”Jag har ofta jobbat som babysitter. Men jag tycker inte jag är en njanja, en riktig rysk njanja, det är ju något annat, du vet. Inte kan datja heller översättas till andra språk… Fast kanske njanja nu börjat betyda något annat, kanske det börjar likna babysitteri?”

Så berättar 60-åriga Nina, en kemist från St Petersburg som de senaste femton åren försörjt sig som barnsköterska.

Nina har jobbat för alla slags familjer. Det började då 90-talet var ungt med att bekantas bekanta betalade en rubel för att hon promenerade med barnet i parken. Senare hamnade hon i nyrika familjer. Bland annat den, vars juristföräldrar just grundat ett eget företag och sällan kom hem före midnatt. Efter Ninas vanliga arbete på högskolan reste hon därför en dryg timme för att hämta barnen från skolan och ta hand om dem tills de somnat.

För det betalade föräldrarna 100 dollar i månaden, oftast försenat. Barnen var vänliga och begåvade men trilskades allt mera. Skolvitsorden dalade. Föräldrarna insåg att något var på tok och bytte ut barnskötaren mot en annan.

”De förstod inte”, säger Nina, ”att de borde ha bytt livsstil för att barnen skulle må bättre”.

I vårt finsk-ryska forskningsprojekt undersöker vi den nya ryska vardagens förändringar. Bland dem njanjans återvändo i familjelivet. När jag skriver njanja på svenska ser det mest ut som ninja, men missta er inte. Nja-nja är en innerlig benämning, mycket nära ma-ma och pa-pa. En längre litterär tradition där Pusjkin förstås ingår besjunger njanjorna som den tidiga barndomens mjukaste och intimaste gestalt. Eftersom den ryska överklassens kvinnor oftast var aktiva i societén och olika organisationer, blev njanjorna de viktigaste vårdarna. Njanjan finns visserligen också till exempel på brittiska (nanny), men hon uppfattas som särskilt rysk.

Nina ser den egentliga, ryska njanjan som någon som vårdar hela livet, en ständig närvaro. Nina själv var en gång en sådan njanja. Det gällde en nära väninnas barnbarn. Då pojken föddes var väninnan själv utomlands, modern slutförde sina studier, fadern var ”förstås också upptagen”. Så Nina flyttade in i spädbarnets barnkammare och stannade i nästan tio år. Nu är han en tonåring och de träffas ofta. Fortfarande kan de tillbringa flera sommarmånader på tumanhand på datjan.

För Nina är denne pojke det barnbarn – kanske till och med det barn – hon själv aldrig fick. Han presenterar henne alltid, stolt, som ”min njanja”, och hon funderar över den stora vikt han verkar lägga vid ordet.

Men då hon skäller ut honom för något kan han svara: ”Du är inte min släkting”.

 

En traditionell njanja karaktäriseras särskilt av relationen mellan barn och skötare. En babysitter – på ryska typiskt nog bebisiter, fenomenet är bebisiterstvo – handlar mera om relationen mellan arbetsgivare och anställda. Babysittern utför arbete mot betalning.

Fast nu förenklar jag säkert. Att begripa sig på gränserna för de nya njanjornas yrkesroll och känsloband är inte lätt. Dessutom finns det allt mellan unga, utbildade och professionella sköterskor som förmedlas av agenturer och äldre extraknäckande kvinnor som Nina, som finner alla sina arbetsgivare genom vänkretsen.

Sköterskor av Ninas typ lägger stor vikt vid en nära kontakten med hela familjen. Hon kände dem oftast innan de blev arbetsgivare och kontakten upprätthålls senare. De bjuder henne på födelsedagsfester, hon minns dem vid högtider. Hon sköter oftast sina ”gamla” barn, utan att längre ta betalt för det, ”någon eftermiddag nu och då”. Ibland tycker hon att hon borde få betalt, eller bättre betalt, men vill inte ta upp det – de är ju goda vänner. Å andra sidan är det självklart att hon får fribiljetter till alla sin före detta arbetsgivares teaterpremiärer. ”Och en annan biljett till min väninna. Förstås.”

