När ni läser det här har förhoppningsvis den i år så envise kung Bore äntligen abdikerat, min sega förkylning givit med sig och de första sånglärkorna, tofsviporna och änderna anlänt hit till Mellansverige.

Och med dem fågelinfluensan. Åtminstone om man får tro upphetsade medier.

Nej, jag är inte särskilt rädd för fågelinfluensan – i likhet med majoriteten här i Sverige. Enligt en opinionsmätning i februari säger sig bara 12 procent vara oroade för att smittas av viruset. I själva verket kan vi de närmaste veckorna få uppleva en antiklimax. Det är inte alls säkert att horder av smittade fåglar förs upp till oss med de sydliga vindarna. Tvärtom är det enligt flera ornitologer mycket möjligt att virusspridningen klingar av under våren och sommaren.

Riskerna med fågelinfluensan ska givetvis inte underskattas och de beredskapsåtgärder som myndigheterna i Sverige och Finland har vidtagit är nödvändiga. Ända kan jag inte undgå att förundras över den enorma uppståndelse som H5N1-viruset har väckt. Trots allt är det tillsvidare fråga om en djursjukdom som i första hand smittar tama hönsfåglar – illa nog för de uppfödare som drabbas. Men något hot mot folkhälsan är viruset ännu inte. Hittills har 94 personer avlidit i fågelinfluensan. Det kan jämföras med de mer än tre miljoner människor som varje år dör i hiv/aids enbart i Afrika söder om Sahara, utan att det blir mer än en tioradig notis på tidningarnas utrikessidor. Så vadan denna hysteriskt uppskruvade rapporteringen om fågelinfluensan i etermedia och tidningar, publikationenKvällsstunden möjligen undantagen?

Jag tror svaret är enkelt: rädsla säljer.

 

När aids var som mest på tapeten för 20 år sedan var rubrikerna lika svarta som nu och tonläget lika gällt. Jag kommer ihåg hur min tandhygienist då tog emot mig skrudad i hellånga vita överdragskläder, stänkskydd av plast över ansiktet och dubbla handskar – på uttrycklig rekommendation av hennes eget yrkesförbund, berättade hon ursäktande för mig. Rätt snart återgick hon tack och lov till att använda det vanliga munskyddet och enkla latexhandskar när hon grävde i mina tandfickor. Ur mitt patientperspektiv kändes det onekligen trevligare.

Domedagsprofetiorna om aids som mänsklighetens undergång tystnade så småningom. Vi vande oss vid de återkommande rapporterna om den katastrofala situationen i Afrika. En liknande utveckling kommer antagligen att äga rum när det gäller fågelinfluensan under förutsättning att H5N1-viruset inte muterar och börjar smitta mellan människor – vilket betyder att det inte smittar mellan västerländska människor, som ju är det enda som räknas. Risken för att H5N1 ska mutera bedöms dock av många virologer som ganska liten. Att miljontals tamfåglar i Asien måste slaktas med förödande ekonomiska konsekvenser för uppfödarna, att några människor långt borta dör, det rycker vi i vanlig ordning på axlarna åt. Vietnamesiska hönsfarmare tillhör ändå inte samma art som vi. Huvudsaken är att inte vi drabbas.

Är vi mer lättskrämda än folk var förut?

Jag tror det. Människan har förvisso alltid haft anledning att frukta epidemier och denna skräck är en del av vårt gemensamma historiska minne. Som historikern Dick Harrisonvisar sin bok Stora döden var pestepidemin år 1347-50 en fruktansvärd katastrof som inte bara gav upphov till ett enormt lidande utan också fick förödande ekonomiska och samhälleliga konsekvenser där den drog fram – Harrison går faktiskt så långt att han tillskriver pesten i Mellanöstern en avgörande roll för den kulturella och sociala tillbakagång som i medlet av 1300-talet började i den islamska världen.

