Den nordiska modellen

 

av välfärdssamhället är utspelad, säger många på högerkanten. Globaliseringen och skattekonkurrensen innebär enligt dem att vi inte längre har råd med några extravaganser.

Andra säger att små länder inte har något som helst inflytande i EU.

Båda grupperna har fel, visar finansministermötet i anslutning till Europeiska rådets möte i Bryssel, där ett av de viktigaste besluten var att rekommendera den danska arbetsmarknadsmodellen för medlemsländerna. Hur stor betydelse en sådan rekommendation har återstår att se – Lissabonprogrammet som skulle stärka EU-ländernas konkurrenskraft har som känt inte haft stor effekt. Men på åtminstone det symboliska planet är beslutet intressant.

Flexicurity

 

(flexibel säkerhet) kallas modellen nu, men det danska upphovet är uppenbart. Inte för den skull att Hans Martens, som presenterade EU:s ekonomiska framtidsperspektiv för finlandssvenska journalister på torsdagen lite innan toppmötet inleddes, själv är dansk, utan för att det var den danska versionen av den nordiska modellen som han skisserade upp.

Martens, som inte jobbar för EU utan är chef för tankesmedjan European Policy Center, konstaterade att den ekonomiska utvecklingen i Norden varit god och att World Economic Forums index över konkurrenskraft toppas av Finland, USA, Sverige och Danmark. Finland har inte någon hög tillväxt och arbetslösheten är också relativt hög, men det ingår 140 olika komponenter i indexet och därför har andra faktorer, som hög utbildning och investeringar i infrastruktur, fört Finland i topp. Inom EU följs Finland, Sverige och Danmark av Storbritannien, medan Italien och Polen är problembarnen som kommer sist.

Problemet med Lissabonprogrammet är enligt Martens inte att det skulle vara illa uppbyggt, utan att de krav som uppställs för penningpolitiken, finanspolitiken, strukturpolitiken och annan modernisering av samhället innebär förändringar som gör många väljare olyckliga och politikerna därför inte vågar genomföra.

Martens skissade sedan upp en ”karta” med anglosachsisk, en nordisk, en kontinental, en sydeuropeisk och eventuellt också en östeuropeisk modell för ett socialt Europa. Den sista var han inte säker på att existerade och den sydeuropeiska avfärdade han med att mänskorna där har en tendens till lättja – återstår alltså tre modeller. Motsättningen mellan anglosachser och kontinentaler är så stor att ingendera parten kan godkänna den andras modell – ”Kanalen skiljer två världar från varandra”.

Om man så småningom vill genomdriva en modell för Europa återstår alltså den nordiska modellen. Gemensamt för den och den anglosachsiska är att man bygger på öppna arbetsmarknader, medan modellerna skiljer sig när det gäller välfärdsstatens storlek. I en jämförelse mellan den nordiska och den kontinentala modellen är det tvärtom: båda har en stor välfärdssektor, medan arbetsmarknaden är mera reglerad på kontinenten. Om man resonerar på detta sätt blir den nordiska modellen alltså ett mellanting mellan de båda andra huvudmodellerna.

 

Ett recept för framgång

 

för Europa? – det är underrubriken för en rapport om den nordiska modellen som EPC gav ut i september, redigerad av Carl Buhigas Schubert och Hans Martens. Redan där hittar man begreppet flexicurity, som nu alltså anammats på högsta nivå inom EU. I den avslutande sammanfattningen skriver Schubert och Martens att den nordiska modellen kommit i fokus när man nu inom EU vill skapa ekonomisk tillväxt och flera arbetsplatser genom att utveckla kunskapssamhället och samtidigt hålla fast vid den sociala sammanhållningen och en hållbar utveckling. ”I de nordiska länderna hör man nämligen till de ledande när det gäller att utveckla den kunskapsbaserade ekonomin och miljöpolitiken, samtidigt som den traditionellt starka välfärdssektorn så att säga garanterar att en satsning på ekonomisk tillväxt inte kommer att ske på ett socialt orättvist sätt.”

Vidare påpekar man att den nordiska modellen visat att ambitionerna om ekonomisk tillväxt inte står i strid med utvecklingen av den kunskapsbaserade ekonomin eller en sund miljöpolitik eller den sociala sammanhållningen .

”I det ena internationella indexet för konkurrenskraft efter det andra ligger de nordiska länderna på topp – liksom de nordiska länderna också hör till de få i Europa som på det stora hela genomfört det som planerades i Lissabonprocessen. Det finns de som anser att detta helt enkelt är en omöjlighet med den stora offentliga sektor och de höga skatter som karakteriserar de nordiska samhällena, men det är kanske en av de största förtjänsterna hos den nordiska modellen att den bevisat att det inte nödvändigtvis finns något negativt sammanhang mellan den offentliga sektorns storlek och konkurrenskraften och att det snarare är den offentliga sektorns kvalitetet än dess storlek som verkligen betyder något.”