Det handlar om det typiskt sovjetiska sättet att skaffa sig förmåner genom bekanta. Det handlar också om den känsliga situation som uppstår då vänner anställer varandra.

En arbetsgivare, Natasja, minns den väninnegrupp som varje år på 60-talet reste tillsammans till Sotji och firade semester. Hon som ansågs vara den vackraste och mest ambitiösa gifte sig ”lyckat”, med en hög partipamp. Paret skilde sig just före den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Hustrun insjuknade dessutom i svår reumatism. När hon fick problem med tänderna, hade hon inte längre råd att sätta dem i skick.

”Min ungdomsväninna kan inte arbeta med något fysiskt tungt. Och så som hon ser ut nu, tar ingen henne för något annat arbete heller.”

Men Natasja behöver en barnsköterska och anlitar sin väninna. Natasja försöker vara så schysst som möjligt, säger hon: fast lönen inte är hög, betalar hon också de månader familjen är utomlands.

Allt emellanåt tömmer väninnorna en vinflaska tillsammans och minns tiderna vid Svarta havet.

 

Radiostationen Echo Moskvy har en programserie om moderskap. I mars månad var temat de nya njanjorna. Studiogäster var Jelena Hanga, känd tv-journalist och mamma, och företagaren Matvej Fedorov. Hangas linje är att man uteslutande kan anställa via bekanta. En agentur skulle hon aldrig i livet vända sig till! Man kan varken lita på agenturen – bara i Moskva finns det 180 stycken, hur välja bland dem – eller den kvinna de skickar.

Fedorovs affärsidé utgår från samma misstro mot främlingar. Han lugnar föräldrarna genom att spionera på, banda och filma barnskötarna. Firman heter ”Ert barns skyddsängel”.

”Låt mig ge ett konkret exempel. Föräldrarna kommer hem, allt är i ordning, barnsköterskan sitter på golvet och leker med barnet, läser en bok, leksakerna är utspridda. Utan kameran hade vi aldrig fått veta att leksakerna spriddes ut en kvart före föräldrarna kom och att sköterskan före det tittade på tv hela dagen, alla såpoperor i följd. Samt Hangas program, förresten”, berättar Fedorov.

Men märkligt nog är det Hanga som mest får nackhåren att resa sig på mig. Kanske för att jag på 80-talet träffade henne medan hon ännu var en ivrig samhällsförbättrare.

Nu oroas hon för att hennes barn råkar ut för en sköterska som stjäl, eller som har någon hemsk accent, som barnet efterapar. Hon påpekar att det inte alls bara är nyrika som anlitar städerskor och barnsköterskor, utan också vanlig medelklass som hon själv. Det stämmer, men Hanga efterlyser inte med ett ord vettiga arbetstider för både sig själv och sköterskorna. I stället ser hon det som ett stort problem ifall barnskötarna är från en annan socialklass. De begriper sig inte på pengar, till exempel.

”Tänk nu om man tar en njanja från en avlägsen landskrok eller ännu värre, något Ukraina eller Moldavien, då har de verkligen sina helt egna uppfattningar om hur mycket pengar man kan lägga ned på ett barn.”

Sådana njanjor kanske byter på barnet bara två gånger per dag – Pampers är ju så dyra.

Fedorov är saklig och lugn och säger att det finns mycket föräldrarna kan göra själva, innan de behöver hans firmas tjänster.

”Ni kan till exempel prata med er sköterska”, föreslår han. Han redogör för fall då fem minuters samtal genast visade att sköterskan var gravt sinnessjuk.

”Det är ju omöjligt”, invänder Hanga. ”Jag går hemifrån nio och kommer hem tio på kvällen. Jag hinner inte tala med mitt barn, hur skulle jag då hinna tala med sköterskan?”

Helsingin Sanomat hade för en tid sedan en karta över inkomstklyftorna i världens länder. Små klyftor gav ljusa färger, stora klyftor klarröda. Ryssland var det enda landet i Europa som lyste lika bjärt som

Skribenten är sociolog