Att ansvara eller inte ansvara? Det är frågan i Joakim Groths nya pjäs Samtidigt på en annan plats på Svenska Teatern i Helsingfors.

Ja, egentligen är det ingen pjäs. Men vad är det om det inte är en pjäs, frågar Joakim Groth. Det är en fråga, ett tema, och det är vi och den scen som är vår.

Groth och arbetsgruppen närmar sig den globala verkligheten och ansvarsproblematiken både på ett teoretiskt och ett personligt plan. Man söker svaret på varför vi gör så lite när det finns ett så enormt behov, man frågar om vi kan bli hela människor då vi vet att vi framhärdar på någon annans bekostnad.

Detta gestaltas genom personliga reflektioner, improvisationer, fiktionaliserade föreläsningar och en pjäs i pjäsen, ett fragment av fiktion. Föreställningen är knappast stor konst, men den gör inte heller anspråk på att vara sublimt kontemplativ eller kritiskt utmanande. Den är snarast lågmält mänsklig och avväpnande och lyckas skapa en förtrolig stämning. Den verkar liksom vilja minska kraven och avstånden.

Ett upphävande av krav och avstånd står också i centrum för tematiken. Den lösning på ansvarsfrågan som erbjuds är att genom en djupare medvetenhet frigöra sig från den handlingsförlamning som rädslorna, kraven och avstånden försatt en i. Man söker ett autentiskt ansvarande, ett autentiskt varande, ett autentiskt viljande.

Det autentiska talas det om upprepade gånger. Åsa Wallenius talar till en vän långt borta om hur den första snön föll över stan, hur hon föll med cykeln då hjulet slant ner i en spårvagnsskena och hur allt blev alldeles klart runt henne. Nina Hukkinens gästande terapeut talar om vad ansvar betyder – att det betyder att svara an och att det betyder att på djupet ha kontakt, att finnas med sig själv, så att man kan möta det som finns omkring en.

I den diskurs som föreställningen bygger upp står mötet, resan och den andra i centrum. Det talas om föreställningen som en resebeskrivning, och frågan varför det ska vara så svårt att leva med en annan människa ställs flera gånger. Likaså upprepas en dans som både med humor och allvar visar på vårt vandrande här, hur vi går och går och ibland möts.

Föreställningen spelas öppet. Tre stora luckor öppnas och bakom dem döljer sig stora fönster med utsikt ut mot Skillnaden, och mot bakgrund av bilder från Afrika och filmfragment. De övriga visuella elementen är inte lika uttrycksfulla och rena, vilket ger helheten ett något klottigt teatralt intryck.

Man talar om olika vägar till en högre medvetenhet, eller till att glömma det egna jaget. En väg är kontemplation och meditation, för det är i tystnaden, i pauserna eller gapen som porten till befrielse och insikt finns.

Samtidigt på en annan plats närmar sig inte uttrycksmässigt denna port, utan nöjer sig med att tala om den. Inte heller går den på djupet in i rädslorna och kraven, utan nöjer sig med att konstatera att de finns och verkar.

Men det råder en förtrolig, terapeutisk kafferepsstämning och föreställningen lyckas på ett varmt och opretentiöst sätt säga att enda möjligheten att rättfärdiga sin existens är att förverkliga sitt ansvar för den andra.

Samtidigt på en annan plats. Regi Joakim Groth. Text & idé: Joakim Groth & arbetsgruppen. På scen: Max Bremer, Nina Hukkinen, Rabbe Smedlund, Åsa Wallenius. Scenografi & dräkter Joakim Groth & arbetsgruppen. Afrika-fotografier Stefan Bremer. Ljud & ljus: Henrik Mickelsson, Robert Ahlbäck. Premiär 16.3. på Svenska Teaterns lilla scen.