Kiasma onsdag 1.3: den som kommer till utställningen ARS 06 möts av vita svanar som ”flyger” emot en längs mittgången. Efter en stund kommer besökaren till resten av installationen: en källa omgiven av kärrvegetation och vita djur: gemser, en hare o.s.v. – en klassisk idyll, konstverkets namn är Svansjön. Men kommer man närmare ser man att källan är täckt av ett lager av olja och att det på marken finns en massa elektronikskrot. Det är vad vi gjort av idyllen.

Går man vidare hittar man en vägg med idolbilder från 1900-talet: Kafka, Havel, Allende, Churchill, Chrusjtjov, Gandhi och ett hundratal andra, foton som funnits i glas och ram, men glaset har krossats. Idoler som inte längre är det?

Efter de forna idolerna når man fram till Paradisets lustgård där träden dignar av frukter, men videofilmen talar ett mycket dystrare språk.

Om ARS 06 har något tema är det brustna illusioner.

Suvi-Annes projekt

Från Paradiset ser man mot riksdagen. Där vittnar Suvi-Anne Siimes samma dag om sina brustna illusioner. Hon har inte kunnat genomföra sitt stora projekt att göra Vänsterförbundet till ett modernt parti, fritt från barlasten från den skarpa tudelningens tid. Hon har hela tiden sagt att hon inte varit med på den gamla tiden i det kluvna
DFFF/FKP och att hon inte tänker bry sig om de gamla motsättningarna. Men nu är hon själv den som skarpast för ut dem till offentligheten och kräver att den gamla taistoitfalangen ska tvingas ut ur
partiet.

Kvar lämnar hon en riksdagsgrupp där speciellt de som tillhört majoritetssidan förlorat illusionen om att en utåt ung och fräsch ledarstil också skulle vara demokratisk inåt.

Kvar lämnar hon också en medlemskår där de senaste veckornas utveckling inneburit en plötslig och stor desillusion för många som sett henne som en sinnebild för ett på djupet förnyat Vänsterförbund. Besvikelsen är så stark att man t.ex. på den svenska vänsterns e-postlista börjat diskutera om man ska sluta betala medlemsavgift till partiet.

Taistoiterna i riksdagsgruppen, med Jaakko Laakso, Esko-Juhani Tennilä och Mikko Kuoppa i spetsen, sekunderade av europarlamentarikern Esko Seppänen, är väl de enda som inte är desillusionerade. De har aldrig tålt Siimes och tänker nu ta sig större rum. Det är symptomatiskt att Jaakko Laakso, den som till slut ”jagade Siimes på flykten”, var den första att föreslå ny ordförande, Martti Korhonen. Avsikten var säkert inte att ge Korhonen en judaskyss, snarare visar det Laaksos brist på skamkänsla.

Hur Suvi-Anne Siimes ser på situationen kommer bäst fram i en intervju i Kansan Uutiset28.2. Huvudfrågan är enligt henne om Vänsterförbundet äntligen kan gå in i 2000-talet. Det innebär att man måste bestämma sig för om man håller fast vid de konservativa eller förnyarna, eftersom de båda grupperna inte kan samarbeta med varandra. Problemen har sin främsta orsak i att man till varje pris försökt hålla ihop rörelsen, som därför inte kunnat röra sig varken framåt eller bakåt.

– Kan vi i praktiken leva i politiken med en Sanning med stort S? Kan vi godkänna som vår utgångspunkt att världen kan utvecklas och föras framåt bara tillsammans med varandra? Också i förhållande till integrationen är det fråga om att godkänna realiteterna och ingå kompromisser.

Integrationen inom EU är enligt henne den största stridsfrågan inom partiet. Hon hänvisar till ett beslut som partiledningen, riksdagsgruppens ledning och ett antal fackliga ledare kom till i december 2003 om att inte motsätta sig förslaget till grundlag för EU.

Politiker och populister

Inom riksdagsgruppen anser många att det inte finns någon klar tudelning inom partiet. I en kolumn i KU 1.3 framför partiets viceordförande Risto Kalliorinne en annan syn. Han ser det inte som onaturligt om populismen är starkare företrädd i riksdagsgruppen, som valts av partiets omkring 300 000 anhängare, än i partistyrelsen, som valts av de ca 10 000 medlemmarna. Medlemskapet baserar sig på moget övervägande och innebär ofta ett aktivt deltagande i den politiska processen, vilket skapar en större förståelse för politikens villkor och en klarare ansvarskänsla och kompromissberedskap. Det har bl.a. lett till att vänsterpopulister inte invalts i partiledningen, utan mest bara representanter för den s.k. samarbetslinjen.

Bland anhängarna är det ”herrehat” som föds av orättvisorna i samhället starkare och därför får populistiska kandidater som driver en hård vänsterlinje ofta ett stort stöd i val och därför är populisterna enligt Kalliorinne starkare representerade i riksdagsgruppen än i partiledningen.