Ännu närmare i tiden ligger spanska sjukan 1918-19 som tros ha skördat nära 40 miljoner liv, fyra gånger fler än det nyss utkämpade världskriget. Vi som är födda på femtiotalet minns kanske vagt oron för polio som då rådde. Ändå tror jag inte att det historiska minnet av tidigare pandemier ger hela förklaringen till den kollektiva hypokondri som just nu frammanas på tidningarnas förstasidor, i tv-nyheterna, när radion ägnar en god del av en söndagseftermiddag åt telefonväkteri om fågelinfluensan.

 

Kanske är mediernas hysteri – själv minns jag Expressens löpsdel från i oktober i fjol: Smittade fåglar på väg mot oss från öster – paniklarm i natt! – symptom på någonting annat och djupare. Vi har blivit vana vid att kräva att samhället ska skydda oss mot yttre faror, må det så vara ryssen, Usama bin-Ladin eller epidemier. Dessvärre har inget samhälle någonsin kunnat skydda alla sina medborgare mot alla tänkbara hot och faror. Jag tror att vi i Finland, med vår historiska erfarenhet av krig, är mer medvetna om detta än svenskarna är. Ett bra exempel är efterspelet till tsunami-katastrofen: förvisso fick även finländska myndigheter hård kritik för sin senfärdiga reaktion, men någon motsvarighet till den politiska lynchstämning som piskats upp i Sverige har vi inte sett i Finland. Tack och lov.

Människors oro för en ny influensapandemi måste givetvis tas på allvar, men som jag redan nämnt förefaller oron tillsvidare inte vara särskilt utbredd – utom bland journalisterna. Däremot tror jag att många känner en bristande tillit till myndigheternas sätt att hantera fågelsmittan och det är allvarligt. Jag kan inte låta bli att dra parallellerna till den österbottniska rädslan för vargen. Den ”debatt” (jag använder citationstecken, eftersom det mer är fråga om ensidig hets än ett verkligt, på sakliga argument byggt meningsutbyte) som i några år pågått i tidningen Vasabladets insändarspalter står som jag ser det för något helt annat: några eventuella vargar, i detta sammanhang i princip oskyldiga djur, har fått klä skott för en hel landsändas djupt kända frustration och känsla av förlust till följd av den politik som förs i Finland.

Det österbottniska missnöjet med den rådande politiken är befogat. Men landsbygden kommer inte att avfolkas och dö på grund av att några vargar rör sig i de sydösterbottniska skogarna, utan till följd av beslut som fattas av den finländska riksdagen och regeringen i, som det heter, god demokratisk ordning. Sen är det en annan sak att jord- och skogsbruksministeriet och Västra Finlands miljöcentral inte kunde ha handlagt vargfrågan klumpigare om de så hade anlitat en konsult med uppgift att systematiskt förstöra relationerna till befolkningen på den österbottniska landsbygden.

Sannolikheten att svenskar eller finländare ska bli smittade och dö av fågelvirus är alltså i dagsläget ungefär lika obefintlig som att någon österbottning ska bli uppäten av vargen (det som är farligt är att krocka med en älg!). Men rädsla är inte rationell, vilket varje hypokondriker kan intyga. Vi kommer snart att vänja oss vid att fågelinfluensan, nya fynd av smittade änder kommer snart att förvisas till tidningarnas notisspalter. Men en grundläggande osäkerhet, som har sin rot i samhällets och politikens reträtt, kommer att bestå. Vi litar inte längre på samhällets skyddsnät som vi kanske en gång gjorde. Det är en för demokratin farlig situation. Det blir inte bättre av att vår rädsla utnyttjas politiskt – till exempel av Sveriges justitieminister Thomas Bodström som vill bugga mitt hem och lagra mina mobilsamtal och e-mail för eventuell framtida användning. Det är sådana som han vi borde frukta – inte nötväckorna, som just nu äter ur min fröautomat och som jag hoppas vill häcka i oxeln utanför vårt köksfönster i år. Hannens glada busvisslingar om morgnarna båda åtminstone gott.

Skribenten är författare