Detta förklarar Schubert och Martens bl.a. med att en stor offentlig sektor gör det möjligt att utveckla infrastrukturer och utbildningssystem på ett sätt som stärker konkurrenskraften. Men det är viktigt att den offentliga sektorn är nära medborgarna och inte en avlägsen elitorganisation, liksom att den är effektiv, fri från korruption och följer den tekniska utvecklingen.

Det ska kanske sägas att Martens knappast är någon vänsterman, utan för några tiotal år sedan var chefsekonom för den största danska banken, innan han flyttade till Bryssel.

 

I arbetsmarknadspolitiken

 

har den nordiska modellen enligt Schubert och Martens lett till en kombination av flexibilitet och säkerhet som de kallar flexicurity. Arbetsgivarna får den flexibilitet som de behöver i förhållande till arbetskraften och arbetstagarna får trygghet mot en katastrofal situation och kan dra nytta av en aktiv arbetsmarknadspolitik som dels uppgraderar kvalifikationerna, dels hjälper till att finna ett nytt arbete.

Här hänvisar man nog speciellt till den danska modellen, utan att nämna det. Där är uppsägningsskyddet lägre än t.ex. i Sverige och Finland, men i stället satsar man ännu mera på att skaffa nya arbetsplatser för dem som faller offer för flexibiliteten, vilket lett till en lägre arbetslöshet än i Finland. Därför har man på både arbetsgivar- och arbetstagarhåll hos oss visat intresse för den danska modellen, även om det teoretiska intresset inte lett till några resultat. Men på ett större plan är det förstås relevant att tala om den nordiska (eller skandinaviska) modellen.

Enligt Schubert och Martens innebär denna en kombination av de bästa aspekterna av den mycket liberala anglosachsiska modellen och den kontinentala sociala modellen. ”Ser man på den ekonomiska tillväxten och på arbetslösheten i Europa under de senaste åren är det tydligt att den norra delen av Europa – från Irland till Finland – klarar sig bäst. Dessa länder har varit flexibla och kunnat anpassa sig till den globala konkurrensen, medan resten av Europa sackat efter.”

 

Liberalism med socialt anlete

 

vill Martens kalla flexicurity-modellen. Men fast den är bäst finns det också några randvillkor. Ett är att man fortsätter att satsa på modern utbildning på hög nivå. Ett annat är att man gör något för att motverka följderna av den sämre åldersstrukturen, genom att begränsa förtidspensioneringen och integrera invandrare bättre än nu.

– Turkiet har den bästa åldersstrukturen bland länderna i och kring EU. Kanske EU borde anta Turkiet, Marocko, Tunisien och Libyen som medlemmar?

Martens slutsats är att vi ska hålla kvar den nordiska välfärdsmodellen, men konstant modernisera den.

Om den ekonomiska situationen i EU säger Martens att den nya protektionismen är hotande.

– På kontinenten sprider sig fruktan för globaliseringen. Den har varit bra för Irland, Finland och Estland. Men i Frankrike, Italien, Polen, Portugal, Grekland, Ungern och kanske också Tyskland finns det ett starkt behov av reformer.

Ett större hot mot den internationella ekonomiska utvecklingen utgörs dock av USA:s underskott i betalningsbalansen.

– Retoriken kring det är fullständigt otrolig. Demokraterna fick under Clinton ordning på det, men under Bush har det igen skjutit i höjden.

 

Finlands arbetsgivare

 

är som känt inte så entusiastiska över tankegångar som de som Martens framför. Man har inte accepterat säkerhetsdelen av resonemanget, utan enbart krävt ökad flexibilitet. Det innebär bl.a. att man envist krävt att villkoren för arbetslöshetsersättning ska försämras eftersom det skulle öka intresset för att arbeta. Detta trots att en stor del av de arbetslösa helt enkelt inte duger för arbetsgivarna för att de inte har rätt utbildning, är för gamla, eller för unga (kvinnor som kan föda barn), bor i fel del av landet eller på andra sätt inte uppfyller de krav som ställs.

Vidare har man krävt sänkta skatter, vilket naggar möjligheterna att upprätthålla välfärdsstaten i kanterna. Vi citerade för en tid sedan chefredaktör Juhani Pekkala som i en kolumn i Taloussanomat skrev: ”Skattelättnaderna har redan blivit så stora att de som det nu ser ut ätit upp underskottet i nationalekonomin. /…/ Centern och socialdemokraterna har kunnat sänka skatterna nästan mer än samlingspartiet ens vågat drömma.”

Det har inte hindrat Näringslivets centralförbund från att förra veckan kräva nya skattesänkningar. De skulle kosta staten 1,5–2,2 miljarder euro och därför borde den offentliga sektorn slopa alla utom ”nödvändiga tjänster”. Vad som skulle bli kvar ville chefen för näringslivets centralförbund Leif Fagernäs inte säga, men man kan ju anta att t.ex. just arbetslöshetsersättningarna inte hör till de nödvändiga tjänsterna. Förbundet vill sänka inkomstskatterna speciellt för de högavlönade och en rad andra skatter, naturligtvis också samfundsskatten.