Teater som ruckar ens inre urverk

av Ann-Christine Snickars

Man blev nyfiken på Anna Allgulins uppsättning av Alexandr Vampilovs Sonen efter Caterina Stenius program med henne på radio Vega, på optimalt avstånd från premiär. Resonemanget om repetitionsmetoden fastnade: hur man repeterar ”fonetiskt” och ”semantiskt” – som om pjästexten var ett partitur och ensemblen en kör.

Det visar sig att ensemblen är en kör också i sånglig mening. Det förbereds man på i radioprogrammet, men blir ändå förbluffad. På signifikanta platser i dramat uppstår sång. ”Uppstår” är rätt ord, det är liksom en inre röst som tränger sig fram i en stark, underbar stämsång. Vladimir Tsyrkov har skapat musiken och gjort arrangemangen. Där han farit fram är det många som frågat: är det verkligen de reguljära skådespelarna som sjunger så här? Det är det.

När man kommer in i salongen på Klockrike är det lite rörigt på ett sätt som man anar är planerat – och som man tror att delvis beror på ögonblicket. Scenen är en bio, man ser journalfilmer om sovjetiska idrottsmän tills den riktiga pjäsen kan gå igång och en film om Duke Ellington tar vid. Så smäller det till i den gammaldags, högljutt spinnande projektorn. Som ”pausprogram” uppträder Anna Allgulin som rollfiguren Nina. Spelat amatörmässigt sjunger hon först ett verkligt känt örhänge… och skapar ett slags tomrum innan en kraftfull men svårformulerad insikt om åt vilket håll pjäsen kommer att gå drabbar en.

Strax är vi tillbaka på bion, som stängs på grund av maskinfel. Två av besökarna, Alexej och Semjon, försöker sova över där. De har missat sista tåget hem men blir brutalt utkastade. De börjar ringa på hos folk för att komma in i värmen och till sin förvåning får de napp. Sonja, dotter till musikern Andrej Grigorevitj, är hemma och tar emot, plockar fram lite vodka och låter dem förse sig i köket. Snacket går hit och dit och killarna slår till med att Alexej i själva verket är Sonjas bror, och att han kommit för att äntligen träffa sin far.

En rykande Tjechov

Här börjar ett slags koreografi kring dramats kärna: vad är sant (och vad är Sanning, den skillnaden uppehåller sig Allgulin vid i programbladet, utformad som ett nummer av Pravda)? Och vad är det människorna vill och behöver? Är de mer eller mindre offer för omständigheterna och sin längtan – eller för ingivelsen, slumpen?

Komplikationerna är plötsligt maximerade: fadern välkomnar innerligt den ”förlorade” sonen, dottern Sonja är skakad i grunden, dottern Nina road, men påverkad av Alexej, som blir förälskad i henne. Dock har hon en fästman, Mischa som är brandman. Och Sonja är olyckligt kär i biografmaskinisten, som i sin tur är … Känslokarusellen är som Tjechov som går på fel bränsle; det ryker och osar.

Vampilovs pjäs, som från början hette Den äldste sonen har kallats sovjetisk töväderskomedi. Som sådan har den ett ansenligt register och i Klockrikes bearbetade version får den ytterligare omfång. Att skriva om den är inte lätt, för man vill inte bestjäla kommande åskådare på vad som sker. Det finns visuella och akustiska höjdpunkter som måste få komma oförberett.

I mina ögon är Sonen ett av säsongens teatermåsten på svenska. Vid sidan av Viirus No return är Sonen den föreställning som bäst demonstrerar vad man faktiskt kan göra med teater. Bägge kommer med inspiration från det vi förr kallade ”öst”, något vi verkligen tycks behöva.

Sonen är underhållande, förvecklingarna kring grabbarna är ibland oemotståndligt roliga. Men man sugs också in i pjäsen, ser dess in- eller baksida, som är stark och allvarlig. Den är genomsläpplig mot publiken – och mot världen utanför, det senare markerar man genom att byta spelsätt, ”avbryta” det teatrala för att situationen kräver ett ”ingripande”. Sånt har man sett förr, men det är ändå överraskande.

Och mitt i andra akten märker jag plötsligt hur tankarna börjar vandra. Det är en egendomlig upplevelse, och jag undrar vad som är fel när jag inte kan koncentrera mig. Men det är något med pjäsen som påverkar en så att ens inre grundinställningar liksom plötsligt rubbas. Nånstans blinkar uppmaningen att se över dem.

Starka solon

Sonen är en del av Anna Allgulins doktorsstudier och är förstås också därför extra genomtänkt. Men det räcker ju inte om inte skådespelarprestationerna håller ihop det hela. Det brukar höra till att säga att premiären är något oslipad i uttrycket, men jag har inte minsta lust att gräva i såna småsaker. Skådespelarna agerar tätt tillsammans, och som i ett kompetent jazzband får man uppleva starka solon. En ledande röst är Anders Larssons, som gör den resignerade fadern, musikern som fått sparken från filharmonikerna. Han rör sig mellan resignation, gripenhet och nytt hopp, fram till ett slutackord som summerar alltihop.

Den som emotionellt närmast följer honom är kanske Sonja, Camilla Hellberg, en sensitiv och kompromisslös ung kvinna. Nära pjäsupplösningen mässar hon liknelsen om den förlorade sonen medan hon vandrar av och an på den ”läktare” som är en del av scenografin. Den är väldigt användbar, tjänar samtidigt som sakralt rum, biograf och cykelbana och är gjord av Wladimir Tschernich som också har en roll i pjäsen. Martin Bahne, Matti Raita, Anna Allgulin, och DanHenriksson heter de andra körmedlemmarna – gå och upplev dem!

Sonen av Alexandr Vampilov. Regi: Anna Allgulin. Scenografi: Wladimir Tschernich. Ljus: Mari Agge. Skådespelare: Anna Allgulin, Martin Bahne, Camilla Hellberg, Dan Henriksson, Anders Larsson, Matti Raita, Wladimir Tschernich.

Premiär den 5 april 2006 på Klockriketeater.
Produktionen är ett samarbete med  Teater Mestola.

Ann-Christine Snickars

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.