Kvinnorna fick i Finland rösträtt för 100 år sedan, bland de första i världen. Men hur är det i dag? Befinner sig Finlands kvinnor fortfarande i första linjen?

Nej, säger Viveca Ramstedt, lektor i statskunskap vid Soc&Kom, som har gjort internationella jämförelser av kvinnors roll i det politiska livet och nu senast jämfört Finland med Spanien och Nya Zeeland.

– Det frodas en myt i Finland om de starka kvinnorna i det goda samhället, men det är nog bara en myt.

Finland och Nya Zeeland hör till de länder där kvinnorna tidigast fick rösträtt, men Viveca Ramstedt ser det inte som ett resulat av någon stark kvinnorörelse här. Kravet på kvinnlig rösträtt drevs i slutet av 1800-talet av den internationella kvinnorörelsen och arbetarrörelsen och förverkligades först i perifera länder där traditionens kraft var svagare och där man höll på att bygga upp nationer på basen av självständighetssträvanden. Andra exempel är Australien, USA och Norge. Suffragetternas kamp i England ledde först senare till resultat i deras eget hemland.

Finland hörde till pionjärerna, och redan i det första valet 1907 var över 10 procent av de invalda kvinnor, något som i Nya Zeeland dröjde till år 1984 och i Spanien till år 1989. Men sedan hände inte så mycket, det dröjde ända till år 1970 innan kvinnornas andel av riksdagsledamöterna steg till över 20 procent i Finland, till 1993 i Nya Zeeland och 1996 i Spanien. Det är först under de senaste årtiondena som en starkare utjämning skett.

– Utvecklingen har varit mycket långsam i Finland. Ännu under kalla krigets och Kekkonens tid var kvinnornas inflytande i politiken begränsat till social- och hälsovården samt undervisningen. Kvinnorepresentationen i riksdag och regering nådde sin topp först på 1990-talet under den ekonomiska krisen då omfördelningspolitikens saga var all.

– En viktig milstolpe nåddes år 1994 då kvotering i offentliga organ skrevs in i jämställdhetslagen.

Det är också värt att notera att alla större reformer och framsteg beträffande jämställdheten styrts av internationella program och konventioner.

Elina Lahelma, professor i pedagogik, vill punktera två myter. Den ena handlar om flickornas framgångar och pojkarnas problem i skolan. Den är inte nödvändigtvis i sig felaktig, men redan i skolan ägnas pojkarna större uppmärksamhet än flickorna och i utbildningens och samhällets strukturer och kulturer finns det mekanismer som ser till att kvinnornas framgång i skolan inte nödvändigtvis blir belönad i arbetslivet eller samhället. Maskulina värden får automatiskt företräde framom feminina. Och flickor som klarat sig sämre i skolan får större svårigheter än pojkar som klarat sig sämre.

Den andra myten värd att ifrågasätta säger att det är ett privilegium för flickor att leva i Finland, där kvinnor är starka och jämställda. Trots bättre betyg får kvinnor sämre lön och deras karriärmöjligheter är sämre.

Viveca Ramstedt och Elina Lahelma deltog i en tvärvetenskaplig pratsund om kvinnan i samhället som Helsingfors universitet ordnade häromveckan.

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.