft (1995) att i engagemanget i en annan än en vit etnicitet – i detta fall alltså judarna som “negrer” eller “vita negrer”, för att använda den judiska författaren Norman Mailers ofta använda term, ingår det också ett symboliskt ”extra” värde eller tillskott i den ”främmande” identiteten. Psykoanalytiskt kan man kanske förklara detta med att det finns ett element av djup njutning, tillfredsställelse och symbolisk kraft att hämta i den transgressiva, gränsöverskridande positionen. Norman Mailer kallade den vita negern en vandrande social psykopat som fullkomligt struntade i de moraliska koder som gällde i det vita, ”normala” samhället.

Frågan är om det svarta i detta amerikanska sammanhang är det som författaren Ralph Ellison i sin klassiska roman Invisible Man (1952) syftat på när han kallat romanen och romanfiguren the invisible, den osynliga, osynliggjorda. Frågan är om inte det svarta i USA framför allt, i varje fall ur ett “vitt” perspektiv, fortfarande är en mask. Men ur masken kan ständigt nya varianter konstrueras, nya kulturformer, musikformer, som soul, funk, rap, hip-hop och så vidare i en ny-alstrande ström som aldrig tycks upphöra. I takt med att det vita Amerika bestjäl de svarta deras masker uppfinner de senare alltid nya mer aktuella, mer spännande, mer utmanande masker. Kan det vara så?

Skribenten är författare och forskare i populärkultur